Friday, December 25, 2009
En studie i fransk borgerlighet
Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.
Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.
Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.
Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.
Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.
Wednesday, December 16, 2009
Alltför väluppfostrad
kan man översätta titeln med. En självbiografisk roman om pojke (Jean-Denis Bredin) född 1929 i den franska parisiska borgerligheten. Boken sträcker sig fram till oktober 1942 då gossen fyllt tretton och en mängd skolkamrater med gul stjärna på bröstet försvunnit ur klassrummen.
Men innan dess har hans pappa som var av judisk börd dött och han har flyttat tillbaka till sin mamma, föräldrarna var skilda.
Han har två systrar och får en ny liten bror då mamman gifter om sig.
Pojken har en ganska udda barndom. Han läser på korrespondens så länge han bor hos sin pappa. Pappan dör alltså. Sen kommer kriget emellan men vid vapenstilleståndet flyttar familjen tillbaka till Paris. Mamman som nu har hand om honom skriver in honom på ett av de finare läroverken. Han får bära sin styvfars namn, för hans döda pappa var jude.
Själv funderar han en hel del över det, förstås. Eftersom familjen var helt sekulariserad och assimilerad och eftersom han själv uppfostrats till katolik då hans mamma var det, så tänker han att pappan slapp få reda på att han var jude.
Kraven på gossen är närmast förkrossande höga. Han finns där för att göra tillvaron lättare för de vuxna, för att det ska vara nöjda med honom och stolta över honom. Då han till exempel börjar skolan skriver mamman in honom för att han ska äta lunch i skolan. Detta står han inte ut med. Maten är grisföda och de andra killarna äter med fingrarna och torkar sig om munnen på ärmen.
Han går hem. Doktorn tillkallas och han slipper skolmatsalen.
En med dagens ögon sett helt omöjlig barndom, den skulle liksom inte gå att genomföra med dagens barn, tänker jag.
Men då gick det. Alla lydde, ingen ifrågasatte.
Han berättar t ex om en av sin pappas fastrar som också då var judinna, gift med en hög politiker. Politikern skiljer sig från henne då tyskarna ockuperar och hon dör ganska snart, dock inte deporterad.
Men många andra.
Och det är alltså där boken slutar, då kamraterna försvinner från skolan.
Stilen är lakonisk och ibland briljant. Författaren är till yrket advokat och det känns i omsorgen om precision i formuleringarna.
Främst en intressant bok då den berättar om en tid som känns oändligt avlägsen och ändå har upplevts av nu levande människor.
Sunday, December 13, 2009
Pension alimentaire
Med andra ord den summa pengar en frånskild pappa döms att betala för sina barns uppehälle då de lever hos mamman.
Som jag förstått den franska lagen så är varje skilsmässa då det finns barn i äktenskapet föremål för en dom (eller överenskommelse men likafullt bestämd i domstol), och den ser olika ut från fall till fall.
Berättaren är en man i 50-årsåldern (likt författaren själv för övrigt) vars fru överger honom för en gemensam god vän.
Den gode vännen är väl inte en vän i bemärkelsen någon författaren fattat tycke för och hållit fast vid, utan de råkar under en period vara grannar. Sen går de ut tillsammans. "Vännen" och berättaren har inte mycket gemensamt då vännen i princip bara är intresserad av två saker, alkohol och kvinnor, främst prostituerade.
För denne man lämnar alltså hustrun berättaren.
Och moralisk konflikt uppstår alltså i honom. I princip är han ju liberal och tycker att folk ska få leva hur de vill, men när det kommer till mannen som finns där i hans söners närhet så är han inte helt bekväm med situationen längre.
Det här är en enkel historia, skriven på ett samtida språk och den är framför allt en tämligen grund berättelse i tidshänseende. Människor rör sig mellan barer och krogar i Paris, de är i reklambranschen, författare och förläggare. Det tjänar mer eller mindre bra med pengar, men aldrig dåligt. De har inga rötter som är viktiga och knappt några familjer förutom den i nuet. Barnen och frun. Folk är "buksvågrar", tror jag att jag läste med viss avsmak i en liknande svensk story för någon tid sen. Men även om språket är något elegantare här så är det de är. Det är samma Paris som Anna Gavaldas människor rör sig i, och samma Paris som man kan se i nyproducerad fransk film ibland.
Det är alltså rätt långt från t ex Makines eller för den delen NDiayes stories där gestalterna mer blir upphunna av komplexa (förnekade) bakgrunder i komplicerade förhållanden. Ett Sovjet eller ett kolonialt förflutet som inte längre finns.
Och det är väl också vad jag förebrår den här romanen, dess brist på djup i det avseendet. Men om man ska läsa något trovärdigt om samtiden så håller den. Ändå.
Wednesday, December 9, 2009
Mon cœur à l'étroit
heter en bok av årets Goncourt-pristagare, Marie NDiaye (fast det är alltså inte den prisbelönta boken, utan den innan).
Jag köpte den i pocket eftersom jag var nyfiken på författaren.
Och nu har jag alltså läst den.
Det är en rätt konstig bok. Redan titeln erbjuder översättningsmotstånd. När något är à l'étroit så betyder det litet, för litet. Vi lever à l'étroit, ja, då lever vi trångt, på en liten yta, vi är trångbodda helt enkelt.
Och här är det alltså utrymmet för hennes/någons/"mitt" hjärta som är trångbott.
Vilket man nog får säga stämmer, för det här är en i många stycken gastkramande story. Nadia, som är lärare och gift med Ange, en annan lärare, märker en förändring i omgivningens sätt mot henne. Folk föraktar henne, pratar inte med henne, viker undan med blicken.
