Det är nu mer än en vecka sen jag läste första delen av den här boken, det vill säga Juifs en errance, Judar på vandring, på flykt, eller irrande judar, kanske. Författaren är Joseph Roth och boken är alltså översatt från tyska. Den är, om jag minns rätt, skriven någon gång på tjugotalet, men i min utgåva fanns två efterord som skrivits till vid senare utgåvor. Det sista i slutet av trettiotalet, då Roth uppenbarligen var helt på det klara med vad som höll på att hända i Tyskland och där han i stort sett bara kunde beklaga (ett alltför svagt ord, men kommer inte på något bättre) detta.
Boken handlar om den judiska kulturen i Östeuropa, samt vad som händer med den och judarna själva då de flyttar västerut. Men själva grunden är i öst. Jag skulle till och med säga att Roth hävdar att judens grund är detta Östeuropa. I den mån juden har något hem så är det där. Han är alltså inte sionist, han tror över huvud taget inte på nationer, så då finns det ju ingen poäng med att tro på en som heller inte finns i nuläget. Då. I Radetzkymarschen låter han den gamle prefekten säga något i samma stil. Nationer kan han inte riktigt tro på, folk - ja, men knappast den sortens gränser som nationerna utgör. Det kan aldrig gå väl, menar han.
Sen innehåller boken en sorts reportage eller tablåer, han betraktar utifrån djupt troende judar i små samhällen i öst. De är mycket fromma och mycket världsfrånvända många gånger. De studerar och läser Toran och gråter över sin obönhörliga Gud och lever ungefär som de alltid har gjort. Han beskriver också sådant som för oss sekulariserade västerlänningar ter sig smått barbariskt - arrangerade giftermål mellan ungdomar i nedre tonåren t ex. Dock förekommer aldrig våld. Juden är enligt Roth en mycket fredlig människa. Det är en del av hans kult och hans djupaste övertygelse. Våld är alltid fel, och även här kommer alltså nationstanken med sitt krav på alla medborgares bidrag till ett försvar, i kollision med den fromme judens övertygelse.
Och han är heller inte någon vän av assimilering - det innebär bara att man lever mindre pietetsfullt och är en väg mot slutet.
Många av tankegångarna och själva ödena, de judiska i öst alltså, känner jag igen från Némirovskys böcker. Den fattige som drömmer om väst, om rikedom och kanske till och med lyx. Alla har en rik kusin som redan flyttat.
Men väl i väst väntar immigrantens öde, det är alltid fel på papprena, man får aldrig det där uppehållstillståndet om man gör som myndigheterna säger. Man måste anpassa sig. Ändra sitt namn till namn som passar i dessa samhällen, jobba på sabbaten - anpassning rakt igenom. Gör man inte det så blir man skickad tillbaka.
Och kusinen som varit där längre och som redan kommit ett par pinnhål högre på den sociala skalan vill inte kännas vid sin släkting som kommer smutsig och bonnig (fel ord men i alla fall), full av ohyra från någon östeuropeisk håla.
Det är med andra ord ingen bra sak att irra, att vandra, att flytta. Kanske är det bättre att bara drömma om hela härligheten, det tolkar åtminstone jag som ett underliggande budskap.
I förhållande till Roth själv blir ju detta lite tvetydigt. Han har ju flyttat. Han har ju kommit upp sig. Han jobbar förmodligen på sabbaten och han har i den mån han en gång levt annorlunda, i vilket fall som helst slutat med det. Att leva fromt.
Men hans sätt att beskriva dessa judar i öst, kvar i det han lämnat, får mig att tro att han inte har lika djupa rötter som de ned i fromheten. Han är något av en främling inför det hela och det främlingskapet tolkar jag som medfött - eller en del av hans uppfostran alltså. Också här finns ett släktskap med Némirovsky som ju var dotter till spekulerande och rika judar. De hade intet kvar av gudsfruktan och pietet, kvar var bara den materiella sidan, affärsförmågan, det smorda munlädret.
Och hon hatade den ytligheten.
Det verkar nu Roth också göra, men båda tycks de mer eller mindre lämnade i sticket vad gäller sitt folks sätt att leva traditionellt - av sina föräldrar.
Némirovsky skrev sig fram till en djupare förståelse för judarna, genom trettiotalet i Frankrike. Kanske är det vad även Roth gör. Men för att vara säker på det måste jag läsa mer av honom. Vilket jag har för avsikt att göra.
Hej
No comments:
Post a Comment