Wednesday, January 30, 2008

Svenskt mögel

Trogna läsaren Agneta fann en recension i Sydsvenskan av Ensamhetens vin.
Den är väl rätt typisk (svensk) läsning skulle jag tro. Recensenten verkar inte gilla boken, men törs inte riktigt säga det själv så han låter en amerikansk kvinnlig (det är han noga med att påpeka) journalist göra det i hans ställe och han påpekar att Némirovsky, minsann, medverkade i fransk högerextremistisk press.
Själva barndomsskildringen finner han osannolik, ett barn kan varken tänka eller känna så, det är den vuxna författaren som talar genom barnet.
Vidare refererar han till den biografi som kom i höstas, men man blir inte klok över om han läst den eller inte.
Biografin, som jag inte heller läst än, tycks ägna mycket tid och möda åt just det judiska i Némirovskys öde. Hon målar inga vackra porträtt av judar, och då kan man förstås spekulera i varför. Och hon är verksam under den mellankrigstid vars slut vi nu vet hur det blev.
Némirovsky fick väl egentligen inte veta det, åtminstone inte omfattningen av det hela.

Och detta är en underton som man hör i nästan allt som skrivs om Némirovsky nu. Man läser i ljuset av vad som sedan komma skulle, man försöker se en sierska eller ett orakel, man läser ut undertoner och texter - som kanske inte fanns, eller finns där.
Ponera att det var så enkelt (och det kan inte ha varit alldeles enkelt) att Némirovsky faktiskt hade sett de här miljöerna, de här människorna, hon beskrev. Varken mer eller mindre.
Klart att hon hittade på litegrann, men grunden är solid, det hela är, för henne och för dem som i någon mån delar hennes historia, trovärdigt.

Mig stör det inte att hon skriver i en högertidning, fransk antisemitism fanns där, kanske trodde hon sig vara förskonad från den, och det var hon förmodligen också i hög grad. Men hon kan ju inte rimligen ta ställning till något som inte hänt än? Man vill gärna ge författare en sorts orakelförmåga som de inte har. Ja, tänk, vill man kunna säga, så förutseende den här människan var. Hon såg, minsann... Och reagerade i tid. Minsann.
Men Némirovsky såg också. Hon skrev om giriga judar med judiska drag, men hon skrev också om andra. Få människor är vackra och goda i Némirovskys böcker. Visst finns de där, de lysande undantagen, men de är som sagt få. Hon såg och hon skrev om det hon såg, och det hon skrev passar inte in i dagens kontext.
Eller som DNs recensent konstaterar: "Könsrollerna är traditionella..."
Jamen vad hade du väntat dig? Under mellankrigstiden, i det här samhällsskiktet??? Och om du tror att könsrollerna inte var tradiotionella i Sverige under samma period så behöver du bestämt friska upp ditt minne! Annars är DNs recension mer positiv och även mer inkännande, en läsning som kommit något närmre. Själva boken.
(Jag kan ju bara säga att jag inte uppfattar "könsrollerna" som "traditionella", utan fullkomligt arkaiska, gestalterna faller tillbaka på urgamla mönster, Fedra och Oidipus dyker upp, liksom då Ahasverus. Ja, kvinnorna är horor och madonnor som så småningom blir matronor. Men de visar också mänskliga och ibland inkännande drag, de spelar på en helt annan scen än den svenska paranassens...)

För att i någon mån komma i närheten av något svenskt (och det verkar ju vara vad dessa stackars recensenter behöver) som skildrar en svensk verklighet under samma period, så rekommenderar jag varmt Hjalmar Bergmans romaner. Kanske kan förståelsen för den avvikande, som ju även Némirovsky var i sitt sammanhang, bli något större då.

På Svensk Bokhandels hemsida finns länkar till alla recensioner på nätet av Ensamhetens vin. Det är rätt intressant att ta del av olika människors läsningar av samma bok.
Fast det är ofta nedslående läsning (Klippan Thomas ett undantag). Ju mer "främmande" en bok är i det svenska kulturklimatet, desto underligare recensioner begåvas den med.
Vilket bara visar att dagens svenska tidningsmänniskor är minst lika fördomsfulla som mellankrigstidens franska.
För att uttrycka det försiktigt.

