Oväntad vändning

Fortsätter att läsa och de filosofiska utläggningarna blir allt längre och sträcker sig över judaismen som Lévy hävdar inte är en religion utan en etik, texter som förklarar hur människor ska förhålla sig till varandra här och nu. Ordet religion nämns inte i skrifterna, säger han.
Houllebecq svarar att det där är intressant - en religion utan gud så att säga, och så spinner han vidare med utgångspunkt i någon annan tänkare...
Och så håller det på och man får känslan att nu håller de båda två på att släppa jorden, och oss läsare, de flyger uppåt och man förlorar dem så gott som helt ur sikte och då - BLAM, skriver Lévy ett brev som är helt olikt alla de föregående där han varit full av eleganta formuleringar. Han har nämligen fått höra om en bok som Houllebecqs mamma ska ge ut. En bok full av hat mot sonen. Och han skriver till Houllebecq i en helt ny ton, försiktig, som en nynnande tröstande vaggvisa. Han nämner att det är ovanligt med så förskräckliga mammor som Houllebecqs verkar vara - i våra dagar, för att stöta på något liknande så måste man tillbaka till de gamla grekerna där de åt upp sina barn. Men framför allt skriver han att han hade så gärna velat ringa Houllebecq, bara snacka en stund, höra hans röst... Och han ångrar att han inte frågat om mamman, Houllebecq har ju bara skrivit om sin pappa...
Och han är så jäkla snäll så man faktiskt mest vill gråta.

Han får så småningom ett svar där Houllebecq berättar att hans hund blivit sjuk och förlamad i bakkroppen, efter en vecka på sjukhus har hunden kommit tillbaka och är ordinerad total vila, och vad gäller Houllebecq själv så är han väl ungefär i samma skick som jycken.
Och sen kommer historien då, om en mamma som inte är mamma, som enligt Houllebecq själv borde ha gjort abort. Men som inte alls gör det utan som med en ny man gör om samma sak igen - det blir en syster.
Med henne verkar dock Houllebecq ha ett gott förhållande och här kommer något olikt honom. Han säger i vanliga fall all förändring till det sämre är definitiv. Det är hans axiom närmast. Men om sin syster säger han: Det går att bryta en ond cirkel, min syster har bestämt sig för att i första hand ta hand om sina barn. Och det verkar gå bra. Och dessutom hoppas han att hon förlåter att han nämner denna del av hennes privatliv i sin bok. Också, verkar det som, en jäkla snäll kille...

Men sen låter han slagen till marken, av journalisterna, av hyenorna, av lögnerna, av alla som påstår sig vara experter på hans fall i tid och otid.
Han konstaterar lakoniskt att de kommer att vinna.

Det var en sorts peripeti i boken, helt klart, om det nu finns sådana i brevväxlingar. Men fint var det. Verkligen.

Marknadsföring

Det mesta jag hittar på nätet om Ennemis publics är texter om förhandsspekulationerna och marknadsföringen. Om man recenserar så handlar två tredjedelar om det och en tredjedel om själva texten, som här i Nouvel Obs.
Och här har vi en artikel som sammanfattar händelseförloppet. Tydligen gjorde förlaget Flammarion en sorts kupp. I juni sammankallade de 300 bokhandlare och förklarare att den 8 oktober släpper de en bok i mellan 100.000 och 150.000 ex, men de säger inte vilka som skrivit den.
Nähä.
Sen börjar spekulationerna och på något sätt knyts Houllebecqs namn rätt snart till boken men man vet inte vem som är den andre skribenten. Här gissas det friskt på alla möjliga, dock inte på BHL som han kallas. Lite knäppt för det finns även BHV som är ett varuhus ungefär som Åhléns...

Vad man nu ska säga om allt det. Skillnaderna mot svenska förhållanden är ju rätt stora, det finns liksom inga snubbar som de här två i den svenska offentligheten, närmast tycker jag fortfarande att Björn Ranelid kommer. Han är mer känd än sina böcker och därmed finns en likhet. Liksom att han ofta är hånad och anses löjlig. Men om vi då ponerar att Ranelid skrev en brevväxling med någon annan känd och rimligt hatad svensk... Göra Persson? Carl Bildt? Filosoferna lyser ju med sin frånvaro... Nej, det går inte riktigt?
Det är bara att smälta. Här skiljer sig de båda länderna åt.

Och hela den här biten är ju egentligen inte det viktigaste, å andra sidan, utan den hade jag väl aldrig hört talas om boken. Det funkade alltså.
Nu ska jag läsa en bit i den.