Det hela sker i Bordeaux och dimman ligger tät.
Hennes man blir utsatt för en allvarlig incident, våld helt enkelt.
Hon försöker hjälpa honom, men ingen vill hjälpa henne. Någon tycker synd om henne, de flesta viker undan, en man spottar henne i ansiktet på gatan.
Varför? undrar man förstås.
Och det får man inget svar på.
Inledningsvis tänker jag på de beskrivningar jag läst av judarnas situation i Tyskland innan Förintelsen. Hur makten förbereder etnisk rensning psykologiskt. Folk ska vara rädda, känna skam.
Det gör Nadia och jag förväntade mig någon sorts krigssituation sen.
Men den kom aldrig.
Hennes situation kan istället, förstår man, vara självförvållad. Alla andra vet något, men inte hon och ingen vill förklara då hon frågar.
Så småningom förändras läget, jag ska väl inte säga hur. Men det är spännande ända till slutet, även om det är lite långrandigt på samma gång.
Berättelsen går sakta.
NDiaye anses vara något av ett litterärt underbarn, och jag har läst och hört att hennes stil är fantastisk. Jag vet inte om jag riktigt håller med, eller rättare sagt, detta är mycket välskrivet, men jag föredrar en annan sorts stil.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte skulle klara att skriva en sån här roman så pass trovärdigt. Det tror jag i alla fall.
Att vara i denna Nadias kläder, att svettas av rädsla, att fetma, att rusa runt i dimman och bli spottad på... Nej, mina figurer skulle nog reagera annorlunda än Nadia gör.
De skulle göra motstånd.
Wednesday, December 2, 2009
Personne
Boken handlar om författarens pappa och skildrar honom under den del av hans levnad som dottern finns med i. Tyvärr är den biten inte särskilt stor, vilket i allra högsta grad inverkar menligt på romanen, som är tunn, både till omfång och innehåll.
Författarjagets pappa och mamma skiljer sig då hon är fem år gammal och sen börjar ett liv som förefaller till största delen levas hos mamma, men om den delen står knappt en mening.
Istället får vi oss till livs utdrag ur ett manus som pappan skrev på innan han dog, ett rätt virrigt manus skrivet av en alkoholiserad, mano-depressiv pappa.
Här förekommer präster och jesuiter, James Bond och svarta får.
Mellan utdragen ur pappans manus broderar författaren på i stort sett ingenting. Hon tycker att hennes pappa liknar Dustin Hoffman - ja, då skriver hon glatt ett kapitel om det. Hon googlar på hans namn och hittar en namne som dog 100 tidigare i Vilda Västern, ja, då skriver hon om det.
Det lilla vi får veta om pappan är att han gifter sig ung med en barndomskärlek, paret får två döttrar, sen kommer ganska snart skilsmässan och sen - tja, så är han just alkad ibland, ibland utskriven från någon klinik. Sjuk ibland och frisk ibland. Han flyttar runt, upprätthåller under en tid vi inte får veta ett yrkesliv som jurist.
Han kommer från en borgerlig familj.
Och ja, han liknar alltså Dustin Hoffman.
Han dör i någon sorts misär, har då varit uteliggare (eller inte) men i alla fall säkert vistats på olika mentalsjukhus och kliniker. Döttrarna har avlagt visiter, men författaren medger själv att hon vet väldigt lite.
Och då fattar jag ärligt talat inte varför man skriver en sån här bok.
Frågorna blir mycket fler än svaren.
Framför allt framstår berättaren själv som mycket oklar och otydlig. Vem är hon att rota i papper och hitta på?
Vem är hon att fördöma familjer och släktingar, då hon uppenbarligen känner dem rätt dåligt?
Några passager finns dock där det framgår brottstycken av en barndom kluven i två, det hade kunnat utvecklas.
Så för mig är det här max en halv roman, kanske bara en tredjedel av en roman.
Även om jag vet att många romaner ser ut ungefär så här idag.
Wednesday, November 18, 2009
La femme de l'Allemand
Den handlar om en flicka som föds i slutet av andra världskriget till följd av en relation mellan hennes franska mamma och en tysk officer.
Tysken försvinner och flickan växer upp med sin mamma som är mano-depressiv, ska det visa sig.
Historien är förskräcklig, och har många vändningar som gör den väldigt spännande. Man får en sanning presenterad som visar sig vara felaktig och så håller det på.
Mest kan berättelsen sägas vara en barndomsskildring och utvecklingsroman. Flickan är inledningsvis i ett närmast symbiotiskt förhållande med sin mamma i en liten lägenhet i centrala Paris. Så blir mamman akut sjuk och flickan omhändertas av sin gammelmoster, morföräldrarna finns där också på avstånd.
Men morföräldrarna är de som bröt kontakten med den unga mamman då hon blev gravid på det sätt hon blev. Flickan färdas mellan morföräldraras värld där mamman aldrig nämns vid namn och mammans, där morföräldrarna är djupt föraktade.
Medresenär på färden är den ensamstående gammelmostern som tar hand om flickan - och hennes mamma - när så behövs.
Pappans frånvaro och tyska identitet spelar stor roll för flickan i hennes utveckling, trots hans fysiska frånvaro. I viss mån spelar mammans små berättelser om honom en positiv roll här, och det trots det allmänna synsättet på tyskarna strax efter kriget.
Men det fantastiska i storyn är hur den här tjejen lyckas knyta djupa vänskapsband och, trots allt, bryta sig loss på ett relativt friktionsfritt sätt.
