Saturday, July 10, 2010

En avant, route!

Har läst denna bok som handlar om att gå till Kompostella. Författarinnan, Alix de Saint-André är nog ungefär i min ålder och hon berättar här på det som förr i tiden kallades ett kåserande vis om sina pilgrimsfärder till Santiago. Hon har gått dit flera gånger, och hon har tagit olika vägar.

Saint-André är troende, eller påstår sig vara troende på ett modernt vis, hon både är det och inte är det, som den där katten i den där lådan som liksom är det ultimata beviset för modernitet för somliga. Katten som både är död och inte död och som hon (förstås) nämner.

Hennes grej är den här vägen, El Camino. Hon gör bekantskaper på den och hon berättar om dem. Ibland dråpligt, ibland rätt fint på gränsen till rörande.
Ändå.

Ändå är det nånting som stör mig med alltsammans. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, kanske måste jag sätta ord på min egen mycket lilla erfarenhet av samma upplevelse som jag just gjort. Först då ser jag möjligen vad det är som inte stämmer. Eller saknas. Eller vad det nu är...

Trots det är nog boken läsvärd, i synnerhet som praktisk vägledning, bra tips helt enkelt för den som ska ge sig ut på franska och spanska pilgrimsleder.

Monday, May 24, 2010

Sammanfattning Weiss biografi

Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.

Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.

Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.

Friday, May 21, 2010

Mer Némi


Har hittat ännu en biografi över Némirovsky, denna gång skriven av en amerikansk litteraturvetare, Jonathan Weiss.

Och den verkar bättre än den förra jag läste, som var tjatig och lite komplicerad.

Weiss projekt är att läsa verket i ljuset av livet och vice versa. Han koncentrerar sina frågeställningar kring det judiska arvet och hur hon hanterade det, adoptionslandet, Frankrike, som i sin tur inte "adopterade" henne. Han förefaller, av förordet att döma, även iaktta den förändring författarskapet hann med med tidens gång, det vill säga från någon sorts antisemitsim till solidaritet med det egna ursprunget och också den del av det som inte var hennes, nämligen den fattige jiddish-talande östjudens.
Det mesta i Némis liv och verk är ju motsägelsefullt och inte särskilt svartvitt. Det är det jag gillar med henne (förutom det otroligt vackra språket) och det är det Weiss förefaller ta fasta på.

Har börjat läsa och den verkar alltså bra!

Wednesday, March 24, 2010

Slutet Berr

Så gott som klar med Berr. Det blir mycket tyngre läsning efter ett års avbrott i dagboken. Hon återupptar hösten 1943, är själv förundrad över att hon fortfarande lever.
Hon skriver mer om filosofiska spörsmål. Kärleken har åkt till Nordafrika för att vara med i det fria Frankrike, i fotnoterna står det att han är mer och befriar Frankrike samt ockuperar Tyskland. Så småningom.
Och Berr är kvar och läser Matteus evangelium och konstaterar att hon själv antagligen står närmare Kristus än de flesta av de som kallar sig katoliker.
Hon läser även annat, resonerar kring lidandet, den tyska ideologin och man förstår att familjen gömmer sig ofta. Sover hos vänner.

I efterordet står det att Berr deporteras nån gång -44, tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen där hon mördas, bokstavligen, fem dagar innan lägret nås av befriarna.
En kvinnlig lägervakt slår henne tills hon dör den morgon hon inte orkar gå upp ur sängen längre.
Andra fångar har vittnat om henne: stark, ingöt hopp i sina medmänniskor, lugn.

Jag vet inte, det jobbiga (och det är ju förstås lindrigt, så jag är lite löjlig) med att läsa de här begåvade, älskvärda böckerna, är ju slutet.
Man får bita sig hårt i läppen och byta lektyr för att inte bli alltför dyster.
Man förlorar någon man lärt känna och tycka om - då det slutar i de här - lägren.

Etty Hillesum får vänta litet.

Tuesday, March 23, 2010

Drancy




















När jag nu börjat med den här löpande läsningen (räkningen, typ) vad gäller Berr så kan jag ju lika gärna fortsätta.
Det drar ihop sig. Hennes pappa är "internerad" i Drancy. Bilden ovan därifrån, eller snarare från en sajt som heter shoaeducation.com (något som får mig att känna mig lite obekväm) och är alltså ett collage av själva stället (byggnader kring en rektangulär "gård") och människor som förmodligen fotograferats där. Shoaeducation tror tydligen att det här griper mer om man lägger ett lager sentimentalitet över alltsammans. Jag tycker det inte.

