Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.
Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.
Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.
Showing posts with label Némirovsky. Show all posts
Showing posts with label Némirovsky. Show all posts
Monday, May 24, 2010
Friday, May 21, 2010
Mer Némi
Har hittat ännu en biografi över Némirovsky, denna gång skriven av en amerikansk litteraturvetare, Jonathan Weiss.
Och den verkar bättre än den förra jag läste, som var tjatig och lite komplicerad.
Weiss projekt är att läsa verket i ljuset av livet och vice versa. Han koncentrerar sina frågeställningar kring det judiska arvet och hur hon hanterade det, adoptionslandet, Frankrike, som i sin tur inte "adopterade" henne. Han förefaller, av förordet att döma, även iaktta den förändring författarskapet hann med med tidens gång, det vill säga från någon sorts antisemitsim till solidaritet med det egna ursprunget och också den del av det som inte var hennes, nämligen den fattige jiddish-talande östjudens.
Det mesta i Némis liv och verk är ju motsägelsefullt och inte särskilt svartvitt. Det är det jag gillar med henne (förutom det otroligt vackra språket) och det är det Weiss förefaller ta fasta på.
Har börjat läsa och den verkar alltså bra!
Monday, January 25, 2010
Noveller av Némirovsky
En novellsamling av Némirovsky har kommit ut. Den är inte i ordets rätta bemärkelse en samling, kanske, det är biografen Olivier Philpponnat som samlat ihop noveller publicerade på olika håll under trettiotalet och som skrivit ett långrandigt förord.
Men novellererna är fina. Den som kallas Films parlés är intressant då den är skriven som en filmsekvens, i presens och utan något annat än själva "bilderna". Beskrivs en känsla så är det med ett ansiktsuttryck.
Némirovsky skriver ju mycket så i sig själv, då jag läste David Golder hade jag ofta en känsla av att se på stumfilm.
Här är dock språket lite lugnare, man hånskrattar och sliter sitt hår mindre.
Miljöerna är de vi redan stött på, fransk landsbygd lika väl som Paris, en novell utspelar sig delvis i Rysslands ödemark där två män överlever en flygkrasch, men de ryska bönderna förblir bakgrund.
Äktenskapet belyses liksom moderskapet och ensamheten. Berättelserna är barn av sin tid men samtidigt inte alltför stereotypa. Jag gillar ju dessutom det där sättet att uttrycka sig, att saker "ligger i blodet", att det är "en kvinnas lott" och så vidare, det ödesbestämda tilltalar mig och sånt finns det en hel del av här.
Nu skulle jag tippa att det inte finns mycket mer att mjölka ur författarskapet. Allt är återutgivet, en biografi skriven, en av döttrarna har skrivit sin och nu denna novellsamling.
Nu väntar bara "eftervärlden".
Friday, December 25, 2009
En studie i fransk borgerlighet
Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.
Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.
Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.
Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.
Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.
Friday, April 10, 2009
Jézabel
av Irène Némirovsky kom ut första gången 1936.
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.
Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.
Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.
Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.
Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!
Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.
Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.
Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.
Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.
Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!
Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.
Wednesday, April 8, 2009
En dotters historia
Survivre et vivre (Överleva och leva) heter Irène Némirovskys dotters bok, dottern själv Denise Epstein.
Boken är en intervjubok skriven med hjälp av en journalist och får väl närmast betraktas som en sorts memoarer.
Epstein föddes -29 och fick tio år senare en syster, mamman arresterades alltså sommaren -42 och vet vi nu, dog inom kort i Auschwitz, som jag tror av svält och sjukdom. Pappan också.
Familjen levde de sista två (tre?) åren innan, på den franska landsbygden, som de trodde, gömd.
När föräldrarna förts bort började en förskräcklig del av Epsteins barndom. Hon gömdes på olika ställen, en god vän till familjen följde henne och systern i denna resa mellan gömställen. Tiden framstår som obegriplig och fragmentarisk.
Efter kriget sattes föräldralösa judiska barn i internatskolor, i princip på statens bekostnad. Epstein hamnade hos någon nunneorden och hade där svårt bland artistokratins och borgerlighetens döttrar som åkte hem i helgerna och fick paket med sylt till frukosten.
Hon var mycket ensam och förblev mycket ensam. Hon hade också fått lära sig att tiga i alla lägen. Senare hade hon t ex fått veta att två andra flickor på ett pensionat var i samma situation som hon och hennes syster, ingen av de fyra flickorna hade sagt något.
Efter studentexamen blev hon omedelbart tvungen att försörja sig, då svor hon över det överbesydd som hennes mamma hade uppfostrat henne i. Hon hade aldrig lärt sig laga mat, visste inte vad pengar var och så vidare.
När man läser det här partiet blir man medveten om hur mycket man egentligen tar för givet, inte bara kärleken men också det praktiska - från föräldrar.
Epstein är dock klar över vissa saker, hon är judinna, omedelbart efter kriget förstör hon sina falska papper här börjar väl också något som är en sorts uppbyggnad av en identitet.
Apropå diskussionen hos Bodil om Némirovskys förnekande av sin judiska identitet kommer här en sorts fortsättning, levd av hennes dotter.
För så småningom kommer hon närmare en judisk identitet, men det tar tid, och etapperna är många. Först kommer litteraturen, så småningom det största steget som är publicerandet av moderns manuskript La suite française.
Med den boken reser Epstein över världen, bland annat till Israel och Ryssland där hon även har rötter. Och hon återupptäcker familj och seder, blir så att säga mer och mer en del av den värld som tidigare genom hennes skildring många gånger varit för svår att ta till sig.
