Écrire

I mitt allmänna katalogiserande har jag förstås hittat en hel del böcker som jag aldrig har läst i hyllorna.
Jag satte igång med en av dem, Ecrire, av Margueritte Duras. Vad jag minns har jag i någon avlägsen tid läst Älskaren som inte lämnat några andra spår i minnet än ett rum med nedfällda träjalusier där de båda unga älskande möttes. Och så någon sorts rökighet, vad det nu kan ha varit.

Men efter att ha läst bara några meningar i Écrire fick jag för mig att jag borde se om filmen Hiroshima mon amour, som jag såg för sådär femton år sen. Hela filmen låg i tiominuterspaket på Youtube. Och den var inte heller som jag mindes den men fortfarande mycket bra.
Och den lät som den här boken, Écrire, låter.
Det ekar i rummen och det ekar ödsligt.
Men för att säga något om boken. Det är ett antal texter skrivna på olika håll som här samlats innanför gemensamma pärmar. Man kan inte säga att det är noveller och inte heller essäer, det är nog vad som kallas prosastycken eller möjligen texter kort och gott.
Den första, som också givit boken sitt namn, heter alltså Écrire. Att skriva.
Den handlar om ett skrivande jag, en människa som förefaller ha likheter med Duras själv, som i alla fall funderar på böcker hon skrivit, och som framför allt funderar över vad det är, detta att skriva. Och det är där dialogen i Hiroshima kommer in i bilden, det är liksom exakt samma språk. Samma motsägelsefullhet, samma korta stötiga satser, samma röst.
Jaget köper ett stort hus på landet och tror att det var för att bjuda in vänner, men i själva verket var det till henne själv, ett hus vi vilket hon sen skrev. Och skrev.
Hon betraktar huset och finner de nedgrävda resterna i trädgården efter de tyska ockupanterna som bodde där en tid, de åt gåslever och kaviar och slog sönder Sèvresporslin. Hon ser barnen som leker kring dammen som numera ligger i hennes trädgård. Hon dricker mycket whiskey och hon är mycket ensam och ändå inte ensam.
Ungefär så.

Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.

Att skriva är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev - man vet det inte förrän efteråt - innan är det det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.

Ett av de sista styckena i texten.
Och man tänker, när man läser det här (fast alltihop) både ja! så är det! och Men vad menar du med det här, det är ju fullkomligt obegripligt!
Något hon själv inte alls förnekar. Nöjt talar hon om att hon skrivit flera totalt obegripliga böcker och att de blir lästa i alla fall.
Hon tar sig både på mycket stort allvar och är samtidigt lite patetisk. Kanske som alla bra författare.

Återstående stycken har jag ännu inte läst, men kanske återkommer jag om dem. Känner att detta blev något utan slutledning, men det är inte mycket att göra något åt. Om man återgår till filmen så är det ju svårt att säga något entydigt om den med. Och frågan är väl om man ens ska försöka.