Drancy ligger inte långt från Paris och är ett "transit-läger", med enorm portion tur kan man ta sig ut igen, sannolikheten att man snarare fortsätter mot gaskamrarna är däremot mycket stor.
Berrs pappa skriver till familjen, Berr kopierar delar av hans brev i dagboken, han blir mer och mer knäckt, räddare och räddare för att hamna i ett tåg mot Auschwitz.
Tydligen är "reglerna" sådana att tyskarna börjar med att "internera" utländska judar, de åker snabbt vidare från Drancy. Sen kommer franska judar. De blir kvar, men om tågen inte är fulla så plockar tyskarna, lika godtyckligt som resten, in ett par av de franska judarna som finns där. Dessa är där för att de, likt Berrs pappa, hade sjabblat med stjärnans fastsättning eller vägrat åka i sista vagnen på tunnelbanan eller något annat i samma stil.
Berr skriver att tyskarna upprättat ett låtsasregelsystem, alltsammans är bara till för att förnedra dem och i slutändan mörda dem. Godtycket är totalt.

I alla fall, så länge pappan är i Drancy skriver han brev till familjen om det han ser, och de skickar frukt och mat och kläder till honom.

Och Berr å sin sida ser tydligt och klart vad det är som händer. När de utländska judarna är "slut" kommer turen till dem själva - det kan hon räkna ut. Vart ta vägen? Hur förhålla sig under sådana omständigheter?
Att försöka fly till den fria zonen, de icke-ockuperade Frankrike, är som att gå rakt in i taggtråden, där plockas man direkt på tågen mot Auschwitz. Och vi vet ju också att det var i den delen av Frankrike som Némirovsky "gömde sig" och skrev om Exodus och om minnen av pogromer. Hon blev också tagen i de arresteringar som genomfördes av den franska polisen i samarbete med tyskarna i mitten av juli 1942. Dog bara några veckor därefter.

Berr väljer att bära huvudet högt och att göra vad hon kan för att hjälpa dem som är kvar. Hon är med i scoutorganisation och ordnar utflykter med barn som förlorat sina föräldrar och syskon. Hon är med i en annan (eller samma?) och tar hand om tillbakaskickade ägodelar från de internerade, att vidarebefordra till deras familjer.
På plats tiger hon och lider, för hon ser hela tiden dubbelmoralen.
Med barnen gör hon sitt bästa.
Och så skriver hon. Hon skriver upp det hon ser och hur hemskt det är för hon tänker att det här får man inte glömma bort. Och det stryker hon under.

Och samtidigt är hon för första gången i sitt unga liv allvarligt och snart djupt förälskad. Hon svävar på moln och hon sover illa. Hon drömmer om pojken med de grå ögonen på nätterna, liksom om alla de vänner hon får under den här tiden, och dag och natt går ihop, blandas.

Det är mycket motsägelsefullt och mycket gripande. Att vara ung och stundtals lycklig samtidigt som döden väntar bakom hörnet.

Sunday, March 21, 2010

Några funderingar kring Berr - igen

Det otäcka med Berrs dagbok är hur nära den ligger. Det som händer skulle kunna hända just nu. Människorna i den är moderna - som vi. Familjen Berr är sedan flera generationer bosatt i Frankrike, helt integrerad, som det heter. De är inte religiösa. När Berr så småningom skriver in sig i en judisk hjälporganisation tycker hon i själva verket illa om den. Dels det sionistiska, som hon kallar det, dels och framför allt, hon genomskådar den: de påstår sig vara israeliter, men i själva verket går de tyskarnas ärenden.
Klarsynen verkar vara total.

Men tillbaka till de soliga boulevarderna, romanserna, livet. Det är så väldigt lätt att föreställa sig mina egna barn i hennes ställe. (Själv är jag för gammal.)
Och det är därför hennes historia tar så pass djupt.

