Utantill

Pennac är alltså lärare, före detta cancre och han undervisar nya cancrar i franska. I litteratur.
Tänkte översätta en bit där han funderar kring detta med att lära bitar av centrala verk utantill. Ja, utantill.

"Et pourquoi ne pas apprendre ces textes par cœur? Au nom de qoui ne pas s'approprier la littérature? Parce que ça ne se fait plus depuis longtemps?[...]Apprendre par cœur? A l'heure où la mémoire se compte en gigas!
Tout cela est vrai, mais l'essentiel est ailleurs.
En apprenant par cœuer, je ne supplée à rien, j'ajoute à tout. Le cœur ici, est celui de la langue.
S'immerger dans la langue, tout est là."

Och varför inte lära sig dessa texter utantill (par cœur=genom/med hjärtat)? I vems namn inte tillägna sig litteraturen? Därför att man inte gör så längre?[...]
Lära sig utantill? Idag när minnet räknas i giga!
Allt detta är sant, men det viktiga är inte med.
Lär jag mig utantill ersätter jag inget annat, men jag lägger till - till allt.
Hjärtat i det här fallet, är språkets hjärta.
Att genomsyras av språket, allt ligger i det.

Pennac har förstått det där, lär man sig en text utantill så kan man tänka en annan människas tanke. Man är i språket. Ett med någon annans språk. Tanke.

Ska man medge att andra människor tänkt kloka saker genom historien? Ska man tro att dessa saker även varit viktiga? Ska man också anta att andra människor som ägnat sina liv och sin talang åt detta, att skriva ned sina tankar både har något att lära oss och att säga oss?

I såna fall är det inget fel att lära sig bitar utantill. Medan man är ung och har lätt för det.

Skolsorg?

Läser Chagrin d'école av Daniel Pennac. Skolsorg eller hur man nu ska översätta titeln.
Det är nu inte en roman, snarare en kåserande framtställning av hur det är att vara un cancre, ett oöversättligt ord, åtminstone till svenska. Dålig elev? Klassens idiot? En nolla? Obsklass, hette det man skickade canrarna till på min tid, vad det heter nu vet jag inte.
Och själva ordet som jag mycket väl förstår vad det är - på franska - vet jag inte om det äger en motsvarighet på svenska, ens i verkligheten?
Erkänner man canrens ställning som just canre i Sverige, eller håller man på och säger: Jamen han/hon är ju bra på så mycket annat?
Vet ej.
Här säger man det inte i alla fall. En gång canre, alltid cancre.
Och just Pennac påstår sig alltså ha varit cancre, först under första året på gymnasiet då han var ivägskickad på internat började han intressera sig för sådan som kunde "ge en framtid".
Läsning till att börja med, men framför allt som inte var obligatorisk läsning i skolan.
Och han får en snäll gammal fransklärare som begär av honom att han ska skriva en roman. Ett kapitel i veckan, och för att "kritiken ska hamna på en någorlunda nivå, så vill jag att den ska vara rättstavad", sa farbrorn.
Detta verkar vara vändpunkten för Pennac.
Innan dess har han förklarat hur cancrens liv blir ett liv av dubbla lögner, hemma och i skolan, men också hur det blir en sorts identitet.

Det är en ganska trevlig bok mitt i alltsammans, humoristisk, ibland lite pratig, ibland väl banal - det han säger känns som självklarheter, men ibland säger han å andra sidan något som man inte tänkt på förut.

I övrigt talar han sig varm för just internatet för canrarna, det minmerar ljugandet en del, vilket är bra för studierna, vad jag fattar.

Har läst knappt halva. Återkommer.