Och för att slutligen förklara rubriken, även den milde och blide och aldrig fördömande Tjechov, kallade en gång recensenter för "inte människor", men - just det! - "mögel".

Uppdatering, något senare:
Ja, detta är väl ungefär vad jag förebrår majoriteten av den svenska kritikerkåren. Den läser inte litteratur i ljuset av annan litteratur. Den kan inte sina klassiker. Den känner inte igen Elektra då hon träder fram. Den förhåller sig inte till ett europeiskt arv. Den drar inga paralleller till svensk samtida litteratur, den gör fanimig ingenting, utom tycker. Och läser genom dagens svenska samhälle och hur det ser ut!
Jag skulle kunna namnge cirka fem undantag. Men jag kommer banne mig inte på fler...

Uppdatering, 22 februari med alla recensioner:
Kristianstadbladet
Norrköpings Tidningar
Expressen
Svenska Dagbladet
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
Corren
UNT
Nerikes Allehanda

Tuesday, January 29, 2008

Le maître des âmes

Min allmänbildning är inte vad den borde vara, inser jag nu när jag påbörjat läsningen av Le maître des âmes, ytterligare en roman av Irène Némirovsky. Le Levant, eller på svenska - Levanten var för mig ett mer eller mindre okänt begrepp, mina associationer som jag inte kollat upp på något vis går till Oscar Levertin.
Men, men här är den svenska wikisidan om Levanten.
Och här är den franska.

Levanten är alltså länderna vid Medelhavets östra kust, företrädesvis Libanon och Syrien, men också Israel, Palestina och Jordanien.
Invånarna, enligt svenska wiki:
Levantiner kallades i Levanten (i inskränkt mening) förr födda ättlingar till européer, i synnerhet om de hade österländska mödrar. De spelade en viktig roll i de levantiska handelsstäderna som köpmän och mäklare, men ansågs inte alltid pålitliga.
Medan franska wiki konstaterar att levantinerna var invånarna som inte var av turkiskt eller arabiskt ursprung i de här länderna.

Allt detta för att försöka ringa in varifrån, rent geografiskt, Dario Asfar, huvudpersonen i boken, kommer. Som om det gjorde saken enklare! Han är till utseendet "typiskt levantisk", av grekiskt och italienskt "blod" och han vet inte själv vilka hans far- och morföräldrar var. Han är uppvuxen på ön Krim som ligger i Svarta Havet (och som, om man kollar på kartor, ligger på samma breddgrad som södra Frankrike och det bandet österut sen, "den ryska Riviäran").

Hon har format en landstrykare och vagabond, Némirovsky, men en man som då vi möter honom redan är över trettio år gammal och som har en fransk läkarexamen, men inga patienter, eftersom ingen litar på "utlänningen".
Hans fru har just fått en liten son och de har flyttat till Nice, där livet, helt enkelt, efter femton år i Frankrike, måste lyckas för Dario.
Så får han då tillfälle att utföra en illegal abort, och så kommer han i kontakt med den tidens jetset på Riviäran.
Och längre än så har jag inte kommit vid det här laget.

Men en sak kan jag redan konstatera och det är att i den här boken så är det en främling i ordets alla bemärkelser som talar. De blickar han möter hos fransmännen är i bästa fall ointresserade, oftast föraktfulla.
Ord som avskum, hotellpojke, slinka, förbannad, ockrerska, pant, kvacksalvare och odåga är nya i vokabulären för min del.
Tonen är hårdare, fransmännen dummare, exilryssarna fler och lika korkade de.
Och Dario, ja, vad jag förstår håller han på att sälja sin själ till jävulen.
Dessutom erbjuder förordet en tolkning av namnet Asfar som en avledning av Ahasverus, den vandrande juden.
Romanen innehåller många spår och många öppningar mot annan litteratur.
Återkommer då jag läst längre.

Monday, January 28, 2008

Intervju med Makïne II

Jag fortsätter att plocka små bitar ur intervjun med Makïne på sidan lire.fr.

A.M. Depuis Jean-Paul Sartre la casuistique existentielle est devenue un véritable terreau pour la littérature française. Sans arrêt les personnages ont à choisir entre faire ceci ou faire cela. Il y a un côté artificiel là-dedans, car tous ces quadragénaires qui se plaignent de leur mal de vivre peuvent changer de vie. Ils rendent le noir esthétique, chérissent de petits enfers qui ressemblent à de petits jardins à la française. Moi, je m'intéresse à des époques où la fatalité vous impose des choix tranchés. Où tout est mis en danger: la vie de vos proches, votre liberté. Où l'on joue sa vie sans avoir une minute pour réfléchir.

