Den som googlar ska finna

Läser återigen Makine, nu hans senaste roman, Une femme aimée.
Som det ser ut hittills, efter två tredjedelar av romanen lästa ungefär, så tilldrar den sig helt och hållet i Ryssland. Den börjar i början av 80-talet, nu har jag kommit till åren efter murens fall - och ser då ett sönderfallande samhälle, genom Makines ögon.
Och det var här ungefär jag började undra hur fasen han bär sig åt. Mig veterligt har karln bott i Frankrike i minst trettio år.
Hur kan han skriva om Ryssland och om dagens Ryssland dessutom.
Och hur tas hans böcker emot i Ryssland?
Utgångspunkten för min googling alltså, och då fann jag det här intressanta dokumentet, som jag fattar det en uppsats på något universitet i Israel.
Den ger svaret.
Han tas inte emot. Han existerar i stort sett inte i Ryssland, en roman, Det franska testamentet, i dålig översättning och utöver det några mycket negativa artiklar i litteraturtidskrifter.
Orsaken tycks enkelt vara att han betraktas som en förrädare. Han skriver om sovjettiden, det gillar man inte heller, han skriver för utlänningar och han skriver sentimentalt och utan humor.
Ungefär så.

Där ser man.
Inte särskilt förvånande, men onekligen lite ledsamt. För han är en jädra bra författare.

Omläsning

Läser om Makines La vie d'un homme inconnu och googlade igår en del på författaren. Till min (och säkert många andras) stora förvåning har Makine under 2000-talet gett ut ytterligare fyra böcker under pseudonymen Gabriel Osmonde.
Men valde tydligen på Le Figaros fråga att framträda med namn och bild 2011.
Han säger vidare att han inte heter Andreï Makine heller.
Ifall nu någon hade trott det.
Och i artikeln verkar han faktiskt småprillig på det där ryska viset, bara dårar och konstnärer kommer i närheten av Gud, typ.
Men i den här intervjun t ex så säger han samma sak och verkar då väldigt förnuftig.

Själv tänker jag mig att jag väl får pallra mig iväg och köpa åtminstone den sista boken han skrev under namnet Osmonde, något annat vore liksom otänkbart.

Och så tänker jag på detta med identitet, och leken man kan tillåta sig som författare, med just identiteten. Makine är en ovanligt hemlighetsfull författare vad gäller bakgrund och privatliv. Inte mig emot. Jag läser honom för det undersköna språket, de stora greppen och för humorn.

Makine om korta kärlekar

Så har jag läst en av Makines böcker igen, denna kom 2011 och heter alltså Le livre des brèves amours éternelles, en titel som om man översätter den ordagrant blir rätt klumpig, "Boken om korta eviga kärlekar".

Det är en roman, fast ändå inte, en mans liv i Sovjet som åter blir Ryssland skisseras, men genom möten, möten med flickor och kvinnor (inte bara) han älskat.

Konturen är barnhuspojke som växer upp under tung totalitär regim, tillsammans med andra barn. Våld och lögn härskar. Och bryts igenom av korta men avgörande möten med Kärleken. 

Den första scenen är typisk och talande, barnhusgruppen är på väg hem från jobb i en översnöad och tom park. I den har de skottat snö från gångvägarna, och dessutom upptäckt att de läktare partiapparaten visar upp sig på under festligheterna den 1 maj och i oktober här står uppställd i skymundan, gömd och glömd fram till nästa manifestation. Pojken hamnar på något vis under gradängerna, inne i en fackverkskonstruktion av stål, och han kommer inte ut igen. Här är mörkt, när han kommer till kanten av konstruktionen ligger järnen för tätt. Han försöker på alla de vis och tiden står liksom stilla. Nå, till slut kommer han ut, genom att klättra uppåt och på så vis stiga ut i den bländande vårvinterdagen där en ung kvinna sitter ensam på läktaren. Hon gråter. Han möter liksom henne i en evighet också, och han ser den lilla troppen av barnhusbarn på väg mot bussen, hinner i fatt dem, och på vägen ut hör han två gamla gummor samtala: man förstår att den unga kvinnan miste sin älskade i en fartygsolycka för ett år sen.

Så fortsätter det, varje kapitel en historia om kärlek i sig, men också en lika närvarande järnridå eller partiapparat i någon form. I en är det propagandan skriven i många meter höga bokstäver på en fabrik, i en annan den då allestädes närvarande Bresnjevs porträtt. 