Språket är fint och välavvägt, och boken i sin helhet mycket läsvärd.
Wednesday, October 7, 2009
On n'empêche pas un petit cœur d'aimer
Och jag läser alltså. Och kommer omedelbart, efter den första novellen som även är titelnovellen och som jag tycker är rätt kass, att tänka på den tid i mitt liv då jag skrev noveller.
Titelnovellen är förutsägbar och sentimental. Såna noveller vill jag minnas att jag också skrev.
Men sen kommer fler och då tycker jag att Castillon blir bättre, ibland fortfarande alltför förutsägbar, men ändå bättre. Här passerar de samtida unga människorna. Bitar, fragment av liv vi inte vet så mycket om, känslor som liksom inte får plats, de flesta är mer eller mindre missanpassade (så som jag kände mig under den period jag skrev noveller!) och eftersom de är litterära gestalter så går de från ord till handling - that's the point, hein? Dottern förför pappan och blåser sin mamma, modern dödar sonen, äkta mannen håller fast vid galna hustrun och sticker ut sina ögon...
Ja, det är blodigt och både antikt och samtida på något vänster.
Men framför allt är det den där perioden i livet då man träffar mycket människor, människor som kommer förbi med sin historia, och man försöker få ihop det, som författare, men det går liksom inte riktigt.
Man reser, man går på fester och middagar, man har kille eller sambo men inga barn och det värsta som kan hända är att man blir övergiven eller överger och det händer hela tiden.
Den unga människans rotlöshet, brist på band är vad som gestaltas i den här boken.
Skulle jag säga.
Monday, September 28, 2009
Un roman français
Beigbeder är kändis, han har teveprogram om böcker och är sådär fulsnygg, liksom. Nu har han alltså skrivit om sin barndom. Ramen är att han åker fast för att pilla i sig kokain (är det väl) på offentlig plats. Han blir häktad och får tillbringa ett par dygn i olika häkten. Förflyttningarna sker med kavajen uppdragen över ansiktet, ni vet.
I alla fall. I häktet blir han rätt krossad, han har aldrig varit med om något liknande och här, i brist på bättre sysselsättningar börjar han fundera på sin barndom. Det är i alla fall romanens upplägg.
Inledningsvis påstår han att han glömt allt från sin barndom, men så småningom dyker saker upp, blandat med hur det är att vara häktad kändis.
Vid slutet av läsningen har jag faktiskt läst just en fransk roman, kanske ska det tilläggas att den är modern också.
Beigbeder har lika många höglitterära som populärkulturella referenser. Han beskriver sin barndom med skilda föräldrar ur borgerlig respektive aristokratisk miljö. Han inleder boken med den obligatoriska farfarsfadern som dog 1915 i Champagne då han gick mot en "tysk kulvägg".
Det är en bra bok. Rent självbiografisk, vad det verkar. Resonerande och melankolisk. Beigbeder framstår som en sorts borgerlighetens motsvarighet till Houllebecq. Han saknar Hs förtvivlan och trasighet, är liksom mer en bortskämd slyngel som blev tvungen att tänka efter.
Vilket möjligen bevisar att det går att skriva bra självbiografiska böcker om barndomen, och det utan att hänga ut folk. Inte utan kritik men med värdighet beskriver han sin bror och sina föräldrar.
Förtjänar pallplats.
Sunday, May 24, 2009
Afrikanen
Och det är en liten sorglustig historia, eller kanske mest sorglig, om en pappa, Le Clézios, som är läkare i Afrika och som av kriget blir skild från sin familj, Le Clézio, hans bror och mamma och som återfår eller återser sin familj först efter kriget.
Pappan ses ur flera synvinklar, dels ur det åttaåriga barnets. Pojken har aldrig träffat människan förut och man förstår att det är "för sent", eller - jo, faktiskt.
Sen gör pojken som man liknande resor, tittar på bilderna i faderns album, ser Afrika och minns själva kontinenten, och då växer en sorts vuxen förståelse fram för den gamle läkaren.
En fin liten bok, också i bisatser intressant till exempel där Le Clézio förklarar hur han inte alls känner sig hemma i den koloniala litteraturen, eller de stämningarna. Min erfarenhet i ämnet är väl egentligen bara Doris Lessings berättelser som utspelar sig i Afrika. Här finns beröringspunkter men också skillnader. Där Lessing blir brittisk men också politisk och polemisk förblir Le Clézio egentligen bara mänsklig, inte på samma sätt "fransk".
En till omfånget tunn bok, men väl läsvärd.
Friday, May 8, 2009
Écrire
Jag satte igång med en av dem, Ecrire, av Margueritte Duras. Vad jag minns har jag i någon avlägsen tid läst Älskaren som inte lämnat några andra spår i minnet än ett rum med nedfällda träjalusier där de båda unga älskande möttes. Och så någon sorts rökighet, vad det nu kan ha varit.
Men efter att ha läst bara några meningar i Écrire fick jag för mig att jag borde se om filmen Hiroshima mon amour, som jag såg för sådär femton år sen. Hela filmen låg i tiominuterspaket på Youtube. Och den var inte heller som jag mindes den men fortfarande mycket bra.
Och den lät som den här boken, Écrire, låter.
Det ekar i rummen och det ekar ödsligt.
Men för att säga något om boken. Det är ett antal texter skrivna på olika håll som här samlats innanför gemensamma pärmar. Man kan inte säga att det är noveller och inte heller essäer, det är nog vad som kallas prosastycken eller möjligen texter kort och gott.
