Funderingar kring vittnesmålslitteraturen

Har nu börjat läsa Levis Si c'est un homme eller på svenska: Är detta en människa? Originalet bör jag kanske tillägga är skrivet på italienska.
Levi var alltså italiensk jude och hade oturen att bli tillgfångatagen -44. (Har pluggat och få italienska judar hamnade i förintelselägren. Enligt någon wiki-sida ca 7600 att jämför med Polens 2,5 miljoner eller Rysslands 2,2. Detta även beroende på respektive länders politik i frågan.)
Han är i tjugoårsåldern och till yrket kemist, bakgrund: piemontesk(?) borgerlighet, sekulariserad och icke-troende, alltså med tidens termer av judisk "ras".
De hundratalet italienska judar som kommer till lägret kommer alltså "sent" till en sorts "samhälle" som redan "funnit sin form". De är dessutom allihop utbildade och blir snart en sorts bottenskrap, klena kroppskrafter och i de flesta fall kan de heller inte tyska eller polska, vilket enligt Levi är en förutsättning för att man möjligen ska kunna överleva här. Utan språken - inte en chans.
Levis egen metod tycks vara att vara så uppmärksam som möjligt. Han lär sig tyska, eller "lägertyska" då, vilket även slår igenom i boken, han skriver dessa ord på tyska eftersom det inte finns någon motsvarighet på italienska. Han iakttar allt och alla, kan i detalj beskriva både själva "stämningen" men också vad som kännetecknar de olika fånggrupperna. Grekiska judar är de som klarar sig bäst inom den judiska gruppen. De är smarta men ändå någorlunda "hederliga", det är de som har kollen på svarta börs-affärerna inom lägret. De polska judarna är många och har varit där länge. De som fortfarande lever är i någon sorts "ansvarsställning", vakter inom gruppen etc. De är rädda att förlora denna ställning (och dö) och därför svåra att ha att göra med.
Det är liksom ett myller Levi beskriver, ett myller av språk, av nationaliteter, av regler och obegripligheter, av umbäranden, svält och kyla.
Det är också ett system där individens drag utplånas. Man fråntas allt, till och med hår och skägg. Man blir - någon annan - en människa utan spår v en historia. Livet gör också att man för det allra mesta inte riktigt orkar komma ihåg sin historia, att bara överleva tar all kraft.
Därav, antar jag, titelns fråga.
Och här rör förstås Levis bok vid frågor som andra författare som genomlevt samma sak ställer. Tänker nu på Kertesz bok Mannen utan öde.
Skillnaden, som jag minns det nu, är att Kertesz så att säga har funderat mycket längre och på så sätt funnit en del svar på de frågor som Levis bok inte ännu ställer.
Som den om hur det här egentligen kunde hända.

Levis bok får mig alltså att tänka på de två böcker jag som barn läste eller hörde om Auschwitz. Lennart som hjälpte mig att hitta titeln (och författaren) till Trähästen.
Jag vet inte om jag är typisk för en generation här, men det var en underlig känsla (och nu lämnar jag Levi för ett ögonblick, men han kommer tillbaka) att återfinna just den stämningen. Myllret, lägerorkestern, Kaposarna, slagen, de döda, leran, dimman och taggtråden...
Jag har inte "sett den" sen just - då.
Man kommer inte i kontakt med den annars. Om man inte läser vittneslitteraturen.
Och i mitt fall så har jag alltså inte tänkt på de här böckerna jag läste som barn förrän nu då alltsammans dök upp igen. Jag kände igen något.
Vilket är en ganska konstig känsla, för denna igenkännelse väcker just minnet av folkhemmet till liv. Samtidigt.
Och det är också en underlig känsla att idag läsa ord som har genklang inom mig, samtidigt som jag nu är vuxen och lyckas livnära mina barn.
Ja, jag vet att det här låter konstigt. Men böckerna väcker förstås andra frågor i en vuxen människa än i ett barn.

Jag undrar till exempel om barn och unga människor idag läser såna här böcker. Med tanke på de tydligen outplånliga spår de satte i mig, kanske det inte vore så dumt.
Jag tänker också att ord som "nazist" eller "Hitler" mer blivit skällsord och att deras betydelse har förflyttats i den allmänna debatten idag. De har på något vis blivit liktydiga med klichéer. Man säger inte "jävulen" eller "höjden av all ondska", man säger "Hitler" och sen kommer någon annan och säger: Jamen Stalin då?
Men läser någon Trähästen?
För resten, så kanske det alltid varit, men vad jag är lite rädd för är att man slutar komma i direkt kontakt med just de vittnesmål som finns från lägren.
De innehåller trots allt en sanning om den här tiden som inte bör "glömmas bort". Nåja, som om de kommer upp i debatten, inte bör förytligas.

Och för mig har alltså den här boken samtidigt en märklig återklang i min barndom.
Kanske var folkhemmets skola och själva samhället ganska grundligt ändå, grundligt i någon sorts syn på vad som är viktigt och vad som bör ingå i en allmänbildning.

