Monday, February 4, 2008

Barndom

La vie d'Irène Némirovsky heter biografin jag håller på att traggla mig igenom. Författarna: Olivier Philipponat och Patrick Lienhardt.

Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.

De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.

Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.

Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.

Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.

En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.

No comments: