Bloggaren TVIVLAR

Kära vänner, tvivlar starkt på att jag orkar ta mig igenom Sarrautes barndom.
Senast samlar hon tomma parfymflaskor under tre sidor och så småningom kommer den andra rösten och säger: Himla konstigt, hörrödu, att du inte tog med dem när du flyttade, och det håller hon med om! Men sen händer ingenting!

Samtidigt ser jag något här, den efterkrigstid och dess syn på samhället som i så stor utsträckning präglat samhällsutvecklingen i Västeuropa. Vänsterns och den nya romanens (bland annats) nära förbindelse.

Jag är egentligen av den uppfattningen att politik inte har så väldigt mycket med kultur/konst att göra - och - det gör att jag per automatik är "höger/borgerlig/konservaritv" you name it. Tycker man som jag, att man i huvudsak bör diskutera sakfrågor och det utan att ge dem en politisk dimension, så är man just borgerlig.
Samtidigt, efterkrigstidens kulturpolitik skapades i Sverige av socialdemokratin. I stort sett.
I Frankrike skapades den av Guallisterna, hur gärna än vänstern vill göra sig till försvarare av kulturen så kommer den inte ifrån Malraux.

Och i detta kommer man inte heller ifrån reaktionerna på andra världskrigets upplösning. Den avsky och den vilja att bryta all kontakt med det förgångna som bland annat Le Nouveau Roman ger uttryck för känns i det sammanhanget legitima.
Och nu?
Ja, nu har det ju gått ytterligare drygt femtio år...