Den första, som också givit boken sitt namn, heter alltså Écrire. Att skriva.
Den handlar om ett skrivande jag, en människa som förefaller ha likheter med Duras själv, som i alla fall funderar på böcker hon skrivit, och som framför allt funderar över vad det är, detta att skriva. Och det är där dialogen i Hiroshima kommer in i bilden, det är liksom exakt samma språk. Samma motsägelsefullhet, samma korta stötiga satser, samma röst.
Jaget köper ett stort hus på landet och tror att det var för att bjuda in vänner, men i själva verket var det till henne själv, ett hus vi vilket hon sen skrev. Och skrev.
Hon betraktar huset och finner de nedgrävda resterna i trädgården efter de tyska ockupanterna som bodde där en tid, de åt gåslever och kaviar och slog sönder Sèvresporslin. Hon ser barnen som leker kring dammen som numera ligger i hennes trädgård. Hon dricker mycket whiskey och hon är mycket ensam och ändå inte ensam.
Ungefär så.
Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.
Att skriva är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev - man vet det inte förrän efteråt - innan är det det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.
Ett av de sista styckena i texten.
Och man tänker, när man läser det här (fast alltihop) både ja! så är det! och Men vad menar du med det här, det är ju fullkomligt obegripligt!
Något hon själv inte alls förnekar. Nöjt talar hon om att hon skrivit flera totalt obegripliga böcker och att de blir lästa i alla fall.
Hon tar sig både på mycket stort allvar och är samtidigt lite patetisk. Kanske som alla bra författare.
Återstående stycken har jag ännu inte läst, men kanske återkommer jag om dem. Känner att detta blev något utan slutledning, men det är inte mycket att göra något åt. Om man återgår till filmen så är det ju svårt att säga något entydigt om den med. Och frågan är väl om man ens ska försöka.
Wednesday, April 22, 2009
314 sidor av Noréns dagbok
Översättningen till franska känns bra. Jag har inte jämfört med originalet, men i mitt huvud känns fortfarande texten svensk, och det beror inte bara på de många namnen, utan också på meningsbyggnad och ordval. Det här är inte någon litterär franska. Men den har ändå bitvis en viss skönhet och den har helt klart en egen ton, eller stil, dåra.
Det handlar om perioden 1 augusti 2003 till och med sista juli 2004, alltså två år.
Vad händer under de två åren? Det viktigaste verkar vara att Norén sätter upp en pjäs i Nanterre utanför Paris, vi får höra om förberedelserna (resväskor som packas, rum som reserveras etc) och sen själva pjäsen och så perioden efteråt då det som så att säga för dramaturgins skull måste avslutas är Noréns partners, ”A”s, graviditet.
Två år i en svensk, internationellt erkänd regissörs liv.
Minns när jag skriver det här en diskussion mellan Sigge Eklund och Crister Enander, om hela boken. Sigge menade att det var en jädra bra och liksom renanande bok, Crister menade att det var narcissistisk smörja. Deras diskussion sammanfattar också i rätt stor utsträckning mottagandet av boken - det uppstod två tydliga läger.
Och utan att kunna se den här boken varken som så usel så dess belackare menade att den var eller som det där reningsbadet hejaklacken kände av så kan jag förstå både Sigge och Crister.
Eller rättare sagt, jag ser många poänger med boken, men jag ser också många frågetecken och något som antingen är en sorts koketteri eller en alltför snabba reflexioner. I alla händelser iakttagelser som för mig hade behövt en fördjupning.
Den första frågan jag/boken? ställer mig är varför man skriver dagbok. Svaret blir förstås att det är förmodligen olika för olika skribenter.
Varför då välja att skriva den här sortens dagbok? Kanske måste man först någorlunda ringa in ”sorten”: Norén skriver korta meningar där han radar upp vad han gör och ibland vad han känner inför samma sak. Det blir förstås en alldeles särskild stil av det här, jag skulle vilja kalla den modernistisk, allt har samma värde. Tänk på ett miljonprogramshus där samma betongelement används till källare, bottenvåning och lägenheter. Inget ges högre status, inget har mer eller mindre värde.
Man blir alltså som läsare tvungen att göra de valen, vad är viktigt, vad är oviktigt, och snällt som ens eget minne är så ordnar det saken åt en. Man tappar dock snart räkningen på antalet besök på Saturnus, antalet köpta kaffe och antalet samlag.
Samtidigt börjar man undra ovidkommande saker. Okej, karln köper en massa flotta kläder, det har jag inget emot, men han talar aldrig om vad han har på sig!? Jag vill veta hur han använder de där kläderna, som det nu är får man en känsla av att han köper dem, lämnar dem till skräddaren och sen hänger in dem i en garderob. Så kan det ju inte vara?
Ovidkommande? Ja, i allra högsta grad, men rätt mycket är obesvarat, så gott som allt är egentligen obesvarat. Det är lite som om man, på sätt och vis ser in i den där garderoben där alla kläderna hänger, men deras ägare har flyttat till en annan lägenhet.
Man kommer alltså inte särskilt nära personen Norén i den här dagboken, ännu mindre kommer man nära alla de han träffar, där kvinnan A, hennes två döttrar och Noréns egna döttrar ständigt återkommer. Dock förstår man att med de här människorna har Norén ett fint förhållande.