Makïne: Sedan Jean-Paul Sartre har den existensiella (moraliska) frågeställningen blivit en riktig guldgruva för den franska litteraturen. I litteraturen måste folk hela tiden välja mellan att göra än det ena och än det andra: Det blir något rätt konstlat med det hela eftersom alla de här fyrtioåringarna som gnäller om hur svårt det är att leva egentligen kan byta liv. De gör svärtan estetisk, gullar med småhelveten som liknar små franska trädgårdar. Jag är intresserad av de epoker där fataliteten, ödet tvingar fram valen. Där allt hotas: era närmastes liv, er egen frihet. Där man lever utan att ha ett ögonblick för att tänka efter.

Det är alltså jag som hastigt översatt igen.
Och egentligen tycker jag inte att jag behöver säga så mycket mer än Makïne gör här.
Utom möjligen att den svenska litteraturen lider av samma åkomma. Fast bara ännu tydligare.
Och att Makïne förtjänar att läsas.

Saturday, January 26, 2008

Exilmöte flera nivåer

Det här blir helt klart nästa författare jag "angriper". Nästa ryss som skriver på franska.

Här ett klipp ur intervjun ifråga:

Vous parlez d'âme, un mot peu en usage chez les Français contemporains...
A.M. Peut-être parce que longtemps j'en ai été privé. Ce concept était banni à l'époque soviétique. Comme l'idée de philanthropie, nécessairement bourgeoise. J'aime ce mot, «âme», car il échappe aux étiquettes sociales, professionnelles, raciales. Des étiquettes qui ne servent qu'à une chose: réduire l'autre à une fonction qui nous est utile, dont on peut tirer profit.

Ni talar om "själen", ett ord som inte invänds mycket av fransmännen idag...
Makine: Kanske för att jag länge inte fått tala om den. Konceptet (själ) var förbjudet under sovjetepoken, som en filantropisk idé, med nödvändighet borgerlig. Jag tycker om det här ordet, "själ", eftersom det flyr undan alla sociala, professionella och ursprungs- etiketter. Etiketter som bara finns där av en enda anledning: Att reducera den andre till en funktion som är nyttig för oss, något vi kan dra vinning ur.

Min snabböversättning, hela intervjun förtjänar att läsas.
Nåväl, eftersom jag inte ännu är klar med Némirovsky än, så låter jag dem, (Némi och Makïne) mötas en liten stund.

Nästa bok av Irène Némirovsky som står på min lista heter Le maître des âmes. Jag har gått omkring och funderat på hur man översätter en dylik titel, idag. Och jag kan ju bara säga att jag är glad att jag slipper.
Enligt Makïnes intervjuare används inte ordet âme-själ så mycket idag i franskan. Det får man väl säga även gäller svenskan? Även om vi alla fortfarande har nån sorts idé om vad "själen" skulle kunna vara så är det ett begrepp som undslipper fullständig analys, som ju Makïne säger. Dessutom finns det säkert en del som menar att själar inte finns, det får vara hur det vill med den saken. Ordet finns ju trots allt kvar.
Vidare: Maître. Mästare. Hur otidsenlig får man vara?
Mästare säger man väl aldrig i Sverige? Utom i sportsammanhang, men annars? Mästare finns bara i sagorna. Mästerkatten i stövlar (som väl inte många läser) och den lille skräddare, Mäster Skräddare, som gjorde så att "det bidde ingenting".
Och så har vi Jesus då, som tilltalas Mästare av lärjungarna. Även han är väl i mångas ögon en sagofigur...

Nå, vem är då denne "Själarnas mästare" som Némi skriver om?
Jag har inte läst boken än, men enligt baksidestexten handlar den om en ung fattig läkare av blandat ursprung som börjar sin medicinarkarriär på Riviäran med att göra illegala aborter på rika kvinnor. Så småningom övergår han till att bli "psykoanalytiker" - helt självlärd, och det är väl här nånstans vi finner "Själarnas mästare" och jag undrar om inte draget av härskare här också måste läsas in mästaren.
En mästare har ju någon form av makt, makt i form av kunskap, men kunskapen kan ju faktiskt vara en bluff...

