Jézabel

av Irène Némirovsky kom ut första gången 1936.
Storyn är som alltid gastkramande, börjar med en rättegång där en från kontinent till kontinent irrande överklasskvinna är anklagad för ett mord på en ung student - i Paris. Hon erkänner mordet och verkar allmänt håglös. Vid något tillfälle som svar på frågan om vem hon själv är svarar hon Jézabel.

Efter inledningskapitlets rättegång kommer en redovisning av Gladys' som hon egentligen heter liv. Det är inte en vacker historia, Gladys är ytterligare en av dessa vrålrika överklasskvinnor som helt hänsynslöst lever endast för sitt eget höga nöjes skull. Just Gladys akilleshäl är utseendet och att vara älskad/åtrådd av män, samt, för den sakens skull inte åldras. Något som blir svårare och svårare och som kostar på mer och mer, men som hon ändå into the bitter end håller på med, på ett för hennes få anhöriga fullkomligt hänsynslöst vis.
Det är lite Dorian Gray över alltsammans.

Och upplösningen, liksom hela storyn, innehåller verkliga överraskningar som gör själva människan mer och mer förskräcklig.

Som de Némirovsky-kännare vi numera blivit, inser vi att modellen är Némis egen mamma, som f ö överlevde henne med trettio år och som vid krigsslutet vägrade träffa och ta hand om sina två överlevande barnbarn, något som den här romanen på ett obehagligt vis föregriper.

Man kan i och för sig tycka att ämnet känns lite förlegat, en kvinna som bara lever för att fånga karlar, som inte har några andra intressen, inte sin dotter, inget yrke, inget.
Men å andra sidan, när man tänker efter är ämnet rätt allmängiltigt ändå. För även idag hör vi ju talas om unga pensionärer som inte alls vill bli far- eller morföräldrar, och som inte alls vill hjälpa till med några barnbarn, och som mest vill ta lån med bostadrätten/radhuset som säkerhet och sätta sprätt på kulorna.
Barnen? Ja, de klarar sig ju så bra själva!

Och fiendskapen mellan unga och gamla, och de unga människornas svårigheter under mellankrigstiden - att försörja sig, att komma in i samhället.... Ja, det känner vi väl också igen?
Så. Det är en intressant roman, om man liksom klarar att extrapolera problematiken lite.