Undantaget från den här bilden får ändå den period som A väntar barn sägas vara. Här får vi följa en man som gläds åt ett kommande barn, som vill vara delaktig i hela graviditeten och som så småningom inser att det inte kommer att bli något barn. A vill inte när det kommer till kritan. Återigen kommer vi inte egentligen att förstå varför, As liv är för Norén någon sorts kaos på avstånd, kaos också därför att hon är gravid.
Men vad som faktiskt berör och som gör att man känner starkt med Norén är hur väl han gestaltar - ja, gestaltar! - den här perioden i sitt liv. Vi får följa med honom, han visste inte heller hur det skulle gå, peripetin (aborten) kommer sakta och smygande, inte tillrättalagt när man kan vänta sig. Och hans smärta är stor.
Här kommer vi också närmre den skrivande människan som är Norén, en människa som varje skrivande annan människa känner igen. Hon som står ut med andra om hon vet att hon får gå hem, hem till det tomma pappret och den inre världen - den som i slutändan är både verkligare och kanske viktigare än alla andra världar. Människan som alltså är svår att leva med, eller snarare som har svårt att leva med andra.
Och ur den synpunkten som är Noréns egen, och som är bäckklar självinsikt, blir förstås As beslut mer begripligt.
Samtidigt tror man Norén då han säger att han aldrig svikit sina barn. Det stämmer texten igenom, för sina döttrar finns han där, i ur och i skur. Men hur var det då de var små?
Att vara närvarande för ett vuxet barn är förstås inte samma sak som för ett litet barn.
Ändå måste jag säga att jag håller på honom i det här, och att jag hoppas att det blir ytterligare ett tillfälle, och att det då går vägen.
För att inte tala om hur jobbigt det är med aborter.
En graviditet är lika omvälvande som en nära anhörigs död, och det framgår också här.
Så i slutändan tycker jag nog ändå att Sigges behållning av boken stämmer bättre med min egen. Noréns text får mig att se mitt eget liv och hur det hittills gestaltat sig i ett alldeles eget och Norénskt ljus.
Och det är inte det sämsta.
Friday, April 10, 2009
Jézabel
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.
Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.
Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.
Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.
Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!
Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.
Thursday, April 9, 2009
Plateforme och Interventions 2
I centrum för Plateforme står en man som likt andra Houllebecqhjältar vi mött har ett ganska enahanda liv och som funderar mycket på sex, men som inte riktigt har någon tur därvidlag. Han är i fyrtioårsåldern och jobbar som administratör/ekonom på motsvarigheten till kulturdepartementet. Och så åker han på typ Club Med-resa till Thailand för just sexets skull, och där träffar han en tjej (i resebranschen) som är söt och snäll och som gillar sex lika mycket som han. De blir ett par och han flyttar hem till henne och tillsammans med hennes chef utarbetar de för ett annat företag i branschen (de två blir headhuntade för att de är så bra) just ett organiserat program för sexturism.
De kollar upp vilka ställen som kan bli aktuella, de jobbar på med kataloger etc som galningar och allt går bra. Det hela blir en succé.
MEN, det finns några som inte gillar de här västerländska idéerna om fri sex mot betalning - (Och man kan nog inte säga att Houllebecq problematiserar den här grejen. Sex mot betalning framställs som något för alla positivt. Tjejerna man stöter på i boken gillar sitt yrke, de lever inte i misär och man ser inte till en enda minderårig. Men ändå.) - och det är fundamentalistiska muslimer.
Inledningen till boken är egentligen viktig. Michels pappa blir mördad i sin villa i en förstad nånstans. Mördaren visar sig vara pappans unga magrebinska hemhjälps bror - som just inte gillade att systern hade ett förhållande med pappan.
Och i slutet av den här boken sker i vanlig ordning något som slår sönder den personliga lyckan för Michel fullkomligt och som dessutom slår sönder en sorts mer global frid.
Ett av de nya resmålen sprängs i luften av muslimska terrorister.
Michels tjej dör tillsammans med hundratals andra, själv överlever han förstås, dömd till en sorts liv som zombie, typ. Och här tar det slut, liksom cirkeln är sluten med den inledande scenen.
Intressant i Interventions 2 är bland annat att Houllebecq kommenterar den här boken, som dessutom kom ut bara några dagar innan 11 september 2001.
Han och hans förläggare hade väntat sig bråk, det blir ofta bråk och processer kring Houllebecqs böcker och här hade författaren namngett en massa företag i resebranschen, liksom guideböcker etc. De trodde att dessa kunde mucka. Men, det var författarens syn på islam som blev stötestenen den här gången.
De hade allihop gissat helt fel och Houllebecq var själv förvånad.
Men, och nu kanske jag ska förklara att Interventions 2 är en bok med samlade andra texter från början av 90-talet och framåt, texter som kommenterar sånt som Houllebecq tycker är intressant helt enkelt, Houllebecq vidhåller sin syn på islam och på den omöjliga samtiden där man inte längre kan säga som det är: som t ex att islam är den mest korkade religionen, dessutom, om man kollar efter så är det inte de moderata muslimerna som lever som Koranen lär, utan just fundamentalisterna.
Det är en religion som förespråkar våld och människors olika värde, säger Houllebecq.
Samtidigt tycker han att alltsammans blev fel för han blev en sorts "hjälte" i en strid som inte intresserar honom, ett uttalande som nog får ses som typiskt honom. Och som jag inte vet riktigt om man ska tro på, heller.
