314 sidor av Noréns dagbok

översatta till franska, Le journal intim d’un auteur, utgiven april 2009 blev en del av min påsklektyr. Och eftersom jag läst den på franska så hamnar mina tankar om den här.
Översättningen till franska känns bra. Jag har inte jämfört med originalet, men i mitt huvud känns fortfarande texten svensk, och det beror inte bara på de många namnen, utan också på meningsbyggnad och ordval. Det här är inte någon litterär franska. Men den har ändå bitvis en viss skönhet och den har helt klart en egen ton, eller stil, dåra.

Det handlar om perioden 1 augusti 2003 till och med sista juli 2004, alltså två år.
Vad händer under de två åren? Det viktigaste verkar vara att Norén sätter upp en pjäs i Nanterre utanför Paris, vi får höra om förberedelserna (resväskor som packas, rum som reserveras etc) och sen själva pjäsen och så perioden efteråt då det som så att säga för dramaturgins skull måste avslutas är Noréns partners, ”A”s, graviditet.

Två år i en svensk, internationellt erkänd regissörs liv.

Minns när jag skriver det här en diskussion mellan Sigge Eklund och Crister Enander, om hela boken. Sigge menade att det var en jädra bra och liksom renanande bok, Crister menade att det var narcissistisk smörja. Deras diskussion sammanfattar också i rätt stor utsträckning mottagandet av boken - det uppstod två tydliga läger.
Och utan att kunna se den här boken varken som så usel så dess belackare menade att den var eller som det där reningsbadet hejaklacken kände av så kan jag förstå både Sigge och Crister.
Eller rättare sagt, jag ser många poänger med boken, men jag ser också många frågetecken och något som antingen är en sorts koketteri eller en alltför snabba reflexioner. I alla händelser iakttagelser som för mig hade behövt en fördjupning.

Den första frågan jag/boken? ställer mig är varför man skriver dagbok. Svaret blir förstås att det är förmodligen olika för olika skribenter.
Varför då välja att skriva den här sortens dagbok? Kanske måste man först någorlunda ringa in ”sorten”: Norén skriver korta meningar där han radar upp vad han gör och ibland vad han känner inför samma sak. Det blir förstås en alldeles särskild stil av det här, jag skulle vilja kalla den modernistisk, allt har samma värde. Tänk på ett miljonprogramshus där samma betongelement används till källare, bottenvåning och lägenheter. Inget ges högre status, inget har mer eller mindre värde.
Man blir alltså som läsare tvungen att göra de valen, vad är viktigt, vad är oviktigt, och snällt som ens eget minne är så ordnar det saken åt en. Man tappar dock snart räkningen på antalet besök på Saturnus, antalet köpta kaffe och antalet samlag.
Samtidigt börjar man undra ovidkommande saker. Okej, karln köper en massa flotta kläder, det har jag inget emot, men han talar aldrig om vad han har på sig!? Jag vill veta hur han använder de där kläderna, som det nu är får man en känsla av att han köper dem, lämnar dem till skräddaren och sen hänger in dem i en garderob. Så kan det ju inte vara?
Ovidkommande? Ja, i allra högsta grad, men rätt mycket är obesvarat, så gott som allt är egentligen obesvarat. Det är lite som om man, på sätt och vis ser in i den där garderoben där alla kläderna hänger, men deras ägare har flyttat till en annan lägenhet.
Man kommer alltså inte särskilt nära personen Norén i den här dagboken, ännu mindre kommer man nära alla de han träffar, där kvinnan A, hennes två döttrar och Noréns egna döttrar ständigt återkommer. Dock förstår man att med de här människorna har Norén ett fint förhållande.

Undantaget från den här bilden får ändå den period som A väntar barn sägas vara. Här får vi följa en man som gläds åt ett kommande barn, som vill vara delaktig i hela graviditeten och som så småningom inser att det inte kommer att bli något barn. A vill inte när det kommer till kritan. Återigen kommer vi inte egentligen att förstå varför, As liv är för Norén någon sorts kaos på avstånd, kaos också därför att hon är gravid.
Men vad som faktiskt berör och som gör att man känner starkt med Norén är hur väl han gestaltar - ja, gestaltar! - den här perioden i sitt liv. Vi får följa med honom, han visste inte heller hur det skulle gå, peripetin (aborten) kommer sakta och smygande, inte tillrättalagt när man kan vänta sig. Och hans smärta är stor.
Här kommer vi också närmre den skrivande människan som är Norén, en människa som varje skrivande annan människa känner igen. Hon som står ut med andra om hon vet att hon får gå hem, hem till det tomma pappret och den inre världen - den som i slutändan är både verkligare och kanske viktigare än alla andra världar. Människan som alltså är svår att leva med, eller snarare som har svårt att leva med andra.
Och ur den synpunkten som är Noréns egen, och som är bäckklar självinsikt, blir förstås As beslut mer begripligt.
Samtidigt tror man Norén då han säger att han aldrig svikit sina barn. Det stämmer texten igenom, för sina döttrar finns han där, i ur och i skur. Men hur var det då de var små?
Att vara närvarande för ett vuxet barn är förstås inte samma sak som för ett litet barn.
Ändå måste jag säga att jag håller på honom i det här, och att jag hoppas att det blir ytterligare ett tillfälle, och att det då går vägen.
För att inte tala om hur jobbigt det är med aborter.
En graviditet är lika omvälvande som en nära anhörigs död, och det framgår också här.

Så i slutändan tycker jag nog ändå att Sigges behållning av boken stämmer bättre med min egen. Noréns text får mig att se mitt eget liv och hur det hittills gestaltat sig i ett alldeles eget och Norénskt ljus.
Och det är inte det sämsta.