Wednesday, July 13, 2011

Nådens tyngd

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!

Sunday, July 3, 2011

Judar på vandring


Det är nu mer än en vecka sen jag läste första delen av den här boken, det vill säga Juifs en errance, Judar på vandring, på flykt, eller irrande judar, kanske. Författaren är Joseph Roth och boken är alltså översatt från tyska. Den är, om jag minns rätt, skriven någon gång på tjugotalet, men i min utgåva fanns två efterord som skrivits till vid senare utgåvor. Det sista i slutet av trettiotalet, då Roth uppenbarligen var helt på det klara med vad som höll på att hända i Tyskland och där han i stort sett bara kunde beklaga (ett alltför svagt ord, men kommer inte på något bättre) detta.

Boken handlar om den judiska kulturen i Östeuropa, samt vad som händer med den och judarna själva då de flyttar västerut. Men själva grunden är i öst. Jag skulle till och med säga att Roth hävdar att judens grund är detta Östeuropa. I den mån juden har något hem så är det där. Han är alltså inte sionist, han tror över huvud taget inte på nationer, så då finns det ju ingen poäng med att tro på en som heller inte finns i nuläget. Då. I Radetzkymarschen låter han den gamle prefekten säga något i samma stil. Nationer kan han inte riktigt tro på, folk - ja, men knappast den sortens gränser som nationerna utgör. Det kan aldrig gå väl, menar han.
Sen innehåller boken en sorts reportage eller tablåer, han betraktar utifrån djupt troende judar i små samhällen i öst. De är mycket fromma och mycket världsfrånvända många gånger. De studerar och läser Toran och gråter över sin obönhörliga Gud och lever ungefär som de alltid har gjort. Han beskriver också sådant som för oss sekulariserade västerlänningar ter sig smått barbariskt - arrangerade giftermål mellan ungdomar i nedre tonåren t ex. Dock förekommer aldrig våld. Juden är enligt Roth en mycket fredlig människa. Det är en del av hans kult och hans djupaste övertygelse. Våld är alltid fel, och även här kommer alltså nationstanken med sitt krav på alla medborgares bidrag till ett försvar, i kollision med den fromme judens övertygelse.
Och han är heller inte någon vän av assimilering - det innebär bara att man lever mindre pietetsfullt och är en väg mot slutet.
Många av tankegångarna och själva ödena, de judiska i öst alltså, känner jag igen från Némirovskys böcker. Den fattige som drömmer om väst, om rikedom och kanske till och med lyx. Alla har en rik kusin som redan flyttat.
Men väl i väst väntar immigrantens öde, det är alltid fel på papprena, man får aldrig det där uppehållstillståndet om man gör som myndigheterna säger. Man måste anpassa sig. Ändra sitt namn till namn som passar i dessa samhällen, jobba på sabbaten - anpassning rakt igenom. Gör man inte det så blir man skickad tillbaka.
Och kusinen som varit där längre och som redan kommit ett par pinnhål högre på den sociala skalan vill inte kännas vid sin släkting som kommer smutsig och bonnig (fel ord men i alla fall), full av ohyra från någon östeuropeisk håla.
Det är med andra ord ingen bra sak att irra, att vandra, att flytta. Kanske är det bättre att bara drömma om hela härligheten, det tolkar åtminstone jag som ett underliggande budskap.

I förhållande till Roth själv blir ju detta lite tvetydigt. Han har ju flyttat. Han har ju kommit upp sig. Han jobbar förmodligen på sabbaten och han har i den mån han en gång levt annorlunda, i vilket fall som helst slutat med det. Att leva fromt.
Men hans sätt att beskriva dessa judar i öst, kvar i det han lämnat, får mig att tro att han inte har lika djupa rötter som de ned i fromheten. Han är något av en främling inför det hela och det främlingskapet tolkar jag som medfött - eller en del av hans uppfostran alltså. Också här finns ett släktskap med Némirovsky som ju var dotter till spekulerande och rika judar. De hade intet kvar av gudsfruktan och pietet, kvar var bara den materiella sidan, affärsförmågan, det smorda munlädret.
Och hon hatade den ytligheten.
Det verkar nu Roth också göra, men båda tycks de mer eller mindre lämnade i sticket vad gäller sitt folks sätt att leva traditionellt - av sina föräldrar.
Némirovsky skrev sig fram till en djupare förståelse för judarna, genom trettiotalet i Frankrike. Kanske är det vad även Roth gör. Men för att vara säker på det måste jag läsa mer av honom. Vilket jag har för avsikt att göra.

Hej