Journalisten som frågar undrar ofta om hon träffat andra i liknande situation och varje gång svarar hon nej. Likaså vill hon inte veta vem i den lilla byn i Bourgogne som angav familjen. Så småningom tar hon ändå reda på det själv.
Anekdoterna är många, hon hade t ex inga känslomässiga problem med att få tyskt skadestånd, men när franska staten ska ge henne en motsvarighet måste hon först genomgå en för henne förnedrande intervju där hon ska svara på om familjen hade värdefulla mattor etc. Hon får också veta att för franska statens sida är det likgiltigt om man, som barn, blev av med en eller två föräldrar.
Hon säger också att den franska antisemitismen är kvar och sig lik, och hon ger ett par självupplevda exempel.
Avslutningen tycker jag är bäst, det är där man kommer nära själva människan på något vis. Hon säger att alla stater numera är väldigt pigga på att hålla tysta minuter och bygga fina väggar med namn, men att ingen, varken stat eller människa, bryr sig om ifall de få överlevande som finns kvar lever ett värdigt liv nu på ålderns höst.
Well, jag kanske ska dra vad hon säger om Némirovskys eventuella antisemitism. Enligt dottern handlar det mer om att hon kritiskt skildrar en miljö som hon råkar känna till.
Att dottern sen känt sig tvungen att ta reda på vad denna judiska del av hennes identitet egentligen är, ja, det verkar under omständigheterna inte så konstigt.
Och en annan sak som är rätt fin, man förstår att det här är något som fortfarande pågår, kommer att pågå hela Denise Epsteins liv.
Boken är en intervjubok skriven med hjälp av en journalist och får väl närmast betraktas som en sorts memoarer.
Epstein föddes -29 och fick tio år senare en syster, mamman arresterades alltså sommaren -42 och vet vi nu, dog inom kort i Auschwitz, som jag tror av svält och sjukdom. Pappan också.
Familjen levde de sista två (tre?) åren innan, på den franska landsbygden, som de trodde, gömd.
När föräldrarna förts bort började en förskräcklig del av Epsteins barndom. Hon gömdes på olika ställen, en god vän till familjen följde henne och systern i denna resa mellan gömställen. Tiden framstår som obegriplig och fragmentarisk.
Efter kriget sattes föräldralösa judiska barn i internatskolor, i princip på statens bekostnad. Epstein hamnade hos någon nunneorden och hade där svårt bland artistokratins och borgerlighetens döttrar som åkte hem i helgerna och fick paket med sylt till frukosten.
Hon var mycket ensam och förblev mycket ensam. Hon hade också fått lära sig att tiga i alla lägen. Senare hade hon t ex fått veta att två andra flickor på ett pensionat var i samma situation som hon och hennes syster, ingen av de fyra flickorna hade sagt något.
Efter studentexamen blev hon omedelbart tvungen att försörja sig, då svor hon över det överbesydd som hennes mamma hade uppfostrat henne i. Hon hade aldrig lärt sig laga mat, visste inte vad pengar var och så vidare.
När man läser det här partiet blir man medveten om hur mycket man egentligen tar för givet, inte bara kärleken men också det praktiska - från föräldrar.
Epstein är dock klar över vissa saker, hon är judinna, omedelbart efter kriget förstör hon sina falska papper här börjar väl också något som är en sorts uppbyggnad av en identitet.
Apropå diskussionen hos Bodil om Némirovskys förnekande av sin judiska identitet kommer här en sorts fortsättning, levd av hennes dotter.
För så småningom kommer hon närmare en judisk identitet, men det tar tid, och etapperna är många. Först kommer litteraturen, så småningom det största steget som är publicerandet av moderns manuskript La suite française.
Med den boken reser Epstein över världen, bland annat till Israel och Ryssland där hon även har rötter. Och hon återupptäcker familj och seder, blir så att säga mer och mer en del av den värld som tidigare genom hennes skildring många gånger varit för svår att ta till sig.
Journalisten som frågar undrar ofta om hon träffat andra i liknande situation och varje gång svarar hon nej. Likaså vill hon inte veta vem i den lilla byn i Bourgogne som angav familjen. Så småningom tar hon ändå reda på det själv.
Anekdoterna är många, hon hade t ex inga känslomässiga problem med att få tyskt skadestånd, men när franska staten ska ge henne en motsvarighet måste hon först genomgå en för henne förnedrande intervju där hon ska svara på om familjen hade värdefulla mattor etc. Hon får också veta att för franska statens sida är det likgiltigt om man, som barn, blev av med en eller två föräldrar.
Hon säger också att den franska antisemitismen är kvar och sig lik, och hon ger ett par självupplevda exempel.
Avslutningen tycker jag är bäst, det är där man kommer nära själva människan på något vis. Hon säger att alla stater numera är väldigt pigga på att hålla tysta minuter och bygga fina väggar med namn, men att ingen, varken stat eller människa, bryr sig om ifall de få överlevande som finns kvar lever ett värdigt liv nu på ålderns höst.
Well, jag kanske ska dra vad hon säger om Némirovskys eventuella antisemitism. Enligt dottern handlar det mer om att hon kritiskt skildrar en miljö som hon råkar känna till.
Att dottern sen känt sig tvungen att ta reda på vad denna judiska del av hennes identitet egentligen är, ja, det verkar under omständigheterna inte så konstigt.