Min tanke har hittills varit att dessa två författare har mycket gemensamt.
Det lär de ju faktiskt ha också, och det ska bli intressant att se på vilket sätt.

Friday, January 25, 2008

Irritation

Tänkte jag skulle sticka emellan med något mer samtida och öppnade en "gammal" bok jag redan hade, Gavaldas novellsamling, J'aimerais que quelqu'un m'attends quelquepart, och som jag tror att jag tidigare läst på svenska.
Och nu blir jag lite brydd här, för jag blev mycket snart urirriterad, det kändes precis som att läsa elle. Jag fattar aldrig vad som står i elle, det är en sorts språk, det jag tror man kallar ett "language" på franska, en språklig undersfär, på svenska kanske närmast damtidningsprosa?
Hur som helst, samma fenomen i Gavaldas bok som i elle, en artikel om realitioner kan helt plötsligt börja snacka om någons "Jules" och man fattar ingenting, och så småningom begriper man att Jules betyder pojkvän/kille/sambo.
Så. Håller det på, också i Gavaldas novellsamling.
Min lilla behändiga ordbok täcker så gott som ingenting av languaget.

Egentligen måste det ju vara ursmart, man skriver för en läsekrets som redan finns där och som låter sådär. Känner själv en dam som jag inte heller förstår så bra - hon läser elle och ägnar sig åt heminredning på fritiden. Jobbar hårt med marknadsföring och har tre barn samt hemmaman. Ungefär.

Men på svenska har jag ett minne av att Gavalda var lättsam på gränsen till banal ibland, men inte så att det stod en upp i halsen, och så vill jag minnas att hon faktiskt hade rätt kul idéer, bra fantasi, helt enkelt. Vad har egentligen hänt? Är det jag eller översättningen som skapat förändringen?
Ingen aning.
Tvivlar på att jag läser klart boken.

La vie de Tchekhov III

Klar.
I sista tredjedelen glömde jag faktiskt bort att det egentligen var Némirovsky jag läser, blev helt biten av Tjechov (på hur många sätt har jag stavat det namnet nu?) och tycker att det är synd att jag inte "får" läsa honom inom ramen för projektet. Men, tanken är att jag läser dem som skriver direkt på franska. Till att börja med.
Nå, i slutet av sitt liv är T uppburen författare, men också lungsjuk författare och fortfarande verksam som läkare, något jag f ö hade undrat över tidigare, hur gick det med de där medicinstudierna egentligen?
Jodå, han fortsätter att bota sjuka och han har de fattigaste och eländigaste och sjukaste patienterna man kan tänka sig, på den ryska landsbygden.
Ts sociala patos blir här också tydligare, och hans klarsynta samhällsanalys.
I Ryssland på den här tiden fanns en sorts bild av den ryske bonden som inte alls stämde med verkligheten, bonden framställdes som av naturen god, medan han i själva verket slog hustru, barn och djur, söp som en borstbindare och var mer eller mindre hopplöst förlorad sedan generationer, präglad av fattigdom, lydnad och okunskap.
Samtidigt idealiserades alltså denna minsta beståndsdel i samhället av press och intelligensia och ett politiskt slagord var att han borde ges "frihet". T polemiserar mot det i boken Les Paysans och konstaterar att det den ryske bonden behöver är lite mer välstånd, inte frihet, men välstånd kräver politiska reformer och att de bättre bemedlade på något sätt delar med sig av sitt välstånd, och det var ingen intresserad av...
Allt detta såg förstås T under sina resor på den ryska landsbygden och genom sina läkarögon. Själva medicinaren eller naturvetaren blir också tydligare i den här delen av boken, han kallar t ex sina två hundar för Brom och Kinin och i ett dystert ögonblikd uttalar han sig om släktet kritiker: "De är i själva verket inte människor, utan en sorts mögel."