Återkommer,

mer Levi

Läser som sagt Levi. En volym som innehåller alla Levis böcker, ett rejält förord samt ägnar de sista 250 sidorna (av 1100) åt olika intervjuer med Levi, intervjuer givna under under en dryg tjugoårsperiod, Levi dog -87, åttio år gammal.
Intervjuerna är översatta från italienska, tyska och engelska.
I den här delen hoppar jag nu runt och skapar mig på så sätt en bild av den här författaren.
Ständigt återkommande teman är förstås det judiska, lägret, litteraturen, kemin (Levi fortsatte att vara verksam som kemist, i slutändan som chef för det företag som tillverkade målarfärg där han jobbat hela tiden) och så återigen erfarenheten av Auschwitz.
Just nu läser jag en amerikansk intervju från -87. Den börjar med en diskussion om Levis judiska tillhörighet. Han har blivit ihopklumpad med fem andra italienska judiska författare i en antologi, vad tycker han om det?

I Italien skulle det vara omöjligt att sätta den sortens etiketter på författare, "jude" eller "icke-jude", svarar Levi. I mitt fall var det amerikanerna som började med det. I mitt fall är jag i Italien känd som författare, av en tillfällighet även judisk.

Här hör man Levis ton mycket bra, tycker jag. Han är ironisk, lågmäld och betraktar det mesta med en sorts vetenskaplig nyfikenhet. Så betraktade han även lägret inifrån.

Här en annan bit om hur det var då han just kommit tillbaka från lägret. Intervjuaren börjar med att citera en dikt av Coleridge som Levi satt in i sin text Les naufragés et les rescapés. Jag översätter en bit av intervjun:

Since then, at an uncertain hour, that agony returns : And till my ghastly tale is told This heart within me burns

Efter att ha läst er bok undrar jag om det är möjligt att sluta berätta?
Svaret finns i just den här boken. Somliga av mina (mycket goda) vänner talar aldrig om Auschwitz. Andra människor däremot talar om det hela tiden, och jag är en av dem. Jag överdrev lite då jag citerade Coleridge. Mitt hjärta brinner inte oupphörligt. Rätt lång tid har förflutit och framför allt har jag redan skrivit om ämnet. Jag har föreläst i skolor och på andra håll, och jag har diskuterat med ett oräkneligt antal människor. Allt detta har rest en sorts vägg, en barriär. Man kan alltså säga att jag var en smula retorisk då jag citerade Coleridge.

Och sen berättar han hur han greps av en scen där den här sjömannen struntar fullkomligt i att han är på ett bröllop, han maler på om sin sorgliga historia i alla fall.
Så kände sig Levi också.

Men jag fortsätter plocka, lär mig helt otroliga grejer.
T ex kunde Levi lite tyska innan han hamnade i lägret. Men bara lite. Dock förstod han snart att om han skulle den minsta chans att överleva måste han lära sig tyska. Och det gjorde han alltså. Många år senare tyckte någon att han talade bra tyska, var hade han lärt sig den?
Av SS, i Auschwitz.
Hans tyska var alltså en sorts SS-tyska... Och han berättar om en vän som hade gjort en liknande erfarenhet, hon kände sig, efteråt, som om lägret hade varit hennes universitet, det ställe där hon danades som människa.
Rätt otroligt, eller hur?
Men inte så konstigt kanske med tanke på att det är en ålder (tjugoårsåldern) då man är otroligt receptiv. Man lär sig.
Levi berättar också hur han registrerade som en maskin nästan, långa meningar på polska (som han inte kunde) som han sen kunde återkalla och få översatta för sig av polska vänner långt senare.
Men det här låter ju som en solskenshistoria och det var det förstås inte. Det värsta var det som Levi kallar att tappa sin mänsklighet. Sin värdighet? Att bli "djur" och inte längre kunna tänka på andra, att veta att man var beroende av bödlarna för att överleva, att alla miste sin mänsklighet. Också bödlarna.
Och han berättar om prostitutionen i lägret.

Och så tror han inte ett dyft på "den judiska rasen". Enligt honom härstammar t ex så gott som alla ryska judar från en grupp som hade en kung nån gång på 700-talet (nånstans i Ryssland) som lät omvända sig till judendomen, inklusive alla undersåtar.
Detta hade under medeltiden hänt på flera platser i Medelhavsområdet.
Så judisk tillhörighet är enligt Levi en kulturell och/eller religiös tillhörighet. Inget annat.
Jag tycker att det är skönt.

Nu återstår bara att läsa hans böcker också.

Primo Levi

Tänkte testa att läsa Primo Levi igen. Har försökt förut, men kom då av mig. På den svenska wiki-sidan står inte många ord om honom, men går man över till den engelska eller franska så finner man betydligt mer. Framför allt en diskussion om Levis slut. Jag har alltid "lärt mig" att Levi tog sitt liv. Men nu verkar man inte tro det längre, något som känns hoppfullt på något skumt vis.
Jag orkar inte dra Levis öde här, men hamnade även i detta sammanhang på en annan intressant sida, den om yiddish. Levi talade, vad jag fattar inte yiddish, snarare någon sorts italiensk variant av språket?
Sidan om vittnesmålen om Förintelsen har en röd ruta som säger att den riskerar att försvinna. Och man får inte citera den, så jag länkar alltså. Tyckte att den var både intressant och sorglig.
Vilket alltså inte riktigt hör ihop med Levi, men jag hamnade där och tja, läs den om ni har tid.