Thursday, November 20, 2008

Oväntad vändning

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

Tuesday, November 18, 2008

Understreckare

Understreckare igår av Ruth Lötmarker om boken jag håller på att läsa. Eftersom jag bara läst halva borde jag kanske inte reagera på den här texten än, men det gör jag i alla fall.
Den förefaller oklanderlig i sitt sakinnehåll, de båda männens historia och uttalanden, men den missar något väsentligt. Vad?
Lötmarker verkar sympatisera mer med Lévy, eller snarare bilden av Lévy, den engagerade intellektuelle, den som tar ansvar, den som åtminstone försöker. För Houllebecq har hon mindre förståelse.
Själv får jag känslan vid läsningen att Houllebecqs resonemang eller synsätt eller position är betydligt mer vanligt förekommande, möjligen överdriver han den, men man måste bemöta den, ta ställning. Något Lévy i allra högsta grad gör, men kan man kräva det av en recensent?
Det är ju något i Lévys oförtrutna aktion som är jäkligt jobbigt, och det är något i Houllebecqs melankoliska drömmande om andra tider som är mycket sympatiskt. Houllebecq är helt enkelt författare, Lévy är verksam. Kan inte sitta still.
Och jag tycker nog vidare att den kritik Houllebecq riktar mot våra västeuropeiska samhällen är mer på kornet. Så här är det ju. Som han faktiskt säger.
Framtidsoptimismen som var hans föräldrars ungdoms och hans egen barndoms livsluft är och förblir ett minne blott. Vi befinner oss i något där inte bara Houllebecq känner sig som en "användare" av ett land, inte en "medborgare" i detsamma.
Han på gränsen till plattpragmatiska inställning, verkligen så lite som möjligt, men det lilla borde eventuellt göras, förefaller mig mer realistisk. Man röstar där man bor, inte där man råkar vara född.
Vidare framgår inte hur roligt Houllebecq har då han skriver, han har roligt på författarens sätt, texten tar sin egen väg, han hänger på. Vändningarna och bilderna är dråpliga, rörande, språket är en glädje i sig. Han gör en lång utläggning om en vänsterjournalist vars omdömen han faktiskt respekterar och avslutar den med att han gillar honom för att han är "un type bien". Lakoniskt men också en övergång i språk. Slang efter en något högtravande passage, Houllebecq blandar högt och lågt på ett subtilt sätt. Han har ett brett register.
Det framgår väl inte riktigt i den här annars utmärkta texten. Att Lévys språk är genomgående mer korrekt och liksom har små franska krusiduller här och var är mindre förvånande. Även han åstadkommer några vackra metaforer, men stilen är mer plain, inom sitt franska register.
Jaha.
Nu får jag väl fortsätta att läsa.

Monday, November 17, 2008

Bekännelseblogg

Som sagt, det enda jag hittat på svenska på nätet av värde om Colette är den här texten. Författaren har uppenbarligen läst Thurmans bok och haft stor behållning av den. Men, vad mera är, hon berättar hur hon redan har ett förhållande till Colette, ett förhållande som började då hon var i tonåren och tjuvläste i morföräldrarnas bibliotek.
Samma sak gäller mig, förutom att det var min mamma som satte Colettes böcker i händerna på mig då de relativt nyligen kommit ut på nytt.
Det här gjorde mig så pass nyfiken på Rotkirch (jag menar, vad kan vi ha mer gemensamt, hon och jag?) och vid googling visade hon sig finnas på tuben.
Och det hon beskriver där av sin bakgrund, men engagemang och uppväxtförhållanden stämmer ganska väl in på mig med. Även om jag inte skriver i Ny Tid, dåra. Och även om jag möjligen rört mig åt ett annat håll efter den här ungdomen som präglades av sjuttio- och åttiotalets feminism som i sin tur, för mig, betydde att mamma prenumererade på den amerikanska tidskriften Ms, att hon köpte och läste de kvinnliga författare som då var på tapeten, bland annat Colette, men också andra förstås. Men att det fanns ett självklart intresse för det som föregick utanför Sveriges gränser.

Jag är uppväxt i ett hem där man läste Grass och Solsjenitsyn och Marilyn French och det som helt enkelt skrevs - i världen. Nu kan jag inte påstå att jag fäste mig vid särskilt många av tidens pennor, men Colettes fastnade.
Och jag inser ju också att det är detta som är uppväxt i ett bildat medelklasshem - med rötter i borgerligheten. Något jag faktiskt inte valt själv men som jag numera (men det är väl ungefär först nu) börjar bli tacksam för. Men det är inte något jag delar med särskilt många, inser jag också. För det är här någonstans, i denna resonerande och reflekterande uppväxt som själva kärnan till den jag är nu tog form.
Det är en formning där skolan stod för redskapen - jag lärde mig läsa och skriva och främmande språk, liksom jag lärde mig en viss vokabulär i andra ämnen, men förhållningssättet till själva tillvaron fick jag hemma. Med Herta och Vi, med Dagens Nyheter och Alexandra Kolontaj.
Och det är här, med den här själva plikten att gå till botten med saker, som jag befinner mig nu och som jag rätt ofta hamnar i opposition med ett i mina ögon alldeles för ytligt förhållningssätt.

Nu vet jag i och för sig att det inte bara handlar om vad man får med sig hemifrån, samma förhållningssätt finns hos människor jag förstår mig på och gillar som har rötter i andra miljöer, andra klasser. Ibland tänker jag att det lika mycket är en genetisk pryl, utan alla jämförelser i övrigt, Houllebecq ger uttryck för ett liknande förhållningssätt - och han beskriver sin uppväxt i arbetarmiljö fullkomligt trovärdigt. Han måste ju så att säga ha skapat den här skrivande och reflekterande människan utan större hjälp hemifrån. Bara med en inre vilja, en inre drivkraft, kanske andra utomstående som hjälpt till på traven.
För hur ska man veta vad man ska läsa om ingen hjälper en? Om ingen som redan har läst en massa just sätter saker i händerna på en? I och för sig räcker det ju att man läser en grej man gillar och sen följer de hintar som eventuellt finns där. Men att ens hitta den första grejen kan vara svårt. Och implicita referenser gör ju inte saken enklare heller.

