La Proie

Först bara ett tillägg, Thomas hittade igår en riktigt bra recension av Ensamhetens vin. Bara en en detalj jag retar mig på, annars helt ok text.

Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.

Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.

Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.

Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.

Byebye,