En novellsamling av Némirovsky har kommit ut. Den är inte i ordets rätta bemärkelse en samling, kanske, det är biografen Olivier Philpponnat som samlat ihop noveller publicerade på olika håll under trettiotalet och som skrivit ett långrandigt förord.
Men novellererna är fina. Den som kallas Films parlés är intressant då den är skriven som en filmsekvens, i presens och utan något annat än själva "bilderna". Beskrivs en känsla så är det med ett ansiktsuttryck.
Némirovsky skriver ju mycket så i sig själv, då jag läste David Golder hade jag ofta en känsla av att se på stumfilm.
Här är dock språket lite lugnare, man hånskrattar och sliter sitt hår mindre.
Miljöerna är de vi redan stött på, fransk landsbygd lika väl som Paris, en novell utspelar sig delvis i Rysslands ödemark där två män överlever en flygkrasch, men de ryska bönderna förblir bakgrund.
Äktenskapet belyses liksom moderskapet och ensamheten. Berättelserna är barn av sin tid men samtidigt inte alltför stereotypa. Jag gillar ju dessutom det där sättet att uttrycka sig, att saker "ligger i blodet", att det är "en kvinnas lott" och så vidare, det ödesbestämda tilltalar mig och sånt finns det en hel del av här.
Nu skulle jag tippa att det inte finns mycket mer att mjölka ur författarskapet. Allt är återutgivet, en biografi skriven, en av döttrarna har skrivit sin och nu denna novellsamling.
Nu väntar bara "eftervärlden".