Och en annan sak som är rätt fin, man förstår att det här är något som fortfarande pågår, kommer att pågå hela Denise Epsteins liv.
Friday, April 4, 2008
Språk
Fortsätter med Makïne och ser mer och mer hur även han använder sig av detta språk som kan förefalla förlorat, otidsenligt.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?
Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.
Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.
Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.
En vacker ariska (kvinnlig arier???) arisk kvinna, säger han.
Inte en vacker kvinna med ariskt utseende. Arier.
Ja, jösses. Det krävs ett visst mått av jag vet inte vad för att göra så.
Man kan ju inte säga en vacker asiat, en vacker neger, en vacker judinna.
Eller kan man?
Hos Némirovsky, ett annat uttryck, som öppnar en värld, sagt av en bitter ung soldat:
"Ja, nuför tiden kan man inte längre kalla de unga flickorna för unga flickor. Nu är de flickor, kort och gott."
Fast det fungerar inte på svenska.
Min svärmor som en gång var en väluppfostrad liten flicka och numera är en dam, skulle aldrig säga "flicka" utan denna precisering, ung flicka. Hos henne sitter det i ryggmärgen.
Så vad betyder det?
Fille betyder flicka, kan användas för att separera skolbarn t ex: Flickor åt höger och pojkar åt vänster, tack!
Men om ett barn säger man petite fille, om en könsmogen flicka (i brist på bättre svenskt uttryck) jeune fille, för att visa att hon är av god familj och fortfarande oskyldig. Typ.
Fille, tout court, ja, det är en... flicka som inte har oskulden i behåll.
Och säger man fel, även idag, så visar man att man inte kan nyanserna i detta språk fullt av fällor som visst kan sägas ha med både kön och klass och allt vad man vill att göra.
Naturligtvis är språket på skolgårdarna ett annat, och samtidigt, det finns fortfarande barn som niar sina föräldrar och som lär sig att de är eller ungås med "des jeunes filles" eller kanske till och med "de bonne famille". Av god familj.
Ett samhälle fullt av nivåer och skikt, också i språket.
Tuesday, March 11, 2008
Némi igen
Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.
Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.
Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.
Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.
Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.
Tuesday, February 19, 2008
Gör en paus med Sarraute och har tagit upp den där biografin om Némirovsky igen. Den är visserligen både rörig och snacksalig men den ger trots allt en del information, om än ej mycket.
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.
Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.
Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.
Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.
Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.
Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.
Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?
Friday, February 15, 2008
Les feux d'automne II
Jag lovar att inte tjata mer om det här sen, men i Les feux d'automne av Irène Némirovsky, så finns, från författarens sida en sorts kärlek till dessa "småborgare".
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.
Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.
Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.
Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.
Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!
Wednesday, February 13, 2008
Les feux d'automne
Höll verkligen på att virra bort mig totalt där ett tag. Frågan är dock ställd: Var ligger egentligen Sverige? Alla svar beaktas.
Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.
Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.
Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.
Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.
Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.
Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.
Thursday, February 7, 2008
La Proie
Först bara ett tillägg, Thomas hittade igår en riktigt bra recension av Ensamhetens vin. Bara en en detalj jag retar mig på, annars helt ok text.
Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.
Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.
Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.
Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.
Byebye,
Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.
Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.
Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.
Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.
Byebye,
Monday, February 4, 2008
Barndom
La vie d'Irène Némirovsky heter biografin jag håller på att traggla mig igenom. Författarna: Olivier Philipponat och Patrick Lienhardt.
Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.
De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.
Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.
Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.
Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.
En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.
Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.
De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.
Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.
Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.
Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.
En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.
Saturday, February 2, 2008
En stad att växa upp i
Det här är ett kloster i Kiev. Kiev ligger vid Dnepr, som i sin tur rinner ut i Svarta Havet. Kiev är Ukainas huvudstad och har idag ett par miljoner invånare. Om jag minns rätt.Jag har hamnat i ett antal mer eller mindre omöjliga googlingar. Okej, Dnepr rinner ut i Svarta Havet och var även vägen (ju) i österled för vikingarna till Miklagård/Konstantinopel. I såna fall måste väl Dnepr också rinna ut i Östersjön eller Finska viken eller något? tänkte jag först.
Jag vet, floder beter sig inte så. Floder startar (startar?) har sin upprinnelse? källa? nånstans inne i kontinenten och sen slöar de sig fram genom landskapet. Ju plattare landskap, desto snyggare meandrar i regel.
Floder är liksom europeiska städers kännetecken. Floder är också krångliga, för de byter namn mellan länderna och de kan ha flera stora städer byggda vid sina stränder och man fattar inte att det är frågan om samma flod.
I alla fall, Kiev ligger vid Dnepr, i Kiev finns också en massa byggnader med mycket guld byggda under tsartiden.
Och nu kommer jag till saken. Irène Némirovsky växte upp i Kiev. Tjechov växte upp i en ännu mindre och ännu sömnigare och ännu mer provinsiell stad vid Svarta Havet. Taganrog. Igår hamnade jag i den stans hemsida och satt och bläddrade i en gammal vykortssamling från förra sekelskiftet. Kyrkor - ortodoxa, katolska och protestantiska, synagoga och tsarstatyer och glömda parker.
Städerna ser välmående ut, vill se välmående ut, ska man "se" misären får man läsa böcker eller skaffa böcker med bilder av pionjärfotografer. Man ska knappast vända sig till hemsidor med gamla vykortsamlingar.