Slutligen, bara ett par år innan han dör, gifter sig T med en skådespelerska, Olga Knipper. Hon är en duktig aktris och hon slutar inte spela teater, så makarna ses inte så ofta. T bor kvar i/på(?) Yalta, för sin tuberkulos skull och hon spelar i Moskva. Breven är många och här framstår T som en föregångare bland äkta män. Han begär inte att hon ska ge upp sitt yrke där han går i sin ensamhet och hostar blod. Han skriver Körsbärsträdgården i vilken hon gör succé, och han verkar uppriktigt glädjas med henne.
Mina tankar går till Strindberg och Siri von Essen, deras, som jag minns det, rätt svåra förhållande där en av svårigheterna var att hon ville fortsätta stå på scen. Och så ville hon inte ha fler barn av den anledningen...
Tiden är ju ungefär densamma, även om vi i Ts fall är inne på de första åren av 1900-talet.
Tjekhov dör i tuberkulos fyrtio år gammal.

Och Némirovsky då? Ja, hon har skrivit en bra biografi över en landsman och själsfrände, en bok om en man som inte alls liknar dem hon själv hittar på i sitt fiktiva skrivande, men en man som hon uppenbarligen både beundrar, förstår och känner starkt för och med.
Hon har också skrivit en bok som behandlar ryskt liv och ryska förhållanden under perioden, och hon har ju på sätt och vis "facit". När hon skriver har revolutionen dragit förbi, bolsjevikerna har tagit makten och hon har flyttat ifrån Ryssland för länge sen.
Boken ger på sätt och vis en bakgrund till hennes andra böcker. Så här var det, säger hon i den. Så här såg samhället ut, så här skrev de stora författarna om det, ur detta kommer även jag och det jag skriver.
Måste hon ju nånstans ha tänkt.

Thursday, January 24, 2008

Mer om Tjechov

Boken skiljer sig, som sagt, markant mot annat jag läst av Némirovsky.
Då jag nu läst cirka två tredjedelar av boken och Tjechov haft både sitt genombrott som författare (Stäppen) och sin första motgång (pjäsen Ivanov uppsatt i Moskva) kommer jag in på partier som är intressanta därför att en författare skriver om en annan författare.
En sådan författarbiografi kan ju även samtidigt läsas som en indirekt självbiografi till vissa delar.
Némirovsky kommer nu t ex in på åren Thechov stod under Tolstojs dåliga inflytande. Själv visste jag inte att något sånt hade existerat, men jodå, Tolstojs brinnande tro och - vad man nu ska kalla det - herremansfasoner, var helt omöjliga att göra något bra av för den skeptiske och ateistiske ofrälse Tjechov. Ungefär så.

Han tar sig så småningom ur detta inflytande och genomför då en i mina ögon helt fantastisk resa, först i Sibirien där han besöker straffångarna och fängelset på ön Sakhaline.
Ny fransk vokabulär för min del: spöstraff, bödel, ohyra, kyffe...
Han tar sig vidare (detta i slutet på 1880-talet, med häst och vagn till stora delar) genom Kina, Singapor och Japan för att så småningom komma hem igen.
Han skriver om missförhållandena i Sibirien, om barnen som växer upp där och flera gripande noveller. Kanske, tror Némirovsky, bidrar hans skriverier till att så småningom förbättra villkoren där, å andra sidan vet ju hon då hon skriver vad som sedan komma skall.

Tjechovs nästa resa, och då är han verkligen en uppburen författare, går till Europa, han besöker Wien och Paris och Riviäran. Han gillar det mesta, men känner sig återigen som en ryss från landet typ, och i Monte Carlo får han nog, han blir astrött på livet med "kronärtskockor, palmer och apelsinblomsparfym". Visserligen gillar han lyx och rikedom, men den lyx och rikedom rouletten frambringar gillar han inte. Där går det en gräns!
Också här känner man genom Némirovskys pennudd sympatin hon känner för karln. Hennes egen pappa var ju spelare, hon tyckte om honom, men t ex en episod i Ensamhetens vin berättar om flickan som glöms bort av sin pappa i entrén till Casinot. I timmar.
Och framför allt, hon har ju sett vad spelandet för med sig in i en familj...

Ja, hittills framstår den här boken som den mest ryska av det jag läst av Némirovsky. Hon går igenom rysk litteratur och hon förklarar för en fransk publik ryska förhållanden. Hennes omsorg om den franska läsekretsen är uppenbar, allt det som för en västeuropé verkar märkligt kommenteras och får sin förklaring.
Med tanke på gårdagens diskussion hos Justyna, är det här ett rätt bra exempel på en författare med två eller flera kulturer som i sitt verk vet vilken läsekrets hon har.
Det här är en bok för en läsande fransk publik, om en rysk författare.