Annars är just Interventionerna en intressant bok om man gillar författarskapet. Houllebecq kommenterar västerlandet och västerlänningen, det finns en underbar liten betraktelse om Tysken. Tysken är en person som snabbt börjar arbeta, skriver Houllebecq. Mycket snabbare än fransosen t ex. Så snart Tysken har semester reser han till sydligare nejder, företrädesvis Spanien, där har han alla sina semestrar och när han går i pension köper han ett hus och bor där. Tysken liknar i detta sina egna gästarbetare. Tyskland är alltså ett bra välordnat land att arbeta i, men man kan inte leva och bo där, därtill är det alldeles för kallt och tråkigt.
Men han kommenterar också andra författare, litteraturens möjligheter (som han menar är stora), poesins väsen, filosofi, framtiden och egentligen alla de ämnen han redan tagit upp inom sitt författarskap plus några till.
I någon av de sista texterna menar han att han fortsättningsvis kommer skriva mer sience fiction, redan hans senaste roman är ett steg i den riktningen. Den har jag också läst, men det orkar jag inte skriva om nu.
Vet inte om det är bra eller dåligt, logiskt tycker jag däremot att det verkar. Houllebecq tillhör ju inte de här författarna som håller på och rotar i historia och minnen, inte på det sättet i alla fall. Så - det är nog vad vi kan vänta oss.
Wednesday, April 8, 2009
En dotters historia
Boken är en intervjubok skriven med hjälp av en journalist och får väl närmast betraktas som en sorts memoarer.
Epstein föddes -29 och fick tio år senare en syster, mamman arresterades alltså sommaren -42 och vet vi nu, dog inom kort i Auschwitz, som jag tror av svält och sjukdom. Pappan också.
Familjen levde de sista två (tre?) åren innan, på den franska landsbygden, som de trodde, gömd.
När föräldrarna förts bort började en förskräcklig del av Epsteins barndom. Hon gömdes på olika ställen, en god vän till familjen följde henne och systern i denna resa mellan gömställen. Tiden framstår som obegriplig och fragmentarisk.
Efter kriget sattes föräldralösa judiska barn i internatskolor, i princip på statens bekostnad. Epstein hamnade hos någon nunneorden och hade där svårt bland artistokratins och borgerlighetens döttrar som åkte hem i helgerna och fick paket med sylt till frukosten.
Hon var mycket ensam och förblev mycket ensam. Hon hade också fått lära sig att tiga i alla lägen. Senare hade hon t ex fått veta att två andra flickor på ett pensionat var i samma situation som hon och hennes syster, ingen av de fyra flickorna hade sagt något.
Efter studentexamen blev hon omedelbart tvungen att försörja sig, då svor hon över det överbesydd som hennes mamma hade uppfostrat henne i. Hon hade aldrig lärt sig laga mat, visste inte vad pengar var och så vidare.
När man läser det här partiet blir man medveten om hur mycket man egentligen tar för givet, inte bara kärleken men också det praktiska - från föräldrar.
Epstein är dock klar över vissa saker, hon är judinna, omedelbart efter kriget förstör hon sina falska papper här börjar väl också något som är en sorts uppbyggnad av en identitet.
Apropå diskussionen hos Bodil om Némirovskys förnekande av sin judiska identitet kommer här en sorts fortsättning, levd av hennes dotter.
För så småningom kommer hon närmare en judisk identitet, men det tar tid, och etapperna är många. Först kommer litteraturen, så småningom det största steget som är publicerandet av moderns manuskript La suite française.
Med den boken reser Epstein över världen, bland annat till Israel och Ryssland där hon även har rötter. Och hon återupptäcker familj och seder, blir så att säga mer och mer en del av den värld som tidigare genom hennes skildring många gånger varit för svår att ta till sig.
Journalisten som frågar undrar ofta om hon träffat andra i liknande situation och varje gång svarar hon nej. Likaså vill hon inte veta vem i den lilla byn i Bourgogne som angav familjen. Så småningom tar hon ändå reda på det själv.
Anekdoterna är många, hon hade t ex inga känslomässiga problem med att få tyskt skadestånd, men när franska staten ska ge henne en motsvarighet måste hon först genomgå en för henne förnedrande intervju där hon ska svara på om familjen hade värdefulla mattor etc. Hon får också veta att för franska statens sida är det likgiltigt om man, som barn, blev av med en eller två föräldrar.
Hon säger också att den franska antisemitismen är kvar och sig lik, och hon ger ett par självupplevda exempel.
Avslutningen tycker jag är bäst, det är där man kommer nära själva människan på något vis. Hon säger att alla stater numera är väldigt pigga på att hålla tysta minuter och bygga fina väggar med namn, men att ingen, varken stat eller människa, bryr sig om ifall de få överlevande som finns kvar lever ett värdigt liv nu på ålderns höst.
Well, jag kanske ska dra vad hon säger om Némirovskys eventuella antisemitism. Enligt dottern handlar det mer om att hon kritiskt skildrar en miljö som hon råkar känna till.
Att dottern sen känt sig tvungen att ta reda på vad denna judiska del av hennes identitet egentligen är, ja, det verkar under omständigheterna inte så konstigt.
Och en annan sak som är rätt fin, man förstår att det här är något som fortfarande pågår, kommer att pågå hela Denise Epsteins liv.
Monday, March 16, 2009
Funderingar kring vittnesmålslitteraturen
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.
Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.
Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.
Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.
Återkommer,
Sunday, March 15, 2009
Ett par frågor
När jag var barn så läste vi en bok högt i skolan som handlade om fångar i koncentrationslägren (tror jag) som lyckades fly genom att sätta igång ett gymnastikprogram där de varje dag drog ut en sorts plint och hoppade över den. Inuti plinten satt varje gång en kille och när han var på plats öppnade han den gång de hade börjat gräva. Jag tror att han grävde med en sked och så småningom transporterade de andra bort honom igen med jorden som han grävt upp den gången. Och så fortsatte de så, dag efter dag.