Det är kärlekar i skuggan av diktatur, unga människor som anser sig lurade, och som i många fall är lurade. Här är liksom öden, pojken som blev krympling av att leka med kvarlämnade granater, flickan som älskar en falsk dissident och som dör i lunginflammation. Han visar sig helt ha glömt henne.

Det som i början under Stalin är endast våld och terror mjuknar något och visar symboliskt i form av en gigantisk äppelträdsplantering sin sterilitet, sin självdöd. Äppelträden täcker en yta av 16x22 kilometer och inget bi orkar flyga in i större delen av det, därför står träden där och blommar till ingen nytta.

I slutet har tiden hunnit ikapp diktaturen som ersatts av rysk maffia och kriminalitet.

Men kärleken tuffar liksom ändå på. Vid sidan av, parallellt med, som en del av eller som något helt utanför stående, den lever vidare.

Det är en typisk Makine, elegant, överraskande, melankolisk och närvarande. Mycket läsvärd.

La vie d'un homme inconnu

Börjar med att översätta ett litet stycke i slutet av den här boken av Makïne. Det kanske är att avslöja för mycket, men strunt samma. Berättelsens huvudperson, Chuotov, en rysk exilförfattare i femtioårsåldern, är på väg tillbaka till Paris, efter att han tillbringat några hektiska dygn i Sankt Petersburg. I det "nya Ryssland".

I flygplanet får han för första gången i sitt liv en känsla av att åka från ingenstans till ingenstans, eller snarare att resa utan verkligt mål. Och samtidigt har han aldrig tidigare så intensivt känt sig tillhöra en fosterjord (terre natale). Bara det att denna tillhörighet råkar vara till en epok och inte en bit jord. Volskis epok. Den monstruösa epok som är sovjettiden, vilken är den enda tid Choutov levt i Ryssland. Ja, monstruös, skamlig, full av död och under vilken, varje dag, en man höjde sin blick mot himlen.

Choutov är alltså en medelålders rysk författare, bosatt i Paris. Inledningsvis blir han övergiven av den unga fransyskan Léa, med vilken han haft ett förhållande.
Det är en sorglustig bit av boken, Choutov svär över litteraturens och litteratörernas liv och ställning i Paris. Léa är en ung kvinna som vill ha tillträde till just den världen, och Chuotov är inte dummare än att han begriper att han, för henne, är en praktisk inrättning. De käbblar och grälar, han tycker bara illa om alla dessa små texter som kallas romaner och som handlar om bortskämda människors små själsliga bekymmer i storstaden Paris. Ytligt och på ett vulgärt språk.
Léa drar och han lider, och ironiserar samtidigt över det typiska i situationen, den äldre mannen och hans yngre kvinna som slutligen hittar en yngre man. Och där står han.

Nå, innan hon hinner dyka upp en sista gång för att hämta några kläder och ett par lådor med böcker, åker han till det som på hans tid var Leningrad, nu kallas St Petersburg igen. Han vill återse sin ungdomskärlek, som han också finner.
Hon är nu en mycket upptagen kvinna som håller på att göra om gamla hus i staden till flotta hotell. Hennes mobil ringer i ett. Hennes unge vackre son, Vlad, är i bokbranschen och kränger historiska hjärta-smärta-böcker där sovjetepoken görs om till gräll och ofarlig kuliss för just kärleksbekymmer.
Samtidigt pågår i staden en jättekarneval, typ Vattenfestivalen, man kan inte föra samtal på grund av ljudnivån och hela den tidigare terrorn "leks" bort, vänliga horder utklädda till bödlar daskar människor som inte ler med plastyxan, det är allt. Kollektiv exorsism, muttrar Chuotov.
Till slut hittar då Chuotov ett band till sin tid, till den glömda, skamliga och föraktade sovjettiden och ytterligare en historia utspelar sig mot vilken Choutovs eget liv framstår som tämligen löjligt.
I den får vi höra om Leningrads belägring, kriget, Gulag och angiveriet. Och här återfinner man då den "gamla vanliga" Makïne. Jordens närvaro i människors liv, sången som räddning, blicken riktad mot himlen, de korta perioderna av stilla lycka innan terrorn bryter ut på nytt.
Och med Makïnes ögon så blir detta ett verkligare liv än alla andra. Både det i Paris och det i den nyrika staden Sankt Petersburg.

