Friday, December 25, 2009

En studie i fransk borgerlighet


Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.

Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.

Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.

Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.

Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.

Wednesday, December 16, 2009

Alltför väluppfostrad


kan man översätta titeln med. En självbiografisk roman om pojke (Jean-Denis Bredin) född 1929 i den franska parisiska borgerligheten. Boken sträcker sig fram till oktober 1942 då gossen fyllt tretton och en mängd skolkamrater med gul stjärna på bröstet försvunnit ur klassrummen.

Men innan dess har hans pappa som var av judisk börd dött och han har flyttat tillbaka till sin mamma, föräldrarna var skilda.
Han har två systrar och får en ny liten bror då mamman gifter om sig.

Pojken har en ganska udda barndom. Han läser på korrespondens så länge han bor hos sin pappa. Pappan dör alltså. Sen kommer kriget emellan men vid vapenstilleståndet flyttar familjen tillbaka till Paris. Mamman som nu har hand om honom skriver in honom på ett av de finare läroverken. Han får bära sin styvfars namn, för hans döda pappa var jude.

Själv funderar han en hel del över det, förstås. Eftersom familjen var helt sekulariserad och assimilerad och eftersom han själv uppfostrats till katolik då hans mamma var det, så tänker han att pappan slapp få reda på att han var jude.

Kraven på gossen är närmast förkrossande höga. Han finns där för att göra tillvaron lättare för de vuxna, för att det ska vara nöjda med honom och stolta över honom. Då han till exempel börjar skolan skriver mamman in honom för att han ska äta lunch i skolan. Detta står han inte ut med. Maten är grisföda och de andra killarna äter med fingrarna och torkar sig om munnen på ärmen.
Han går hem. Doktorn tillkallas och han slipper skolmatsalen.

En med dagens ögon sett helt omöjlig barndom, den skulle liksom inte gå att genomföra med dagens barn, tänker jag.
Men då gick det. Alla lydde, ingen ifrågasatte.
Han berättar t ex om en av sin pappas fastrar som också då var judinna, gift med en hög politiker. Politikern skiljer sig från henne då tyskarna ockuperar och hon dör ganska snart, dock inte deporterad.
Men många andra.

Och det är alltså där boken slutar, då kamraterna försvinner från skolan.

Stilen är lakonisk och ibland briljant. Författaren är till yrket advokat och det känns i omsorgen om precision i formuleringarna.

Främst en intressant bok då den berättar om en tid som känns oändligt avlägsen och ändå har upplevts av nu levande människor.

Sunday, December 13, 2009

Pension alimentaire

är en liten roman skriven av en författare vid namn Eric Neuhoff. Jag köpte den för titelns skull, den översätts väl närmast med det lakoniska "underhåll".
Med andra ord den summa pengar en frånskild pappa döms att betala för sina barns uppehälle då de lever hos mamman.
Som jag förstått den franska lagen så är varje skilsmässa då det finns barn i äktenskapet föremål för en dom (eller överenskommelse men likafullt bestämd i domstol), och den ser olika ut från fall till fall.

Berättaren är en man i 50-årsåldern (likt författaren själv för övrigt) vars fru överger honom för en gemensam god vän.
Den gode vännen är väl inte en vän i bemärkelsen någon författaren fattat tycke för och hållit fast vid, utan de råkar under en period vara grannar. Sen går de ut tillsammans. "Vännen" och berättaren har inte mycket gemensamt då vännen i princip bara är intresserad av två saker, alkohol och kvinnor, främst prostituerade.
För denne man lämnar alltså hustrun berättaren.
Och moralisk konflikt uppstår alltså i honom. I princip är han ju liberal och tycker att folk ska få leva hur de vill, men när det kommer till mannen som finns där i hans söners närhet så är han inte helt bekväm med situationen längre.

Det här är en enkel historia, skriven på ett samtida språk och den är framför allt en tämligen grund berättelse i tidshänseende. Människor rör sig mellan barer och krogar i Paris, de är i reklambranschen, författare och förläggare. Det tjänar mer eller mindre bra med pengar, men aldrig dåligt. De har inga rötter som är viktiga och knappt några familjer förutom den i nuet. Barnen och frun. Folk är "buksvågrar", tror jag att jag läste med viss avsmak i en liknande svensk story för någon tid sen. Men även om språket är något elegantare här så är det de är. Det är samma Paris som Anna Gavaldas människor rör sig i, och samma Paris som man kan se i nyproducerad fransk film ibland.
Det är alltså rätt långt från t ex Makines eller för den delen NDiayes stories där gestalterna mer blir upphunna av komplexa (förnekade) bakgrunder i komplicerade förhållanden. Ett Sovjet eller ett kolonialt förflutet som inte längre finns.

Och det är väl också vad jag förebrår den här romanen, dess brist på djup i det avseendet. Men om man ska läsa något trovärdigt om samtiden så håller den. Ändå.