Kan mitt minne stämma och vad kan det ha varit för bok?
Ett andra mer diffust minne:
I tidningen VI gick någon berättelse också från ett koncentrationsläger. Tror att det handlade om en snubbe som kom med i lägerorkestern och det räddade förmodligen hans liv.
Tror att den här storyn gick som följetång under andra halva av sjuttiotalet, i VI som sagt.
Minns någon den och vad kan det ha varit för bok?
Har annars börjat läsa, och det är ju inte precis kul.
Framför allt framståt hela idén (Förintelsen) i all sin absurditet.
Men man blir ju förstås ledsen också.
Wednesday, March 11, 2009
mer Levi
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?
I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.
Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.
Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:
Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.
Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.
Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.
Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.
Nu återstår bara att läsa hans böcker också.
Monday, March 9, 2009
Primo Levi
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.
Elementarpartiklarna
Halvbröderna Michel och Bruno övergavs av samma biologiska mamma i stort sett direkt. De placerades hos varsin farmor resp. mormor. Mamman fortsatte att leva hippieliv i Californien, på Riviäran och Goa. Men det är inte henne vi får följa utan de ermbarmliga bröderna. Michel blir forskade i biologi och i slutändan av boken har han, liksom postumt, lyckats klona människan. Hans bror blir en sorts ful gubbe, en sexfixerad typ som har stora svårigheter att komma till rätta med i stort sett allt. Det har de för resten bägge två.
Bruno jagar tonåringar, uppsöker prostituerade och vet allt om sexshopar och kinky nudiststationer. Han masturberar så gott som hela tiden. Ibland undrar jag vid läsningen om det finns snubbar som är som han. Så till den milda grad, menar jag.
Michel lever däremot endast i den där forskningen och i övrigt ett extremt stillsamt liv.
Jag antar att man ska tänka att de båda två är lite störda och att det i sin tur beror på att de övergavs av sin mamma. Det låter sig i alla fall lätt tänkas.
Kanske borde man här även säga att "babsen", sextioåttorna, i Frankrike nog fick ett större genomslag än i Sverige. Jag känner helt klart igen mina egna vinalkoholister i de kvinnor H, beskriver, men man måste nog säga att han renodlar dem hårdare än jag. Eller snarare, de är mer renodlade här än den svenska socialdemokratiska varianten.
Den här sprickan i samhället, själva den franska revolutionära sprickan, är också mer tydlig här än någonsin i Sverige. Och det i alla miljöer, faktiskt.
Hur som helst, Houllebecq målar liksom upp ett samhälle som är helt och hållet befriat från tidigare moralpaket med hinsideslösningar och fö härsides dito. Bruno och Michel är på jorden för att söka sin egen njutning och inget annat. För Bruno ligger den i kroppen, för Michel mer i intellektuella utmaningar. Alla de möter är ungefär likadana. Fel. Det finns två gamla kvinnor, en farmor och en mormor som tar hand om de små pojkarna och de utgör undantag. Men de dör tidigt, för tidigt, vilket inte är konstigt men sorgligt.
Ytterligare några kvinnor (förälskelser och kärlekar, typ) utgör undantag, men också de dör. Ännu tidigare. Självmord och cancer och självmord igen. Orsaken är i princip att deras kroppar inte längre tjänar just till njutning.
Det intressanta är det konsekventa och samtidigt lätt skeva perspektiv på oss västerlänningar boken ger. Någonstans säger Bruno något i stil med att män struntar i sin avkomma, de har inget som helst behov av att gulla med bebisar. Och nu, när han själv är hyresgäst och anställd, så har han heller inget intresse av att någon en dag tar över. Kedjan är bruten.
Såna här små stycken som faktiskt är klart tänkvärda dyker upp hela tiden i boken, blandat med rena rama galenskaper som gör att man skrattar högt, men också i tokerierna finns sanningar, fast förvrängda.
Och samtidigt är känslan efter avslutad läsning mest sorg, den så ofta citerade Strindberg dyker upp i skallen med sitt: Det är synd om människorna.
Språkligt är H. ledig, han använder mycket slang, man får lära sig nya ord, typ, och han blandar även in en vetenskaplig ordlista liksom en hel del filosofiska termer. Tilltalet är personligt och man känner att han finner ett stort nöje i att skriva. Att få till dessa dråpligheter och halvrasistiska uttalanden, han låter sina figurer säga sånt som man kan tänka (och skriva) men inte säga. Och han gör det jävligt bra.
Här är kanske den största behållningen, i alla fall för mig. Ett språk som är en blandning av riktigt vulgära uttryck och ord (Undvik det, som maken sa, när jag frågade om något (une pouffiasse). Undvik det om du inte är helt säker.) och litterära verbformer. Verbformer som t ex Le Clézio i stort sett inte använder sig av. Och han reflekterar över detta språk, när han skrivit tre sidor om vilka organismer som bidrar till nedbrytningen av ett lik kan han inte låta bli att påpeka att det låter som italienska filmstjärnor alltsammans.
Rikt, kan man säga, rikt men ledigt.
Och det är nog mest därför jag gillar honom.
Kommer läsa mer.
Hej.
Friday, March 6, 2009
Lite av varje
Men han resonerar inte med sitt språk, han låter det flyta, om han funderar över orden och deras betydelser och skiftningar så hörs det inte. Inte alls som hos t ex Makine, som jag tycker så bra om. Eller för den delen hos en massa andra författare jag gillar.