Ennemis publics II

Jag funderar på de offentliga fienderna här, eller om de är offentlighetens fiender? Nej, de är nog helt enkelt allmänhetens fiender, eller allmänna fiender. Allmänheten varnas, typ. Kanske är de kort och gott "Allas fiender" på svenska.

Det handlar alltså om Bernard-Henri Lévy, BHL som han kallas här och Michel Houllebecq som nog inte kallas något annat och de har skrivit en bok tillsammans i brevform genom att fundera bland annat över varför de är så väldigt hatade.
Helt ärligt vet jag inte om de är så hatade. De har var och en på sitt sätt fått utstå en hel del kritik, men hatade? Eller också är jag naiv och godtrogen.
Möjligt är ändå att de två monsieurerna tar det här hatet på för stort allvar. Quoi que - jag tycker inte riktigt att H som jag för enkelthetens skull tänker kalla honom verkar göra det. Han verkar ha kul när han skriver om det här! Han liksom gottar sig i hårda ord, minst lika mycket om BHL som han sätter de ord jag själv alltid tänkt på på. Ni är löjlig, ni är fåfäng. Ni är extremt självupptagen.
Jag har kommit så långt att H funderar på självgooglingarna. BHL medger att han gör såna regelbundet och H säger att han inte orkar hålla på med det längre. Så här säger han om bristen på trötthet på strid hos BHL:

"Den är en avsevärd styrka hos er. Den hindrar er och kommer att hindra er länge att ge efter för den misantropiska apati som för mig är den största faran: det här ofruktsamma surandet som gör att man kurar ihop sig i sitt eget hörn oförtrutet muttrande: 'alla är idioter'; och, bokstavligt talat, inte gör nånting annat."

Eller en annan stump av H:

"Jag slutar med de tveksamma metaforerna som egentligen bara är ett sätt att uppskjuta frågan som ni ställer: 'varför så mycket hat'? Eller mer precsit uttryckt: varför vi? Även om man kan medge att vi har gjort vad vi kunde för att nå hit, så återstår att begripa hur vi kunde lyckas så väl."

Ja, så här håller det på. H är behållningen, verkar det som. Han vänder och överraskar, verkar uppriktig och just i grund och botten road, som om han höll på att ta sig ur det här genom att först verkligen ta sig igenom det. Hatet. Som man inte riktigt vet om det finns eller inte.
Han liknar för övrigt sina fiender vid sina exsem, en ganska stark passage som också får mig att tänka på min Tjechov-läsning hos Némi. Kritiker är inte människor, sa den blide mannen, de är en sorts mögel.

Ennemis publics

Jag kommer mest att tänka på den här videon. Gainsbourg, redan lite på dekis även om det fortfarande innehåller en del av spel bränner en femhundrafrancslapp i direktsändning i teve. 78 eller om det är 74% av den försvinner nämligen för honom i skatt.
Men ser ni själva killen? Skäggstubben, cigaretten, de vita skorna från Repetto som en annan Palmemördare (jag vet, man säger inte så, men det var ju så)? L'enfant terrible har en lång historia i det här landet.
Man röker halvberusad i teve, man beter sig precis som man har lust... Säger att man vill knulla Whitney Houston direkt till henne, men på en engelska som låter som franska...

Jag kommer att tänka på det när jag läser inledningen till Houllebecqs och Lévys gemensamma bok.
Och nu kommer jag möjligen bete mig som Skugge vs Ranelid här. För åtminstone Lévy har ju en större medial närvaro än litterär. Med H tror jag att det, trots allt, är motsatsen.
Däremot är det ju den sortens närvaro han har. Har kollat klippen, han sitter och surrar kedjerökande i en säng i något hotellrum. Kameran går och han säger inte mycket. Det är mörkt och han andas. Eller också sitter han filmad i radiostudion och blir intervjuad. Han snurrar på en hårtest och intervjuaren säger att nu kommer den och den akademiledamoten med i samtalet. Nej. säger H. Då går jag. Men det kan du väl inte göra, säger journalisten? Jodå, han gillar tête à têter, men samtal blir så dåliga när man är fler än två. Det gäller inte bara i media.
Och sen dunstar uppenbarligen han, för intervjun är slut.

Jag har bara läst några sidor än. Lévy förefaller slem, det har jag alltid tyckt, och inte blir det bättre av Youtubeklippen. En kokett man, angelägen om att vara snygg, att vara vacker, att behaga. Fånig. Sprättig. Pretentiös.
Det hindrar ju inte att han kan ha något att säga, men än har jag inte hört hans röst...

Houllebecqs däremot... den hörs direkt. Han är dyster och lat och allmänt miserabel.