Némirovsky är ju för övrigt ett lysande exempel på just en författare som vet vad hon vill innan hon sätter igång ens. Hon vill erövra de litterära salongerna i Paris. Hon är ryska och judinna, utbildad på franska. Hon väljer att göra som hon gör och både förläggare och litteraturkritiker och paris mondäna värld blir mycket riktigt både förvånad och imponerad.
Och hon blir accepterad och uppburen, innan det sen går illa.
Men det kommer jag väl så småningom att återkomma till, tror jag.

Wednesday, January 23, 2008

Bra länk

Flera språk, igen. Justyna skriver uppenbarligen på polska och på svenska, och här har hon skrivit en intressant artikel om "invandrarförfattare" och "nationell identitet".
En del av diskussionen råkade hamna hos Bodil som även var den som fick mig att upptäcka Justyna, så därförlänkar jag dit.

Det som är spännande med Justynas text och även nånstans mycket irriterande är just den där svenska viljan att kategorisera, och hur gör man och vilka är kriterierna och vad är egentligen en invandrare och vad är en kultur?

Monday, January 21, 2008

La vie de Tchekhov II

Har nu kommit igenom knappt halva boken, och den skiljer sig från det jag läst av Némirovsky hittills.
De figurer jag stött på fram till nu, sprugna ur Némirovskys fantasi, har ofta varit brinnande och neurotiska. De har haft mycket gemensamt med den grekiska dramatikens klassiska figurer. David Golders sista stora lyckade affär som han slutför på dödsbädden och vars frukt dottern, som han i sista ögonblicket får veta inte är hans dotter, skördar.
Eller Hélènes hämnd på mamman som utgörs av att hon vet att hon har mammans älskare i en liten ask. Han är hopplöst förälskad i henne och då hon inte vill ha honom reser han bort. Fini mamman...
Eller den gamla ryska gumman i Höstflugorna som går i Seine och tror att hon äntligen kommit hem igen.
Alla tycks de förda framåt av illasinnade eller i bästa fall bara nyckfulla högre makter, och de är så gott som allihop även stolta, högfärdiga och revanschlystna.

I boken om Tjechov framträder en annan sorts figur. Huvudpersonen Anton har en på många sätt fasansfull uppväxt hos den f d livegna bonden som är hans pappa. Mamman och de fem syskonen lever i ett fattigt hem där slagen viner och ekonomin är usel.
Till slut sticker pappan eftersom han riskerar fängelse för obetalda skulder.
Anton blir fri ett tag men återförenas så småningom med sina yngre syskon och föräldrarna i Moskva där han börjar plugga medicin.
Och Némirovsky konstaterar att han är aldrig bitter, aldrig högfärdig, tvärtom melakoliskt humoristisk såsom vi känner igenom honom i hans egna texter.
Till skillnad från T ex Dickens, som också hade en eländig bardom, så förebrår han inte sina föräldrar och hans drivkraft i livet är att bli "rik", men inte i pekuniär mening utan bara så atthan kan leva anständigt, ha det snyggt hemma och korrekta gångkläder och så att han kan hjälpa de sina.
Mild och utan någon som helst hämndbegär, så framstår Anton.
Och där skiljer han sig ju helt från de andra gestalter Némirovsky valt att skriva om.
Så vad förenar dem?
Det "ryska" kanske, det som Némirovsky ger många exempel på och som är just förklaringen till Antons blidhet, enligt Némirovsky. Folk bara konstaterar, jaha, så är det, både om misär och orättvisor.
Men också, och kanske mer, känslan för stämningar och landskap.
Stäppen, som får närmast en ökens egenskaper i Tjechovs novell, det oändliga landskapet som fungerar som duk för de egna projektionerna, och som genom sin monotoni tvingar tanken inåt, till introspektionen, är närvarande även i Némirovskys porträtt av Tjechov.
Går man ut på stäppen, lämnar man civilisationen, så kan vad som helst hända...

