Norden

Så här står det om Nordeuropa i en fransk relativt nyutkommen barnatlas:
Nordeuropa består av Storbritannien, Irland, Island och de fyra nordiska länderna - Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Engelska är det officiella språket i Storbritannien och Irland. De nordiska länderna har egna språk.

Och apropå klimatet:
De nordiska länderna har kallt och regnigt klimat, framför allt norrut. På Island och i de nordiska länderna är det natt hela dagarna på vintern och på sommaren är det dag dygnet runt.

Och ja, på ett ungefär är det här vad folk i allmänhet känner till, i bästa fall.

Fast med tanke på gårdagens diskussion, själv vet jag väldigt lite om de länder i Östeuropa som länge var stängda för inblick.
I min stockholmska barndom fanns ester både som arbetskamrater till mina föräldrar och som skolkamrater i gymnasiet. Grundskolan gick de i estniska skolan.
Senare stötte jag på dessa då vuxna barn, efter murens fall, då på arkitektkontor och de var ofta på väg till Estland för att jobba där, för att delta i olika återuppbyggnadsprojekt.
De som fascinerade mig var att barnen, som ofta aldrig ens hade varit i Estland, var så engagerade i landet och att de kunde språket.
En invandrargrupp väl medveten om sitt eget värde skulle man kunna säga. Men också, förstås, en flyktinggrupp ursprungligen, inte en del av arbetskraftsinvandringen.

Mina estniska bekanta köpte hus i Tallin då det blev möjligt, de tillbringar halva året där och andra halvan i Sverige, spenderar sina svenska pensioner i Estland.
För dem är nog faktiskt Sverige ett viktigt land, om man nu tänker efter.

Detta har inte mycket med franska romaner att göra. Medges.
Men man hamnar ju i frågor som man försöker hitta svar på.

Vad gäller Némirovsky läser jag just nu Les feux de l'automne, Höstbränder ungefär. En bok som berättar om första världskriget och dess konsekvenser i människors - världsbild? Nånting ditåt.
Jag tror inte att jag läst något om det här kriget sen jag gick i gymnasiet. Jag slås av hur lite jag vet och hur förskräckligt det måste ha varit, förstås.
Samtidigt finns ju minnena av det här. I min mans barndom fanns två hängivna gammelmostrar utöver farmor och mormor. Gammelmostrarna tillhörde de där två tredjedelarna av den generationen kvinnor som aldrig "blev gifta", fästmännen dog i kriget.

Kanske är Sverige så avlägset för att svenskarna helt enkelt delar så lite av de erfarenheter som trots allt, präglar resten av Europa. Erfarenheter som håller på att glömmas bort vartefter tiden går, men som ändå ligger kvar i djupare skikt i människor.

Eller som min svåger sa då han och några andra franska advokater hade åkt mellan Göteborg och Stockholm i bil:
"Vi kände oss väldigt ensamma."