Och det är här, i de stora greppen som Makïnes storhet finns. Liksom i språket.
Makïne skriver på en franska som är höglitterär och mycket rik, i den första halvan roar han sig med att beskriva sitt och Léas liv i moderna floskler, och varje gång han använder ett modernt uttryck sätter han citationstecken kring det. Det ger ytterligare en relieff åt berättelsen.

Det är med andra ord en berättelse i flera skikt där språket följer allvaret eller bristen på, i de olika gestalternas öden.
Själv känner jag inte till någon nu levande författare som gör det här bättre.

Makïnes mormodersmål

Intervju med Makïne i Le Figaro, där han intervjuas apropå sin nyutkomna bok, La Vie d'un homme inconnu. Recension av den. Jag översätter en bit ur intervjun:

Idag skriver många utländska författare som bor i Frankrike på franska. Är ni förvånad? Jag är inte förvånad men förblir misstänksam. När man tänker på det monumentala arbete man gör med sig själv då man övergår från ett språk till ett annat... Jag är övertygad om att många författare i Frankrike blir hjälpta i det här känsliga arbetet och att många texter helt enkelt är omskrivna... Jag har åtminstone den kvalitén att jag skriver utan brytning.

I er senaste roman säger en av gestalterna: En exilerad har som fosterland(?) bara ett fosterland och det är fosterlandets litteratur. Är det er åsikt? Javisst. Och jag skulle vilja tillägga: inget är bättre för att försvara ett språk än att skriva en god text på det. Mina böcker är alltså kärlekshandlingar riktade till det franska språket. Det har jag redan tagit upp i Cette France qu'on oublie d'aimer, nu när litteraturen så ofta blir slapp för att inte säga rutten beroende på den avkyvärda globaliseringen. Och vad ska man säga om televisionen, denna verbala burk innehållande de plumpaste dumheterna? Att vara "musikalisk" på franska, i den här globala kakofonin, har blivit min kamp. Den enda möjliga frälsningen går utan tvekan genom en poetisk prosa. Alltså borde kommunionen mellan människor få större betydelse än kommunikationen.

Språk

Fortsätter med Makïne och ser mer och mer hur även han använder sig av detta språk som kan förefalla förlorat, otidsenligt.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?

Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.

Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.

Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.

Requiem pour l'Est

Har börjat läsa Requiem pour l'Est av Andreï Makine.
Efter att ha läst mycket av Irène Némirovsky blir läsningen än mer givande. Gemensamt har de båda att de är ryssar och skriver/skrev på franska.

Némirovskys förhållande till det franska språket kan verka tämligen oproblematiskt. Hon är uppfostrad på franska av en fransk guvernant, hennes mor talar endast franska med henne. Hon säger själv någonstans att hennes ryska är sämre än hennes franska och att då hennes föräldrar talar jiddish så förstår hon knappt vad de säger.
Den stora delen av sitt verk skrev hon på trettiotalet i ett hårdnande rasistiskt klimat. Detta speglar dock hennes böcker. Hon talar inte om språk som identitetsskapande, vilket vi har en stark tendens att göra nu, istället talar hon om "ras", ett begrepp som idag blivit omöjligt. Ingen skulle väl gå med på mer än yttre olikheter om man nämner ras idag.

Makïne däremot är i första hand ryss, dock "inympades" det franska språket tidigt i honom då hans mormor (om jag minns rätt) talade franska med honom.
Hans barn- och ungdom präglades sedan, liksom Némirovskys för övrigt, av det franska språket och den franska litteraturen som tillflyktsort, i hans fall undan sovjetdiktaturens förtryck.
Till sin förvåning fann han dammiga luntor på franska på biblioteken i Sovjet som han antar, om makthavarna bara hade kunnat läsa dem, skulle ha varit strängt förbjudna.

Både Makïne och Némirovsky älskar det franska språket och de idéer de förknippar med det.
Némirovskys språk präglas av en utsökthet som få författare lyckas komma i närheten av. Makïnes språk är mer komplicerat, rikare om man så vill, men också mer språk, mindre bild.