Sunday, January 20, 2008

Tvåspråkigt exempel

Apropå ingenting, eller snarare apropå författare som skriver på flera språk så hamnade jag av en slump i den här artikeln ur Huvudstadbladet.
Nancy Houston skriver på franska och engelska och översätter sig själv mellan de båda språken...

Encore Némirovsky

Blog hos Le Monde, apropå biografi.
Och artikel i Nouvel Obs.

I dessa båda artiklar får vi veta lite mer om författarens liv här och nu så att säga, i de litterära miljöerna i Paris, och även i viss mån bakgrunden till hennes byte av förlag.
Orkar man man läsa biografin som tydligen kom ut förra året på Grasset så får man gissningsvis reda på det mesta.

Saturday, January 19, 2008

La vie de Tchekhov

fortfarande av Irène Némirovsky, läser jag nu. Har inte kommit särskilt långt än.
Men läste förordet som var skrivet av någon som hette Jean-Jacques Bernard, och som jag förmodar är skrivet då boken första gången kom ut, 1946.
Synen på Förintelsen i vilken Némirovsky försvann var, hur ska jag säga? Färskare? Mer förbluffad och med mer avsky, en stor del av det gick liksom åt till det och inte till författarskapet eller boken. Vilket man ju i och för sig kan förstå när man ser årtalet då boken kom ut - 1946.

Och samtidigt kunde jag igårkväll på nätet hitta både Taganrog, hålan Tjeckov föddes i, på Wiki och se en bild på själva huset där han växte upp och kyrkan där han kristnades.
Och så en karta över Svarta Havet, vid vilket stan ligger.

Och nu närmar jag mig familjen som verkar ha varit en tämligen fattig familj som bodde i utkanten av stan, i det som redan viskade damm och stäpp.

Stäppen gjorde då jag lästen den, 18 år gammal, ett outplånligt intryck på mig, jag tror att det var första gången jag läste en berättelse där huvudpersonen var ett landskap och ljuset över det. Stäppen.
Och skriven för så länge sen!?

Det ska bli intessant att läsa om Tjeckov i Némirovskys tappning, mycket intressant.

Friday, January 18, 2008

Némirovsky, och jag låter tanken ströva fritt

Efter att på svenska ha gjort Irène Némirovskys bekantskap i boken Storm över Frankrike, och sedan lärt känna henne vidare i översättningarna Balen och Höstflugorna, har jag nu gått över till att läsa henne på originalspråket, det vill säga franska.
Jag är inte särskilt intresserad av författarbiografier, men Némirovskys eget öde verkar så tätt sammanbundet med hennes romangestalters (och vilken romanförfattares öde är i grund och botten inte det?) så jag måste nästan börja med det jag får ut av det.

Némirovsky var alltså enda dotter till en rysk och judisk affärsman. Familjen hade pengar och Irène uppfostrades och utbildades, liksom de flesta i hennes samhällsklass, på franska.
Detta framgår som ett underliggande tema i alla de böcker jag hittills läst, tydligast ser jag det i Le Vin de solitude, där flickan, alteregot, Hélène växer upp med en fransk barnjungfru under omständigheter som verkar ganska lika författarinnans egna.

Språket är i vanlig ordning det som fascinerar mig mest, i det här fallet den utsökta franskan, men en franska som i sina uttryck påminner om stumfilmen. Människor hånskrattar och glöder och skälver och darrar, de är likbleka och karmosinröda och feta och magra. Har guldtänder och -tackor i kassaskåpet. Lever ett liv där en massa ord inte har motsvarigheter i vårt, som lornjett, stigbyglar eller trådsliten.
Jag får använda min ordlista och ord som inte har någon motsvarighet på svenska bryter fram, vermeil, en metall som i själva verket är förgyllt silver.
Många av orden känns också stora eller teatraliska, sveper med oss i strida strömmar av känslor och sveper in oss i sobelskinn.

Till min stora glädje hittar jag dock ett enda litet ord i Ensamhetens vin som inte finns på franska! Sparkstötting!
Némirovsky använder en halv sida till att förklara en liten "finlänsk kälke" med långa medar där en sitter och en står, på vilken man kan ha mycket roligt...
Jepp, ordet har ingen motsvarighet och hon gör en ganska elegant omskrivning med den finländska kälken.
I övrigt - en värld med på sätt och vis få beröringspunkter med vår.
Folk är antingen hialöst rika och spenderar pengar på casinon och diamanter och gigolos och pälsar. Eller så lever de i andlös misär. Blir utslängda från föräldrahemmet och börjar göra affärer med vad som står till buds av krimskrams.

