av Frédéric Beigbeder. Nyutkommen bok som ligger på pall i de stora boklådorna.
Beigbeder är kändis, han har teveprogram om böcker och är sådär fulsnygg, liksom. Nu har han alltså skrivit om sin barndom. Ramen är att han åker fast för att pilla i sig kokain (är det väl) på offentlig plats. Han blir häktad och får tillbringa ett par dygn i olika häkten. Förflyttningarna sker med kavajen uppdragen över ansiktet, ni vet.
I alla fall. I häktet blir han rätt krossad, han har aldrig varit med om något liknande och här, i brist på bättre sysselsättningar börjar han fundera på sin barndom. Det är i alla fall romanens upplägg.
Inledningsvis påstår han att han glömt allt från sin barndom, men så småningom dyker saker upp, blandat med hur det är att vara häktad kändis.
Vid slutet av läsningen har jag faktiskt läst just en fransk roman, kanske ska det tilläggas att den är modern också.
Beigbeder har lika många höglitterära som populärkulturella referenser. Han beskriver sin barndom med skilda föräldrar ur borgerlig respektive aristokratisk miljö. Han inleder boken med den obligatoriska farfarsfadern som dog 1915 i Champagne då han gick mot en "tysk kulvägg".
Det är en bra bok. Rent självbiografisk, vad det verkar. Resonerande och melankolisk. Beigbeder framstår som en sorts borgerlighetens motsvarighet till Houllebecq. Han saknar Hs förtvivlan och trasighet, är liksom mer en bortskämd slyngel som blev tvungen att tänka efter.
Vilket möjligen bevisar att det går att skriva bra självbiografiska böcker om barndomen, och det utan att hänga ut folk. Inte utan kritik men med värdighet beskriver han sin bror och sina föräldrar.
Förtjänar pallplats.
Monday, September 28, 2009
Subscribe to:
Posts (Atom)