I alla fall. Némirovskys var judar, både mamman och pappan kom från judiska familjer. Mamman dock från en rik och sekulariserad, någon medlem av hennes familj (minns inte vilken) förbjöd helt enkelt sina barn att gifta sig med andra judar.
Men man ville inte kännas vid det judiska, man åt inte judiska rätter och talade inte jiddish inom familjen, utan franska.
Némirovskys pappa däremot liknar i mycket många av hennes gestalter. En man av enkelt och oklart ursprung som började med två tomma händer och som skapade sig en förmögenhet. Han drog också försorg om hela sin familj, gamla föräldrar och svärföräldrar, och bekostade även sina syskonbarns utbildningar - likt Tjechov.
Men, han talade inte franska och var inte chic och förfranskad som mamman. Föräldrarna talade sinsemellan jiddish eller ryska - om jag förstått det hela rätt.
Dessutom, detta är en tid då judar i dåtidens Ryssland inte fick bo inne i stan om de inte var väldigt rika, som Némirovskys, annars i förorter/ghettot. Och det var också en tid av pogromer.
Att vara jude var med andra ord, redan i Némirovskys barndom i Kiev, en svårighet, eller vad man nu ska kalla det.
Tja, dett är väl ungefär så långt jag kommit i min läsning av biografin om Némirovsky. Har den inte framför mig, så jag uppdaterar med namnet på författarna nästa gång.
Och avslutningsvis, på någon jäkla wikisida stod det att Dnepr hade förbindelse med en polsk flod som rinner ut i Östersjön. Så det var alltså den vägen vikingarna tog.
Ordning och reda i flodsystemen!
Friday, February 1, 2008
Le maître des âmes II
Det var en lite jobbig bok att läsa. Jobbig också för att de där påstridiga förordsförfattarna blandade friskt boken med författarens liv, "förklarade" varför boken var så svart...
Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.
Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.
Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.
Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.
Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.
Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.
Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...
Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.
Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.
Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.
Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.
Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.
Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.
Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...
Tuesday, January 29, 2008
Le maître des âmes
Min allmänbildning är inte vad den borde vara, inser jag nu när jag påbörjat läsningen av Le maître des âmes, ytterligare en roman av Irène Némirovsky. Le Levant, eller på svenska - Levanten var för mig ett mer eller mindre okänt begrepp, mina associationer som jag inte kollat upp på något vis går till Oscar Levertin.
Men, men här är den svenska wikisidan om Levanten.
Och här är den franska.
Levanten är alltså länderna vid Medelhavets östra kust, företrädesvis Libanon och Syrien, men också Israel, Palestina och Jordanien.
Invånarna, enligt svenska wiki:
Levantiner kallades i Levanten (i inskränkt mening) förr födda ättlingar till européer, i synnerhet om de hade österländska mödrar. De spelade en viktig roll i de levantiska handelsstäderna som köpmän och mäklare, men ansågs inte alltid pålitliga.
Medan franska wiki konstaterar att levantinerna var invånarna som inte var av turkiskt eller arabiskt ursprung i de här länderna.
Allt detta för att försöka ringa in varifrån, rent geografiskt, Dario Asfar, huvudpersonen i boken, kommer. Som om det gjorde saken enklare! Han är till utseendet "typiskt levantisk", av grekiskt och italienskt "blod" och han vet inte själv vilka hans far- och morföräldrar var. Han är uppvuxen på ön Krim som ligger i Svarta Havet (och som, om man kollar på kartor, ligger på samma breddgrad som södra Frankrike och det bandet österut sen, "den ryska Riviäran").
Hon har format en landstrykare och vagabond, Némirovsky, men en man som då vi möter honom redan är över trettio år gammal och som har en fransk läkarexamen, men inga patienter, eftersom ingen litar på "utlänningen".
Hans fru har just fått en liten son och de har flyttat till Nice, där livet, helt enkelt, efter femton år i Frankrike, måste lyckas för Dario.
Så får han då tillfälle att utföra en illegal abort, och så kommer han i kontakt med den tidens jetset på Riviäran.
Och längre än så har jag inte kommit vid det här laget.
Men en sak kan jag redan konstatera och det är att i den här boken så är det en främling i ordets alla bemärkelser som talar. De blickar han möter hos fransmännen är i bästa fall ointresserade, oftast föraktfulla.
Ord som avskum, hotellpojke, slinka, förbannad, ockrerska, pant, kvacksalvare och odåga är nya i vokabulären för min del.
Tonen är hårdare, fransmännen dummare, exilryssarna fler och lika korkade de.
Och Dario, ja, vad jag förstår håller han på att sälja sin själ till jävulen.
Dessutom erbjuder förordet en tolkning av namnet Asfar som en avledning av Ahasverus, den vandrande juden.
Romanen innehåller många spår och många öppningar mot annan litteratur.
Återkommer då jag läst längre.
Men, men här är den svenska wikisidan om Levanten.
Och här är den franska.
Levanten är alltså länderna vid Medelhavets östra kust, företrädesvis Libanon och Syrien, men också Israel, Palestina och Jordanien.
Invånarna, enligt svenska wiki:
Levantiner kallades i Levanten (i inskränkt mening) förr födda ättlingar till européer, i synnerhet om de hade österländska mödrar. De spelade en viktig roll i de levantiska handelsstäderna som köpmän och mäklare, men ansågs inte alltid pålitliga.
Medan franska wiki konstaterar att levantinerna var invånarna som inte var av turkiskt eller arabiskt ursprung i de här länderna.
