Wednesday, April 20, 2011

Skolläsning

läser obligatorisk läsning för barnet som går första året på gymnasiet. Le parti pris des choses, av Francis Ponge.
För den som orkar läsa på wikisidan jag länkar till ser man att boken tycks vara översatt till svenska av Jesper Svenbro.
Man ser också att Ponge "beskriver apelsiner, potatisar och cigaretter på ett poetiskt vis".
Och det är väl vad han gör. Till potatisarna och cigaretterna kan läggas molusker(?), ostron, små lådor, björnbär, bröd, eld och räkor. Med mera.
Ungefär så.

Och det hela är mer än lovligt irriterande. Kanske totalt meningslöst. Ponge hängde tydligen med surrealisterna, han var kommunist ett tag men gick ur partiet, han skriver också i alla de här bitarna, åtminstone enligt fotnoterna, alluderande på alkohol, liksom han ofta skriver tvetydigheter med kängor åt kyrkan och liturgin.
En riktig modernist med andra ord, och precis som alla andra i sin generation gediget klassiskt skolad. Vad vore le Corbusier utan de klassiska ordningarna och den nya betongen? Eller Giacometti utan motsvarande arv inom den klassiska skulpturen?
Ponge gör ready mades av ord, enligt någon av alla de uttolkare som också ryms i denna lilla skolvolym. Han ritar öga näsa mun på kvasten - bildligt - då han ger tingen egenskaper och tankar.

Mina barn verkar på fullt allvar tro att Zola, Balzac och Hugo skrev tjocka tråkiga böcker för att senare generationers skolbarn skulle plågas.
När jag läser Ponge är jag nästan benägen att hålla med dem. Jag har, med få undantag, svårt för de första modernisterna, de som bröt marken, de som gjorde oss andra, långt senare, urarva.
Men nu är han historia precis som de andra gubbarna. Och han är verkligen inte roligare.
Jag gillade en enda av dessa texter.
Les plaisirs de la porte - Dörrens njutningar

Resten kunde jag vara utan.