Wednesday, December 9, 2009

Mon cœur à l'étroit


heter en bok av årets Goncourt-pristagare, Marie NDiaye (fast det är alltså inte den prisbelönta boken, utan den innan).
Jag köpte den i pocket eftersom jag var nyfiken på författaren.
Och nu har jag alltså läst den.
Det är en rätt konstig bok. Redan titeln erbjuder översättningsmotstånd. När något är à l'étroit så betyder det litet, för litet. Vi lever à l'étroit, ja, då lever vi trångt, på en liten yta, vi är trångbodda helt enkelt.
Och här är det alltså utrymmet för hennes/någons/"mitt" hjärta som är trångbott.
Vilket man nog får säga stämmer, för det här är en i många stycken gastkramande story. Nadia, som är lärare och gift med Ange, en annan lärare, märker en förändring i omgivningens sätt mot henne. Folk föraktar henne, pratar inte med henne, viker undan med blicken.
Det hela sker i Bordeaux och dimman ligger tät.
Hennes man blir utsatt för en allvarlig incident, våld helt enkelt.
Hon försöker hjälpa honom, men ingen vill hjälpa henne. Någon tycker synd om henne, de flesta viker undan, en man spottar henne i ansiktet på gatan.
Varför? undrar man förstås.
Och det får man inget svar på.
Inledningsvis tänker jag på de beskrivningar jag läst av judarnas situation i Tyskland innan Förintelsen. Hur makten förbereder etnisk rensning psykologiskt. Folk ska vara rädda, känna skam.
Det gör Nadia och jag förväntade mig någon sorts krigssituation sen.
Men den kom aldrig.
Hennes situation kan istället, förstår man, vara självförvållad. Alla andra vet något, men inte hon och ingen vill förklara då hon frågar.

Så småningom förändras läget, jag ska väl inte säga hur. Men det är spännande ända till slutet, även om det är lite långrandigt på samma gång.
Berättelsen går sakta.
NDiaye anses vara något av ett litterärt underbarn, och jag har läst och hört att hennes stil är fantastisk. Jag vet inte om jag riktigt håller med, eller rättare sagt, detta är mycket välskrivet, men jag föredrar en annan sorts stil.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte skulle klara att skriva en sån här roman så pass trovärdigt. Det tror jag i alla fall.
Att vara i denna Nadias kläder, att svettas av rädsla, att fetma, att rusa runt i dimman och bli spottad på... Nej, mina figurer skulle nog reagera annorlunda än Nadia gör.
De skulle göra motstånd.

Wednesday, December 2, 2009

Personne

heter en liten bok av författarinnan Gwenaëlle Aubry som fick det litterära priset Prix Femina i år.

Boken handlar om författarens pappa och skildrar honom under den del av hans levnad som dottern finns med i. Tyvärr är den biten inte särskilt stor, vilket i allra högsta grad inverkar menligt på romanen, som är tunn, både till omfång och innehåll.

Författarjagets pappa och mamma skiljer sig då hon är fem år gammal och sen börjar ett liv som förefaller till största delen levas hos mamma, men om den delen står knappt en mening.

Istället får vi oss till livs utdrag ur ett manus som pappan skrev på innan han dog, ett rätt virrigt manus skrivet av en alkoholiserad, mano-depressiv pappa.
Här förekommer präster och jesuiter, James Bond och svarta får.
Mellan utdragen ur pappans manus broderar författaren på i stort sett ingenting. Hon tycker att hennes pappa liknar Dustin Hoffman - ja, då skriver hon glatt ett kapitel om det. Hon googlar på hans namn och hittar en namne som dog 100 tidigare i Vilda Västern, ja, då skriver hon om det.

Det lilla vi får veta om pappan är att han gifter sig ung med en barndomskärlek, paret får två döttrar, sen kommer ganska snart skilsmässan och sen - tja, så är han just alkad ibland, ibland utskriven från någon klinik. Sjuk ibland och frisk ibland. Han flyttar runt, upprätthåller under en tid vi inte får veta ett yrkesliv som jurist.
Han kommer från en borgerlig familj.
Och ja, han liknar alltså Dustin Hoffman.

Han dör i någon sorts misär, har då varit uteliggare (eller inte) men i alla fall säkert vistats på olika mentalsjukhus och kliniker. Döttrarna har avlagt visiter, men författaren medger själv att hon vet väldigt lite.
Och då fattar jag ärligt talat inte varför man skriver en sån här bok.
Frågorna blir mycket fler än svaren.
Framför allt framstår berättaren själv som mycket oklar och otydlig. Vem är hon att rota i papper och hitta på?
Vem är hon att fördöma familjer och släktingar, då hon uppenbarligen känner dem rätt dåligt?

Några passager finns dock där det framgår brottstycken av en barndom kluven i två, det hade kunnat utvecklas.
Så för mig är det här max en halv roman, kanske bara en tredjedel av en roman.
Även om jag vet att många romaner ser ut ungefär så här idag.