Thursday, April 11, 2013

Livret de famille

Modiano som har skrivit en bok med ovan nämnda namn, börjar bli lite av en följeslagare. Denna kom ut redan 1977 och han är redan där sig lik, kan man säga. Lite yngre. Men samma händelser och samma undflyende karaktärer omger honom, pappan, mamman, en farbror och folk som i största allmänhet bara försvunnit.
Inledningen är typisk, han har just varit med då hans dotter föds, han sitter på ett fik och hämtar sig, då en bekant dyker upp. Det är en av hans pappas gamla vänner och de två ger sig av i en uråldrig bil för att anmäla födseln på maireriet. Det blir en sorts maraton mot klockan, till slut kommer de fram fem minuter innan stängning och - hinner precis.
Efteråt är de helt slut och Modiano förundras : dottern kommer alltså få något han aldrig fick - ett papper på vilka hennes föräldrar var och var och när hon föddes.

Tja, sen håller det på med olika episoder mer eller mindre fantastiska. Roliga många gånger.
En av de bättre Modiano jag läst.

Tuesday, April 9, 2013

Litteratur i realtid

Slutligen har jag, av misstag, läst Christine Angots Les petits.
Det här är en fransk dokusåpa. Man kan läsa om den t ex här.
Angot har skrivit om en människa som i hennes bok känner sig utpekad och stämmer henne. Kvinnan ifråga har fyra barn ihop med en karl som nu Angot har ihop det med.
Les petits beskriver dels det här fruntimrets och hennes eget ex relation, dels den vårdnadstvist får man väl kalla det som blir följden av deras separation.
Där hör till saken att kvinnan ifråga är vit och karln brun/svart.

Som framställningen ser ut så provocerar kvinnan fram våld hos mannen, ringer sen polisen och så tar deras story slut.
Men mannen vill träffa sina barn och det låter hon honom inte göra, trots att han faktiskt får det enligt domen.

Ja, en sorglig historia och uppenbarligen så pass sann så att en totalt okänd människa känner sig utpekad, vilket förmodligen var meningen.

Så vitt jag förstår har domen inte fällts än.

Till saken hör också att Angot redan tidigare skrivit om samma kvinna och att denna då hotat med process. Den gången förlikades de och det kostade Angot 10.000€.

Den här gången är det uppenbarligen mer som står på spel.

Att det här är en mycket mer utvecklad gren av den franska litteraturen (än den svenska) står fullt klart. I samma genre finns fler processer som ännu inte avslutats (tror jag). För dem som orkar läsa om DSK/Iacub finns också en massa att ta till sig.
Mer pengar, fler olika grenar och mycket mer mediautrymme är vad det handlar om.

Och boken då.
Nej, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Den var en enkelspårig partsinlaga. Den kvinna som nu åtalar Angot framstod som fullkomligt vansinnig.
Mannen som en ängel.
Rättsväsendet som helt maktlöst.

Men framför allt är det ju en sorts bok som griper in i enskilda människors liv, utan pardon, utan vilja att hitta lösningar, utan litterära ambitioner (om nu de skulle vara t ex att inte ge alla svaren).
Störst likheter har den kanske med Feldt/Wahlgrens respektive liv och böcker som ju tagit stor plats i svenska media.
Där saknas dock, på gott eller ont, lagens långa arm.

Schack

Har även läst en långnovell av Stefan Zweig, Schack på svenska. Man kan ju varken kalla den fransk eller roman, men tant pis. Enligt ett mycket ambitiöst förord (det handlar om en nyöversättning) så hänger denna text ihop med ytterligare två Zweig skrev i exil i Brasilien, åren innan han tog sitt liv, och för att komma till saken: en av dessa två har undertiteln: En europés minnen. Och det kanske ändå på något vis hänger ihop med franska romaner.
Bra titel på en blogg, tänker jag nu. Eller varför inte, mina egna memoarer. Hehe.

Hur som helst. Schack är en liten historia vars handling tilldrar sig på ett kryssningsfartyg mellan New York och Brasilien. Ombord vinns den dåvarande världsmästaren i Schack, Czetovic, en sorts underbarn i spelet utan några som helst andra kvaliteter. Tvärtom är han en arrogant, korkad och dryg typ.
Några andra av passagerarna vill spela mot honom och då visar han sig vilja ha en massa betalt. En av dem går med på att betala, och spelet är igång. Det är alla mot mästaren, och under det andra partiet dyker en annan, visar det sig, schackspelare upp och råder gänget som håller på att förlora. Detta gör han så väl att de lyckas åstadkomma remi.
Alla blir jättenyfikna och bokens berättare får höra den mystiske och totalt okände mästarens historia.
Han visar sig vara österrikare och advokat, obrottsligt trogen det gamla Österrike och sin familj som hör  intimt ihop med landets historia. Han tillfångatas av nazisterna och får en särskild sorts tortyr för att avslöja sina höga klienter.
Hans räddning i isoleringscellen blir en bok han lyckas knycka ur en officers rockficka, som innehåller ett hundratal schackpartier.
Han lär sig dem och fortsätter sen att spela - mot sig själv, på så sätt har hans schacksinne utvecklats. Men han pallar inte trycket och bryter ihop, hamnar på sjukhus och släpps sedan.

