Afrikanen

Har läst en liten tunn bok som på svenska heter Afrikanen, i översättning av Ulla Bruncrona. Författare Le Clézio.
Och det är en liten sorglustig historia, eller kanske mest sorglig, om en pappa, Le Clézios, som är läkare i Afrika och som av kriget blir skild från sin familj, Le Clézio, hans bror och mamma och som återfår eller återser sin familj först efter kriget.
Pappan ses ur flera synvinklar, dels ur det åttaåriga barnets. Pojken har aldrig träffat människan förut och man förstår att det är "för sent", eller - jo, faktiskt.
Sen gör pojken som man liknande resor, tittar på bilderna i faderns album, ser Afrika och minns själva kontinenten, och då växer en sorts vuxen förståelse fram för den gamle läkaren.

En fin liten bok, också i bisatser intressant till exempel där Le Clézio förklarar hur han inte alls känner sig hemma i den koloniala litteraturen, eller de stämningarna. Min erfarenhet i ämnet är väl egentligen bara Doris Lessings berättelser som utspelar sig i Afrika. Här finns beröringspunkter men också skillnader. Där Lessing blir brittisk men också politisk och polemisk förblir Le Clézio egentligen bara mänsklig, inte på samma sätt "fransk".

En till omfånget tunn bok, men väl läsvärd.

L'étoile errante

heter boken som jag börjat på, av Le Clézio. Den handlar om Esther, eller som hon kallas utanför föräldrahemmet, Hélène. Esther är en judisk flicka som växer upp i en liten by i bergen norr om Nice, det hela utspelar sig under kriget och italiensk militär kontrollerar på något vänster byn. den judiska delen av befolkningen måste dagligen anmäla sig på ett av hotellen.
Än händer inte så mycket, en sorts laddning håller på att byggas upp. Esther är en flicka ganska lik Lalla, verkar det som, en flicka som trivs bäst ute i den vilda naturen, i bergen och i de glittrande vattenfallen strax utanför byn.
En annan flicka i byn "umgås" med den italienska officiern på plats, och Esther anar byns förakt och hat. En gammal judisk pianist blir av med sitt piano.
Ungefär så.

Mest spännande so far är nog namnet på boken. Esther sägs betyda stjärna, kanske släkt med ordet aster? Och ordet errant-e översätts på svenska till vandrande, åtminstone i en annan myt, den om den vandrande juden. För mig har ordet en innebörd något vid sidan om vandrande. Errant har med error att göra, man kommer fel, man kanske irrar mer än vandrar?

Så jag förväntar mig helt enkelt en vandrande eller irrande stjärna boken igenom, något som baksidestexten också lovar mig.
Återkommer

Désert

Öken, heter romanen från mitten av åttiotalet som ska ha varit Le Clézios genombrott.
Jag har skrivit irriterat om en krönika om den här.

Det är alltså en fin bok. Den handlar om Lalla, en flicka som växer upp på gränsen mellan havet och öknen i en kåkstad i Nordafrika. Hon är helt befriad från allt vad skola och plikter heter, eller rättare sagt, Le Clézio struntar helt enkelt i att skildra det som är tråkigt. Det ger storyn en sagoartad ton, Lalla ser insekter, fåglar, växter på nära håll. Hon blir vän med en gammal fiskare som lagar sina nät och berättar sagor och hon blir även vän med herdepojken Le Hartani, som är stum. Deras kärlek är jättefin, så att man gråter.
I andra halvan av boken har Lalla av oklar anledning hamnat i Marseille och där är ett helvete. Man kan skriva mycket om det, men det är egentligen vårt helvete som skildras, men underifrån. Staden, ensamheten, misären, smutsen.

Inflätad är också historien om nomadfolkens ökenvandringar i slutet av deras existens. Hotade av engelsmän, fransmän och även andra, drivs de fram och tillbaka genom Sahara, dör i sandstormar och umbäranden, decimeras till några få som blir kvar.
I den här delen får vi följa pojken Nour som är en sorts prins, och som överlever.
Stämningen är saga och myt utom möjligen i slutet då beväpnade européer dyker upp och skjuter mot män klädda i trasigt tyg och med sabel som enda försvar.

Och för mig handlar alltså berättelsen i första hand om religiösa upplevelser. Lalla går t i öknen och möter Gud. Nour ber tillsammans med sitt folk. Båda är de "snälla", eller har goda hjärtan, båda gränsar de till martyrskapet, är liksom en aning för goda för att vi ska tro på dem.
Men just därför bestämmer jag mig för att tro desto mer på dem.
För såna människor finns ju faktiskt också i verkliga livet.