Allt detta för att försöka ringa in varifrån, rent geografiskt, Dario Asfar, huvudpersonen i boken, kommer. Som om det gjorde saken enklare! Han är till utseendet "typiskt levantisk", av grekiskt och italienskt "blod" och han vet inte själv vilka hans far- och morföräldrar var. Han är uppvuxen på ön Krim som ligger i Svarta Havet (och som, om man kollar på kartor, ligger på samma breddgrad som södra Frankrike och det bandet österut sen, "den ryska Riviäran").
Hon har format en landstrykare och vagabond, Némirovsky, men en man som då vi möter honom redan är över trettio år gammal och som har en fransk läkarexamen, men inga patienter, eftersom ingen litar på "utlänningen".
Hans fru har just fått en liten son och de har flyttat till Nice, där livet, helt enkelt, efter femton år i Frankrike, måste lyckas för Dario.
Så får han då tillfälle att utföra en illegal abort, och så kommer han i kontakt med den tidens jetset på Riviäran.
Och längre än så har jag inte kommit vid det här laget.
Men en sak kan jag redan konstatera och det är att i den här boken så är det en främling i ordets alla bemärkelser som talar. De blickar han möter hos fransmännen är i bästa fall ointresserade, oftast föraktfulla.
Ord som avskum, hotellpojke, slinka, förbannad, ockrerska, pant, kvacksalvare och odåga är nya i vokabulären för min del.
Tonen är hårdare, fransmännen dummare, exilryssarna fler och lika korkade de.
Och Dario, ja, vad jag förstår håller han på att sälja sin själ till jävulen.
Dessutom erbjuder förordet en tolkning av namnet Asfar som en avledning av Ahasverus, den vandrande juden.
Romanen innehåller många spår och många öppningar mot annan litteratur.
Återkommer då jag läst längre.
Saturday, January 26, 2008
Exilmöte flera nivåer
Det här blir helt klart nästa författare jag "angriper". Nästa ryss som skriver på franska.
Här ett klipp ur intervjun ifråga:
Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.
Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.
Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.
Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...
Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...
Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.
Här ett klipp ur intervjun ifråga:
Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.
Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.
Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.
Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...
Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...
Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.
Friday, January 25, 2008
La vie de Tchekhov III
Klar.
I sista tredjedelen glömde jag faktiskt bort att det egentligen var Némirovsky jag läser, blev helt biten av Tjechov (på hur många sätt har jag stavat det namnet nu?) och tycker att det är synd att jag inte "får" läsa honom inom ramen för projektet. Men, tanken är att jag läser dem som skriver direkt på franska. Till att börja med.
Nå, i slutet av sitt liv är T uppburen författare, men också lungsjuk författare och fortfarande verksam som läkare, något jag f ö hade undrat över tidigare, hur gick det med de där medicinstudierna egentligen?
Jodå, han fortsätter att bota sjuka och han har de fattigaste och eländigaste och sjukaste patienterna man kan tänka sig, på den ryska landsbygden.
Ts sociala patos blir här också tydligare, och hans klarsynta samhällsanalys.
I Ryssland på den här tiden fanns en sorts bild av den ryske bonden som inte alls stämde med verkligheten, bonden framställdes som av naturen god, medan han i själva verket slog hustru, barn och djur, söp som en borstbindare och var mer eller mindre hopplöst förlorad sedan generationer, präglad av fattigdom, lydnad och okunskap.
Samtidigt idealiserades alltså denna minsta beståndsdel i samhället av press och intelligensia och ett politiskt slagord var att han borde ges "frihet". T polemiserar mot det i boken Les Paysans och konstaterar att det den ryske bonden behöver är lite mer välstånd, inte frihet, men välstånd kräver politiska reformer och att de bättre bemedlade på något sätt delar med sig av sitt välstånd, och det var ingen intresserad av...
Allt detta såg förstås T under sina resor på den ryska landsbygden och genom sina läkarögon. Själva medicinaren eller naturvetaren blir också tydligare i den här delen av boken, han kallar t ex sina två hundar för Brom och Kinin och i ett dystert ögonblikd uttalar han sig om släktet kritiker: "De är i själva verket inte människor, utan en sorts mögel."
Slutligen, bara ett par år innan han dör, gifter sig T med en skådespelerska, Olga Knipper. Hon är en duktig aktris och hon slutar inte spela teater, så makarna ses inte så ofta. T bor kvar i/på(?) Yalta, för sin tuberkulos skull och hon spelar i Moskva. Breven är många och här framstår T som en föregångare bland äkta män. Han begär inte att hon ska ge upp sitt yrke där han går i sin ensamhet och hostar blod. Han skriver Körsbärsträdgården i vilken hon gör succé, och han verkar uppriktigt glädjas med henne.
Mina tankar går till Strindberg och Siri von Essen, deras, som jag minns det, rätt svåra förhållande där en av svårigheterna var att hon ville fortsätta stå på scen. Och så ville hon inte ha fler barn av den anledningen...
Tiden är ju ungefär densamma, även om vi i Ts fall är inne på de första åren av 1900-talet.
Tjekhov dör i tuberkulos fyrtio år gammal.
Och Némirovsky då? Ja, hon har skrivit en bra biografi över en landsman och själsfrände, en bok om en man som inte alls liknar dem hon själv hittar på i sitt fiktiva skrivande, men en man som hon uppenbarligen både beundrar, förstår och känner starkt för och med.
Hon har också skrivit en bok som behandlar ryskt liv och ryska förhållanden under perioden, och hon har ju på sätt och vis "facit". När hon skriver har revolutionen dragit förbi, bolsjevikerna har tagit makten och hon har flyttat ifrån Ryssland för länge sen.