Men den svenska medelklass som likt Maria Sveland i senaste numret av Bang tror att medelklasstillhörighet är en fråga om kontakter -
Ja, det är det kanske. Idag.
I såna fall är jag inte en del av medelklassen. Man kan fråga sig var man ska placera mig, men strunt samma. Tillhörigheten sitter i förhållningssättet. Inte någon annanstans.

Och hur ska man då känna igen kvalitet? I ett litterärt eller konstnärligt verk. Ja, genom trial and error. Man läser och man jämför och man förkastar och man läser mer och man förkastar. Tydligt för mig blev det då jag gick igenom arktiektutbildningen. Går man igenom en utbildning av det slaget så slipas man, man övas upp i att se att känna igen - kvalitet. Bra lärare är ett plus.
Det gäller förstås inte bara arkitektur utan all konst.
Men de som tror att det går utan övning och utbildning - att en ann är lika god som en ann - tja, de har alltså inget att hämta hos mig.

Så. Kanske bör jag inte vara så förvånad över att det inte finns något att läsa om Colette på svenska. Kanske ska jag vara nöjd med att en amerikansk journalist skrivit om henne vilket gör att hon blir lite mer tillgänglig, att Kristevas böcker finns översatta till engelska är också bra. Colette kommer aldrig bli en självklar referens i det svenska samtalet om litteratur. Men genom att peka på att hon finns och att hon är förbannat bra så kanske jag göra att hon får ytterligare någon (enstaka) läsare.
Och det får vara bra så.

Fast i och för sig. Woolf är faktiskt svårare än Colette utan att för den skull vara bättre, och hon existerar i allra högsta grad i det svenska medvetandet. Så lite sur kan jag allt vara ändå.

Colette-googlingar

Så har jag googlat lite på Colette igen. Eftersom det är ett faktum att Colette inte är särskilt närvarande på svenskspråkiga nätsidor eller i svenska bokhandlar, utom antikvariskt, började jag fundera på var hon egentligen finns. Mer än här alltså. Vad är översatt och till vilka språk. Och vad finns över huvud taget att läsa OM Colette om man nu inte läser franska.
Julia Kristevas bok om Colette (La chair du monde) är den tredje i en trilogi om den kvinnliga anden(?), Le génie feminin, och finns översatt till engelska. Liksom de två andra om Hannah Arendt och Melanie Klein.
Den om Arendt finns dessutom på tyska vilket vi inte har någon större glädje av om vi vill läsa om Colette.
Med andra ord, det mesta OM Colette finns inte översatt. Men det som finns finns i första hand på engelska och i andra hand på tyska. På dessa båda språk tycks även en hel del titlar AV Colette finnas tillängliga. Liksom några böcker av tyska författare (om Colette) verkar finnas. Liksom en av en amerikanska, Secrets of the Flech av Judith Thurman.

Colette verkar alltså finnas i tyska och amerikanska medvetanden, förutom i de franska då.
Vad man nu ska dra för slutsatser av det...

Saturday, November 15, 2008

Marknadsföring

Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...

Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.

Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.

Intervju à la Gainsbourg med Houllebecq på ENGELSKA

Ennemis publics II

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.

Friday, November 14, 2008

Ennemis publics


Jag kommer mest att tänka på den här videon. Gainsbourg, redan lite på dekis även om det fortfarande innehåller en del av spel bränner en femhundrafrancslapp i direktsändning i teve. 78 eller om det är 74% av den försvinner nämligen för honom i skatt.
Men ser ni själva killen? Skäggstubben, cigaretten, de vita skorna från Repetto som en annan Palmemördare (jag vet, man säger inte så, men det var ju så)? L'enfant terrible har en lång historia i det här landet.
Man röker halvberusad i teve, man beter sig precis som man har lust... Säger att man vill knulla Whitney Houston direkt till henne, men på en engelska som låter som franska...

Jag kommer att tänka på det när jag läser inledningen till Houllebecqs och Lévys gemensamma bok.
Och nu kommer jag möjligen bete mig som Skugge vs Ranelid här. För åtminstone Lévy har ju en större medial närvaro än litterär. Med H tror jag att det, trots allt, är motsatsen.
Däremot är det ju den sortens närvaro han har. Har kollat klippen, han sitter och surrar kedjerökande i en säng i något hotellrum. Kameran går och han säger inte mycket. Det är mörkt och han andas. Eller också sitter han filmad i radiostudion och blir intervjuad. Han snurrar på en hårtest och intervjuaren säger att nu kommer den och den akademiledamoten med i samtalet. Nej. säger H. Då går jag. Men det kan du väl inte göra, säger journalisten? Jodå, han gillar tête à têter, men samtal blir så dåliga när man är fler än två. Det gäller inte bara i media.
Och sen dunstar uppenbarligen han, för intervjun är slut.

Jag har bara läst några sidor än. Lévy förefaller slem, det har jag alltid tyckt, och inte blir det bättre av Youtubeklippen. En kokett man, angelägen om att vara snygg, att vara vacker, att behaga. Fånig. Sprättig. Pretentiös.
Det hindrar ju inte att han kan ha något att säga, men än har jag inte hört hans röst...

Houllebecqs däremot... den hörs direkt. Han är dyster och lat och allmänt miserabel.