Le maître des âmes II

Det var en lite jobbig bok att läsa. Jobbig också för att de där påstridiga förordsförfattarna blandade friskt boken med författarens liv, "förklarade" varför boken var så svart...

Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.

Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.

Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.

Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.

Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.

Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.

Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...