Boken ger på sätt och vis en bakgrund till hennes andra böcker. Så här var det, säger hon i den. Så här såg samhället ut, så här skrev de stora författarna om det, ur detta kommer även jag och det jag skriver.
Måste hon ju nånstans ha tänkt.
I sista tredjedelen glömde jag faktiskt bort att det egentligen var Némirovsky jag läser, blev helt biten av Tjechov (på hur många sätt har jag stavat det namnet nu?) och tycker att det är synd att jag inte "får" läsa honom inom ramen för projektet. Men, tanken är att jag läser dem som skriver direkt på franska. Till att börja med.
Nå, i slutet av sitt liv är T uppburen författare, men också lungsjuk författare och fortfarande verksam som läkare, något jag f ö hade undrat över tidigare, hur gick det med de där medicinstudierna egentligen?
Jodå, han fortsätter att bota sjuka och han har de fattigaste och eländigaste och sjukaste patienterna man kan tänka sig, på den ryska landsbygden.
Ts sociala patos blir här också tydligare, och hans klarsynta samhällsanalys.
I Ryssland på den här tiden fanns en sorts bild av den ryske bonden som inte alls stämde med verkligheten, bonden framställdes som av naturen god, medan han i själva verket slog hustru, barn och djur, söp som en borstbindare och var mer eller mindre hopplöst förlorad sedan generationer, präglad av fattigdom, lydnad och okunskap.
Samtidigt idealiserades alltså denna minsta beståndsdel i samhället av press och intelligensia och ett politiskt slagord var att han borde ges "frihet". T polemiserar mot det i boken Les Paysans och konstaterar att det den ryske bonden behöver är lite mer välstånd, inte frihet, men välstånd kräver politiska reformer och att de bättre bemedlade på något sätt delar med sig av sitt välstånd, och det var ingen intresserad av...
Allt detta såg förstås T under sina resor på den ryska landsbygden och genom sina läkarögon. Själva medicinaren eller naturvetaren blir också tydligare i den här delen av boken, han kallar t ex sina två hundar för Brom och Kinin och i ett dystert ögonblikd uttalar han sig om släktet kritiker: "De är i själva verket inte människor, utan en sorts mögel."
Slutligen, bara ett par år innan han dör, gifter sig T med en skådespelerska, Olga Knipper. Hon är en duktig aktris och hon slutar inte spela teater, så makarna ses inte så ofta. T bor kvar i/på(?) Yalta, för sin tuberkulos skull och hon spelar i Moskva. Breven är många och här framstår T som en föregångare bland äkta män. Han begär inte att hon ska ge upp sitt yrke där han går i sin ensamhet och hostar blod. Han skriver Körsbärsträdgården i vilken hon gör succé, och han verkar uppriktigt glädjas med henne.
Mina tankar går till Strindberg och Siri von Essen, deras, som jag minns det, rätt svåra förhållande där en av svårigheterna var att hon ville fortsätta stå på scen. Och så ville hon inte ha fler barn av den anledningen...
Tiden är ju ungefär densamma, även om vi i Ts fall är inne på de första åren av 1900-talet.
Tjekhov dör i tuberkulos fyrtio år gammal.
Och Némirovsky då? Ja, hon har skrivit en bra biografi över en landsman och själsfrände, en bok om en man som inte alls liknar dem hon själv hittar på i sitt fiktiva skrivande, men en man som hon uppenbarligen både beundrar, förstår och känner starkt för och med.
Hon har också skrivit en bok som behandlar ryskt liv och ryska förhållanden under perioden, och hon har ju på sätt och vis "facit". När hon skriver har revolutionen dragit förbi, bolsjevikerna har tagit makten och hon har flyttat ifrån Ryssland för länge sen.
Boken ger på sätt och vis en bakgrund till hennes andra böcker. Så här var det, säger hon i den. Så här såg samhället ut, så här skrev de stora författarna om det, ur detta kommer även jag och det jag skriver.
Måste hon ju nånstans ha tänkt.
Thursday, January 24, 2008
Mer om Tjechov
Boken skiljer sig, som sagt, markant mot annat jag läst av Némirovsky.
Då jag nu läst cirka två tredjedelar av boken och Tjechov haft både sitt genombrott som författare (Stäppen) och sin första motgång (pjäsen Ivanov uppsatt i Moskva) kommer jag in på partier som är intressanta därför att en författare skriver om en annan författare.
En sådan författarbiografi kan ju även samtidigt läsas som en indirekt självbiografi till vissa delar.
Némirovsky kommer nu t ex in på åren Thechov stod under Tolstojs dåliga inflytande. Själv visste jag inte att något sånt hade existerat, men jodå, Tolstojs brinnande tro och - vad man nu ska kalla det - herremansfasoner, var helt omöjliga att göra något bra av för den skeptiske och ateistiske ofrälse Tjechov. Ungefär så.
Han tar sig så småningom ur detta inflytande och genomför då en i mina ögon helt fantastisk resa, först i Sibirien där han besöker straffångarna och fängelset på ön Sakhaline.
Ny fransk vokabulär för min del: spöstraff, bödel, ohyra, kyffe...
Han tar sig vidare (detta i slutet på 1880-talet, med häst och vagn till stora delar) genom Kina, Singapor och Japan för att så småningom komma hem igen.