Nu vet jag inte om det här är något som man ska störas av, det är snarare en smakfråga, antar jag. Men själv gillar jag alltså författare som brottas mer med själva språket.
Nå. Houllebecq då? Jo, jag tycker att han gör det, han har ett mer medvetet förhållande just där. (Om det nu är medvetenhet man ska kalla det.) Och så har han en intressant syn på människan och samhället, och så skriver han en spännande historia (man undrar hur det går) och så har han faktiskt ett personligt men inte alltid särskilt vackert språk.
Ja, det om detta. Kommer också att tänka på Zarembas nuvarande artiklar om svenska för invandrare. Vilket elände. Vilket stort jävla jätteelände det ändå är. Om man ska lära sig ett språk måste man läsa det. Det är den enda sättet, gäller även för vuxna förstås.
Tja, det var nog allt just nu.
Hej.
Wednesday, March 4, 2009
L'étoile errante
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.
Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?
Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer
Saturday, February 14, 2009
Désert
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.
Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.
Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.
Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.
Secrets of te Flesh
Boken är på engelska av alla språk. Jag fattar väldigt lite, måste jag säga, men jag tror ändå att jag begriper huvuddragen.
Och jag blir mest irriterad. Författarbiografier är ofta irriterande, antagligen därför att man i någon mån redan gjort sig en bild av författaren ifråga. Och så blir det konflikt där, mellan bilderna.
Just nu håller Thurman på att förklara hur misogynt Frankrike var på den här tiden. Det var det säkert, ändå kommer man ju inte ifrån att Colette skrev fullkomligt befriat.
Och att hon levde fullkomligt befriat.
Och att hon inte tog livet av sig och inte led av depressioner heller. Tvärtom levde hon loppan, skulle jag säga.
Hur många amerikanska, engelska eller för den delen skandinaviska artonhundratals- eller tidigt nittonhundratalsförfattarinnor gjorde det?
I sina mindre misogyna samhällen?
När jag var barn och ung var amerikansk och i viss mån engelsk feminism självklar. Man läste tidskriften Ms, Doris Lessing var husgud (hon är väl iofs den enda som inte heller verkar lida av depressioner etc) och så läste vi alla de där böckerna. French, Jong, Tikkanen. Säkert fler. Så här i efterhand ser jag hur ideologiskt alltsammans var.
Och därmed ofta tråkigt.
Nå, Colette i sig är inte tråkig, men Thurman är det. Kommer man inte ifrån.
Egentligen skulle jag läst den här boken för jättelänge sen, jag hade planer på att skriva om Colette och beställde den, till slut kom fel bok. Innan jag hade fått rätt hade det gått typ ett halvår och nu har jag inge som helst lust att läsa den längre.
Känns helt fel.
Är det någon som vill ha den?
Sunday, January 25, 2009
La vie d'un homme inconnu
I flygplanet får han för första gången i sitt liv en känsla av att åka från ingenstans till ingenstans, eller snarare att resa utan verkligt mål. Och samtidigt har han aldrig tidigare så intensivt känt sig tillhöra en fosterjord (terre natale). Bara det att denna tillhörighet råkar vara till en epok och inte en bit jord. Volskis epok. Den monstruösa epok som är sovjettiden, vilken är den enda tid Choutov levt i Ryssland. Ja, monstruös, skamlig, full av död och under vilken, varje dag, en man höjde sin blick mot himlen.
Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.
Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.
Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.
Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.
Wednesday, January 21, 2009
Makïnes mormodersmål
Idag skriver många utländska författare som bor i Frankrike på franska. Är ni förvånad? Jag är inte förvånad men förblir misstänksam. När man tänker på det monumentala arbete man gör med sig själv då man övergår från ett språk till ett annat... Jag är övertygad om att många författare i Frankrike blir hjälpta i det här känsliga arbetet och att många texter helt enkelt är omskrivna... Jag har åtminstone den kvalitén att jag skriver utan brytning.
I er senaste roman säger en av gestalterna: En exilerad har som fosterland(?) bara ett fosterland och det är fosterlandets litteratur. Är det er åsikt? Javisst. Och jag skulle vilja tillägga: inget är bättre för att försvara ett språk än att skriva en god text på det. Mina böcker är alltså kärlekshandlingar riktade till det franska språket. Det har jag redan tagit upp i Cette France qu'on oublie d'aimer, nu när litteraturen så ofta blir slapp för att inte säga rutten beroende på den avkyvärda globaliseringen. Och vad ska man säga om televisionen, denna verbala burk innehållande de plumpaste dumheterna? Att vara "musikalisk" på franska, i den här globala kakofonin, har blivit min kamp. Den enda möjliga frälsningen går utan tvekan genom en poetisk prosa. Alltså borde kommunionen mellan människor få större betydelse än kommunikationen.
notis
En artikel om författare som övergått till att skriva på franska.
Och så har tydligen Makïne kommit ut med en ny bok så då får man väl gå till bokhandeln igen.
Det var en intressant artikel. Men det spännande är förstås att ingen menar att det är omöjligt, tvärtom. Där har de verkligen en annan inställning till sitt språk, fransoserna. De ser det som något som ligger utanför människan, en konstruktion möjlig för alla att tillägna sig.
Medan vi svenskar tycks ha vårt språk i bröstkorgen. Innanför. Del av. Som Naturen. Ingen frågar sig om det kan bli lika bra. Det verkar inte vara det intressanta, utan snarare: Vad blir det då?
Jag tycker det är spännande.