En återkommande karaktär är just den mannen, juden, som hon kallar honom, som börjar med två tomma händer och som i princip slutar med lika tomma händer, men som under sitt liv låtit många, många miljoner i all världens valutor rinna mellan fingrarna.
Pappan, Boris, i Ensamhetens vin är en sådan man, och David Golder, i debutromanen med samma namn en annan.

Något som fascinerar med dessa romaner, bland mycket annat, är hur traditionella de är, hur välkomponerade de förefaller, hur språket rinner som flytande glas över sidorna, kristallklart och, skulle jag vilja säga, tidstypiskt motståndslöst.
Karatärerna har öden som rollerna i grekiska tragedier, och människorna är små, också här, i förhållande till de väldiga städerna - Paris och St Petersburg i vilka allt av mänsklig misär och lyx finns att se.
Människans villkor tycks annorlunda än idag. Naturligt nog. Men är de egentligen det?

En annan sak Némirovsky får mig att fundera över är förstås om hon har några svenska motsvarigheter. Nej! säger jag först, bestämt sådär. Ingenstans finns dessa människor i miljonstäder, dessa måttlöst rika och bottenlöst fattiga.
Närmast kommer väl Raskolinkov, som om jag minns rätt, bor närmast i ett hål i väggen.
Eller det som i staden motsvarar sagans "en jordkula". (Och det händer ju inte i Borlänge direkt.)
Fast sen dyker en gestalt upp i mitt minne. Hjalmar Bergmans von Hanken.
Ja, han skulle ha kunnat bo på det finska pensionatet där Les Karol fann en kortvarig tillflykt undan revolutionen, en rysk fattigbaron med svenska rötter.
Och när jag tänker vidare: Chefen Fru Ingeborg som förälskar sig i sin dotters veka äkta man... Här finns, mitt i den svenska småstaden, en själsfrände.
Men hur hamnade han där?
Och hur lyckades han med konststycket att skriva in något som skulle kunna vara om inte värlslitteratur, så åtminstone rejäla europeiska/kontinentala romaner med rötter i grekisk dramatik, i hålan Wadköping?

De var verksamma ungefär samtidigt, om jag minns rätt. Delar av samma strömningar, kanske. Allt det där måste man kolla upp och det hör egentligen inte hit.

Men det är en annan fråga som upptar mig, när och var och hur (om det har hänt och händer) har den svenska romantraditionen beröringspunkter med kontinentens?
Slutligen, för den här gången, Némirovsky har även vissa likheter med en nu levande ryss, Makïne, han som för ca tio år sen debuterade på franska med Det franska testamentet, också det en stor rysk roman, skriven direkt på franska.
En annan likhet, båda var de uppfostrade på franska, i Makïnes fall var det en fransk "mormor" som talade franska med honom, det i kombination med ocensuereade romaner på franska i de allmänna biblioteken gav honom ett andra eller första språk.
Makïne har också ett annat förhållande till det franska, för honom står det än mer för frihet, uppvuxen som han är i Sovjetväldet.
Medan Némirovskys franska är en självklarthet, hennes enda rätta tillhörighet.
Hon bor i sitt språk, har där sina enda rötter.
Och det är inte ens det språk som talas i hennes "hemland".

Det om detta, för den här gången.

Némirovsky, översikt

Håller på att läsa det som finns tillgängligt just nu i franska boklådor av Irène Némirovsky. Efter succén med den posthuma La suite française (Storm över Frankrike) så verkar de franska förläggare som har rättigheter till några av hennes verk nu hänga på tåget och ge ut i nya utgåvor.

Så har jag i min ägo en samlingsbox från Grasset med volymerna David Golder, Les mouches d'automne, Le Bal och L'Affaire Courilof som kom ut lagom till jul.

Le Vin de solitude kom ut hos Albin Michel 2007, medan rättigheterna daterar sig till 1935. Här finns även ytterligare åtta titlar, så Albin Michel tycks ha varit det förlag som gett ut mest av författarinnan. Men ytterligare sex förlag, däribland Grasset har alltså gett ut henne.