Dagen därpå möts de två igen. Dr B, som den okände heter, bryter vid det andra partiet återigen ihop och Czetovic går obesegrad ur striden.

Sens moral? Den brutale barbaren spelar för sin höga vinnings skull. Den djupt kultiverade och svårt sårade för sin överlevnad.
Här borde man klämma till med en sån där grej som La Fontaines fabler avslutas med, men jag orkar inte. Hur som helst en fin liten historia som gjort att jag alltså även införskaffat Le monde d'hier, den där boken som är en europés minnen.

Två böcker av Sizun

Ytterligare två romaner av Marie Sizun lästa.
Un léger déplacement, hennes senaste bok samt Plage, som kom för ett par år sen.
Båda har en likartad tematik, en kvinna rycks ur sitt normala sammanhang, lämnas ensam med sig själv och sina minnen och omprövar/tingas ompröva sin historia. Den tyngst vägande av de två är den förstnämnda, här är det en fransyska i sextioårsåldern som efter att ha bott de senaste trettio åren i New York åker tillbaka till sin barndoms och ungdoms Paris då hon ärver sin pappas lägenhet. 
Till konstigheterna hör att hon under de trettio åren endast rest tillbaka en gång och då för två dagar i samband med pappans begravning. Att hon inte ärvde direkt berodde på att pappan var omgift.
Liksom i La femme de l'Allemand som jag läste för några år sen tvingas här huvudpersonen att ompröva sin historia, och det grundligt. I stort sett ingenting av det hon hade levt med som sanning de senaste trettio åren visade sig vara sanning. Jobbigt.
I Plage är historien likartad men lättsammare. En ensam kvinna åker till en badort i Bretagne och väntar där på sin älskare (gift på annat håll) och skriver under tiden till honom. Också denna kvinna tar om sitt liv och förändras.

Genomgående teman är de här lite osäkra kvinnorna det är frågan om, en elak eller vansinnig mamma/styvmor och en frånvarande och/eller beundrad pappa. Språket är liksom på gränsen till veckotidning, men ändå lite vassare. Fast något sött. 
Kompositionerna i det närmaste perfekta. 
Återstår en bok av den här författaren just nu som jag inte läst. Får väl ta tag i det en dag.

Tuesday, April 2, 2013

Skriva livet

Har läst Annie Ernaux i helgen, en sorts relativt nyutgiven samlingsvolym kallad Ecrire la vie, Skriva livet.
Och eftersom den innehåller drygt tusen sidor så kan jag väl inte säga att jag är klar. Jag har läst här och där. Les armoires vides (De tomma skåpen) har jag nästan läst klart, liksom La honte, Skammen. Plus en som mest handlade om hennes pappa, kommer inte ihåg vilken det var.

I alla fall, alla verkar handla om ungefär samma sak. På svenska skulle det kallas klassresan.
Och allt verkar även vara självbiografiskt.
Och nej, jag kan inte säga att det här är min tekopp.

Föräldrarna hade kafé-speceriaffär i något som nu är en förort till Paris, då var en egen liten stad.
Och i den där speceriaffären växte hon upp.
That's it, liksom. Blev besvärligt i puberteten då hon begrep att hon inte var som alla andra, vilket man ju alltid begriper i puberteten.
Ja, sen fortsatte hon att plugga, blev lärare och skrev. Och gifte sig med en medelklassnubbe och ungefär så var det.
Hur kul på en skala, kan man onekligen fråga sig. Inte alls, skulle jag svara.
Ernaux grej är inte humorn eller distansen, om man säger så. Snarare tvärtom.

Visst, man får en bra bild av den enorma förändring Frankrike genomgick under den här perioden, hon är född 1940. Hela moderniteten, hela den sociala förändringen, hela samhället, som liksom det svenska förändras i grunden.
Men jag gillar större grepp, det bara är så.
Läser nog inte mer Ernaux just nu. Även om det återstår en hel del i boken.