Han skriver om missförhållandena i Sibirien, om barnen som växer upp där och flera gripande noveller. Kanske, tror Némirovsky, bidrar hans skriverier till att så småningom förbättra villkoren där, å andra sidan vet ju hon då hon skriver vad som sedan komma skall.
Tjechovs nästa resa, och då är han verkligen en uppburen författare, går till Europa, han besöker Wien och Paris och Riviäran. Han gillar det mesta, men känner sig återigen som en ryss från landet typ, och i Monte Carlo får han nog, han blir astrött på livet med "kronärtskockor, palmer och apelsinblomsparfym". Visserligen gillar han lyx och rikedom, men den lyx och rikedom rouletten frambringar gillar han inte. Där går det en gräns!
Också här känner man genom Némirovskys pennudd sympatin hon känner för karln. Hennes egen pappa var ju spelare, hon tyckte om honom, men t ex en episod i Ensamhetens vin berättar om flickan som glöms bort av sin pappa i entrén till Casinot. I timmar.
Och framför allt, hon har ju sett vad spelandet för med sig in i en familj...
Ja, hittills framstår den här boken som den mest ryska av det jag läst av Némirovsky. Hon går igenom rysk litteratur och hon förklarar för en fransk publik ryska förhållanden. Hennes omsorg om den franska läsekretsen är uppenbar, allt det som för en västeuropé verkar märkligt kommenteras och får sin förklaring.
Med tanke på gårdagens diskussion hos Justyna, är det här ett rätt bra exempel på en författare med två eller flera kulturer som i sitt verk vet vilken läsekrets hon har.
Det här är en bok för en läsande fransk publik, om en rysk författare.
Némirovsky är ju för övrigt ett lysande exempel på just en författare som vet vad hon vill innan hon sätter igång ens. Hon vill erövra de litterära salongerna i Paris. Hon är ryska och judinna, utbildad på franska. Hon väljer att göra som hon gör och både förläggare och litteraturkritiker och paris mondäna värld blir mycket riktigt både förvånad och imponerad.
Och hon blir accepterad och uppburen, innan det sen går illa.
Men det kommer jag väl så småningom att återkomma till, tror jag.
Då jag nu läst cirka två tredjedelar av boken och Tjechov haft både sitt genombrott som författare (Stäppen) och sin första motgång (pjäsen Ivanov uppsatt i Moskva) kommer jag in på partier som är intressanta därför att en författare skriver om en annan författare.
En sådan författarbiografi kan ju även samtidigt läsas som en indirekt självbiografi till vissa delar.
Némirovsky kommer nu t ex in på åren Thechov stod under Tolstojs dåliga inflytande. Själv visste jag inte att något sånt hade existerat, men jodå, Tolstojs brinnande tro och - vad man nu ska kalla det - herremansfasoner, var helt omöjliga att göra något bra av för den skeptiske och ateistiske ofrälse Tjechov. Ungefär så.
Han tar sig så småningom ur detta inflytande och genomför då en i mina ögon helt fantastisk resa, först i Sibirien där han besöker straffångarna och fängelset på ön Sakhaline.
Ny fransk vokabulär för min del: spöstraff, bödel, ohyra, kyffe...
Han tar sig vidare (detta i slutet på 1880-talet, med häst och vagn till stora delar) genom Kina, Singapor och Japan för att så småningom komma hem igen.
Han skriver om missförhållandena i Sibirien, om barnen som växer upp där och flera gripande noveller. Kanske, tror Némirovsky, bidrar hans skriverier till att så småningom förbättra villkoren där, å andra sidan vet ju hon då hon skriver vad som sedan komma skall.
Tjechovs nästa resa, och då är han verkligen en uppburen författare, går till Europa, han besöker Wien och Paris och Riviäran. Han gillar det mesta, men känner sig återigen som en ryss från landet typ, och i Monte Carlo får han nog, han blir astrött på livet med "kronärtskockor, palmer och apelsinblomsparfym". Visserligen gillar han lyx och rikedom, men den lyx och rikedom rouletten frambringar gillar han inte. Där går det en gräns!
Också här känner man genom Némirovskys pennudd sympatin hon känner för karln. Hennes egen pappa var ju spelare, hon tyckte om honom, men t ex en episod i Ensamhetens vin berättar om flickan som glöms bort av sin pappa i entrén till Casinot. I timmar.
Och framför allt, hon har ju sett vad spelandet för med sig in i en familj...
Ja, hittills framstår den här boken som den mest ryska av det jag läst av Némirovsky. Hon går igenom rysk litteratur och hon förklarar för en fransk publik ryska förhållanden. Hennes omsorg om den franska läsekretsen är uppenbar, allt det som för en västeuropé verkar märkligt kommenteras och får sin förklaring.
Med tanke på gårdagens diskussion hos Justyna, är det här ett rätt bra exempel på en författare med två eller flera kulturer som i sitt verk vet vilken läsekrets hon har.
Det här är en bok för en läsande fransk publik, om en rysk författare.
Némirovsky är ju för övrigt ett lysande exempel på just en författare som vet vad hon vill innan hon sätter igång ens. Hon vill erövra de litterära salongerna i Paris. Hon är ryska och judinna, utbildad på franska. Hon väljer att göra som hon gör och både förläggare och litteraturkritiker och paris mondäna värld blir mycket riktigt både förvånad och imponerad.
Och hon blir accepterad och uppburen, innan det sen går illa.
Men det kommer jag väl så småningom att återkomma till, tror jag.