Båda är de barn av sin tid. Némirovskys berättelser är strängt kronologiskt berättade, innehåller så gott som inga longörer, är "spännande", överraskande och välkomponerade enligt ett klassiskt schema.
Makïnes romaner däremot innehåller mer av de hopp i tiden som idag framstår som närmast omöjligt att undvika i en roman. Det är som om Némi behåller korten i en kortlek i ordning där Makïne känner sig tvungen att blanda dem för att hålla läsarens intresse vid liv.
Nå, nu är det inte så att Makïne skriver tråkigt, men tyngre är det, framför allt i ämnesval men även i språk. Det handlar om människor som formas och lever i diktaturer och krig.
I Requiem är huvudpersonen en militärläkare som får uppdrag åt den sovjetiska underrättelsetjänsten (fast dit har jag inte kommit än), dock börjar historien på ett helt osannolikt sätt:
En liten pojke bor i ett hus skymt av en skog mellan en flod och ett berg. Han lever där med sin mamma och pappa, förstår man.
I flykt, förstår man också. Föräldrarna "kommer inte till diktatorn" som berättaren uttrycker saken, men då bestämmer sig diktatatorn för att "komma till dem".
Detta i form av att sprängladdningar börjar höras, sten börjar rasa omkring dem, så småningom rullar en offantlig granitskiva rakt in i deras hus.
Föräldrarna som är utanför huset blir livrädda, modern ber och fadern vrålar.
Så kommer de in i stugan och den vagga som de hängt upp i taket, i vilken barnet ligger, är oskadd.
Puh.
Så småningom händer ändå det att föräldrarna blir funna och skjutna. Vid det laget är pojken något större och befinner sig i en kvinnas famn, gömd. Han vill skrika men hon håller för hans mun, och hennes hand darrar, vilket gör honom tyst. Hon sjunger på ett främmande språk för honom, för att lugna honom. Under flykten sen sammanfaller för pojken orden med det han ser. Det är hans första minne av att ha ett språk.
Och den mystiska kvinnan, med det vita håret och det främmande språket, anar man är fransyska.

Sen lämnar Makïne pojken som så småningom blir läkaren i historien.
Dock framgår att han vuxit upp på barnhem och att han i alla sociala sammanhang är "omöjlig". Han måste ljuga om sin bakgrund eller förtiga den, för folk tror honom ändå inte.
Han måste påstå att han är ungefär som alla andra.

Jaha. Det är så långt jag kommit, utöver detta har jag fått se lemlästade kroppar i kanten av olika krigshärdar, och jag har också fått se hur den unge läkaren så småningom inte står ut med det och går med på att byta identitet.
Som det nu är befinner han sig, med den nya identiteten i USA.

Intervju med Makïne II

Jag fortsätter att plocka små bitar ur intervjun med Makïne på sidan lire.fr.

A.M. Depuis Jean-Paul Sartre la casuistique existentielle est devenue un véritable terreau pour la littérature française. Sans arrêt les personnages ont à choisir entre faire ceci ou faire cela. Il y a un côté artificiel là-dedans, car tous ces quadragénaires qui se plaignent de leur mal de vivre peuvent changer de vie. Ils rendent le noir esthétique, chérissent de petits enfers qui ressemblent à de petits jardins à la française. Moi, je m'intéresse à des époques où la fatalité vous impose des choix tranchés. Où tout est mis en danger: la vie de vos proches, votre liberté. Où l'on joue sa vie sans avoir une minute pour réfléchir.

Makïne: Sedan Jean-Paul Sartre har den existensiella (moraliska) frågeställningen blivit en riktig guldgruva för den franska litteraturen. I litteraturen måste folk hela tiden välja mellan att göra än det ena och än det andra: Det blir något rätt konstlat med det hela eftersom alla de här fyrtioåringarna som gnäller om hur svårt det är att leva egentligen kan byta liv. De gör svärtan estetisk, gullar med småhelveten som liknar små franska trädgårdar. Jag är intresserad av de epoker där fataliteten, ödet tvingar fram valen. Där allt hotas: era närmastes liv, er egen frihet. Där man lever utan att ha ett ögonblick för att tänka efter.

Det är alltså jag som hastigt översatt igen.
Och egentligen tycker jag inte att jag behöver säga så mycket mer än Makïne gör här.
Utom möjligen att den svenska litteraturen lider av samma åkomma. Fast bara ännu tydligare.
Och att Makïne förtjänar att läsas.

Exilmöte flera nivåer

Det här blir helt klart nästa författare jag "angriper". Nästa ryss som skriver på franska.

Här ett klipp ur intervjun ifråga:

Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.

Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.

Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.

Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...

Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...

Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.