Monday, January 21, 2008
La vie de Tchekhov II
Har nu kommit igenom knappt halva boken, och den skiljer sig från det jag läst av Némirovsky hittills.
De figurer jag stött på fram till nu, sprugna ur Némirovskys fantasi, har ofta varit brinnande och neurotiska. De har haft mycket gemensamt med den grekiska dramatikens klassiska figurer. David Golders sista stora lyckade affär som han slutför på dödsbädden och vars frukt dottern, som han i sista ögonblicket får veta inte är hans dotter, skördar.
Eller Hélènes hämnd på mamman som utgörs av att hon vet att hon har mammans älskare i en liten ask. Han är hopplöst förälskad i henne och då hon inte vill ha honom reser han bort. Fini mamman...
Eller den gamla ryska gumman i Höstflugorna som går i Seine och tror att hon äntligen kommit hem igen.
Alla tycks de förda framåt av illasinnade eller i bästa fall bara nyckfulla högre makter, och de är så gott som allihop även stolta, högfärdiga och revanschlystna.
I boken om Tjechov framträder en annan sorts figur. Huvudpersonen Anton har en på många sätt fasansfull uppväxt hos den f d livegna bonden som är hans pappa. Mamman och de fem syskonen lever i ett fattigt hem där slagen viner och ekonomin är usel.
Till slut sticker pappan eftersom han riskerar fängelse för obetalda skulder.
Anton blir fri ett tag men återförenas så småningom med sina yngre syskon och föräldrarna i Moskva där han börjar plugga medicin.
Och Némirovsky konstaterar att han är aldrig bitter, aldrig högfärdig, tvärtom melakoliskt humoristisk såsom vi känner igenom honom i hans egna texter.
Till skillnad från T ex Dickens, som också hade en eländig bardom, så förebrår han inte sina föräldrar och hans drivkraft i livet är att bli "rik", men inte i pekuniär mening utan bara så atthan kan leva anständigt, ha det snyggt hemma och korrekta gångkläder och så att han kan hjälpa de sina.
Mild och utan någon som helst hämndbegär, så framstår Anton.
Och där skiljer han sig ju helt från de andra gestalter Némirovsky valt att skriva om.
Så vad förenar dem?
Det "ryska" kanske, det som Némirovsky ger många exempel på och som är just förklaringen till Antons blidhet, enligt Némirovsky. Folk bara konstaterar, jaha, så är det, både om misär och orättvisor.
Men också, och kanske mer, känslan för stämningar och landskap.
Stäppen, som får närmast en ökens egenskaper i Tjechovs novell, det oändliga landskapet som fungerar som duk för de egna projektionerna, och som genom sin monotoni tvingar tanken inåt, till introspektionen, är närvarande även i Némirovskys porträtt av Tjechov.
Går man ut på stäppen, lämnar man civilisationen, så kan vad som helst hända...
De figurer jag stött på fram till nu, sprugna ur Némirovskys fantasi, har ofta varit brinnande och neurotiska. De har haft mycket gemensamt med den grekiska dramatikens klassiska figurer. David Golders sista stora lyckade affär som han slutför på dödsbädden och vars frukt dottern, som han i sista ögonblicket får veta inte är hans dotter, skördar.
Eller Hélènes hämnd på mamman som utgörs av att hon vet att hon har mammans älskare i en liten ask. Han är hopplöst förälskad i henne och då hon inte vill ha honom reser han bort. Fini mamman...
Eller den gamla ryska gumman i Höstflugorna som går i Seine och tror att hon äntligen kommit hem igen.
Alla tycks de förda framåt av illasinnade eller i bästa fall bara nyckfulla högre makter, och de är så gott som allihop även stolta, högfärdiga och revanschlystna.
I boken om Tjechov framträder en annan sorts figur. Huvudpersonen Anton har en på många sätt fasansfull uppväxt hos den f d livegna bonden som är hans pappa. Mamman och de fem syskonen lever i ett fattigt hem där slagen viner och ekonomin är usel.
Till slut sticker pappan eftersom han riskerar fängelse för obetalda skulder.
Anton blir fri ett tag men återförenas så småningom med sina yngre syskon och föräldrarna i Moskva där han börjar plugga medicin.
Och Némirovsky konstaterar att han är aldrig bitter, aldrig högfärdig, tvärtom melakoliskt humoristisk såsom vi känner igenom honom i hans egna texter.
Till skillnad från T ex Dickens, som också hade en eländig bardom, så förebrår han inte sina föräldrar och hans drivkraft i livet är att bli "rik", men inte i pekuniär mening utan bara så atthan kan leva anständigt, ha det snyggt hemma och korrekta gångkläder och så att han kan hjälpa de sina.
Mild och utan någon som helst hämndbegär, så framstår Anton.
Och där skiljer han sig ju helt från de andra gestalter Némirovsky valt att skriva om.
Så vad förenar dem?
Det "ryska" kanske, det som Némirovsky ger många exempel på och som är just förklaringen till Antons blidhet, enligt Némirovsky. Folk bara konstaterar, jaha, så är det, både om misär och orättvisor.
Men också, och kanske mer, känslan för stämningar och landskap.
Stäppen, som får närmast en ökens egenskaper i Tjechovs novell, det oändliga landskapet som fungerar som duk för de egna projektionerna, och som genom sin monotoni tvingar tanken inåt, till introspektionen, är närvarande även i Némirovskys porträtt av Tjechov.
Går man ut på stäppen, lämnar man civilisationen, så kan vad som helst hända...
Subscribe to:
Posts (Atom)