När Némirovsky skriver om pogromer i det tidiga nittonhundratalet, när hon skriver om "judens lott", både den rike och den fattige, när hon använder sitt tidstypiska språk där blodet bär, känslor, arv, ras - så känns det som att titta i en bakvänd kikare på människorna. När hon skriver om sina landsmän i trettiotalets Frankrike, så är det också i en annan tid.
När Berr skriver går de på samma gator som jag, lever i en tid som är exakt som min - bara lite mer kultiverad. Mest för att hon är mer kultiverad. Men i grund och botten är det samma.
Det är med andra ord mycket lätt att identifiera sig med henne.

Mer Berr

En passage i Berrs dagbok liknar mycket stämningen i Kertesz Mannen utan öde.
Pappan har blivit arresterad. Han var på sitt kontor, han var chef för ett företag av någon slag, ingenjör om jag förstått det rätt.
Mamman, Berr och hennes syster får så småningom komma upp på stationen(?) och ge pappan en resväska med saker och prata med honom.
Pappan tar allt med humor, säger Berr, han tar lätt på situationen och konstaplarna är mycket respektfulla och beklagande.
Det var för att vi var bara fransmän i rummet, säger Berr. Tyskarna som pappan hade träffat hade däremot kallat honom Schwein etc.

Så hör de rop från gatan, och någon säger: Släpp in dem, det är mamman och fästmön.
In kommer en vulgär gammal kvinna följd av en yngre.
De får träffa en mycket mörk italiensk yngling, en jude som åkt fast för svarthandel.
Och Berr tycker att de här eländiga människorna är det verkligen synd om.

Lite som pojken i Kertesz bok som in i det längsta identifierar sig med de stiliga militärerna, och inte de eländiga människor han tvingas dela boskapsvagn med...

Ändå inser hon i det ögonblick hon ser pappan som inte fått behålla livrem och skosnören: de har redan förnedrat honom, blottat honom.
Insikten finns där, och så försvinner den igen. Som skuggor som kommer och går.

Saturday, March 20, 2010

Vittnesmålslitteratur igen


Har börjat läsa denna bok som kom i pocket för en tid sedan. Hélène Berrs dagbok.
Berr är väl en sorts fransk Anne Frank, hennes dagbok hittades för inte så lång tid sen (minns inte hur lång) och gjorde "succé" och har översatts till många språk.

Berr levde i Paris under ockupationen, hon börjar skriva då hon anar det onda som komma skall, som redan kan anas, 1942.

Det blir en märklig och mycket snart sorglig läsning. Berr är en fin stilist med känsla för nyanser och som förordsförattaren påpekar, en stor livsluft och glädje inombords. Men skuggorna finns med från början och mörknar med tiden som går.
Inledningsvis ser vi en 20-åring som (kanske) håller på att göra slut med en pojkvän (men inte som vi tänker oss) och en annan, pojken med de grå ögonen, som gör entré på scenen. Hon läser engelska och strosar i Quartier Latin, hon träffar vänner och gör utflykter och ser på våren som blommar i Luxembourgträdgården.
Så dör en judisk väninnas pappa i något av de franska lägren. Så kommer dekretet om att hon ska bära den gula stjärnan. Det är så långt jag kommit nu. Hon beskriver mycket ingående hur förnedrande det är. Hur barn och andra börjar peka på henne på gatan. Hur somliga ler sorgset och hur andra väser ord som "äckligt" då hon går förbi. Hon tvingar sig att göra det med högburet huvud och hon tvingar sig också att svälja tårarna som vill fram.

Och det är här det sorgliga ligger, sorgen ligger i lättsamheten och lättheten med vilken hon presenterar den, och i att vi har facit förstås, men också i kontrasten med det unga och liksom brusande livet. Fiolspelandet, den engelska litteraturen, de vackra glada unga människorna som omger henne, och som hon, till alldeles nyss, var en av.

Berr dog i Bergen-Belsen (om jag minns rätt) några dagar innan krigets slut.

Sunday, March 14, 2010

Två romaner

Så har jag då tagit mig igenom dessa två små romaner som på sätt och vis liknar varandra, och på sätt och vis är väsensskilda. Fast den första, Pia Petersens Une fenêtre au hasard ska jag väl erkänna att jag aldrig läste ut. Det hände ingenting i ungefär halva boken. Slö som jag är så läste jag då sista sidan och den sista meningen avslöjade att det faktiskt inte hände något i resten av boken heller. Så.
En kvinna tittar in genom fönstret i lägenheten på andra sidan gatan. Inledningsvis är lägenheten tom, så flyttar en man in. Hon fantiserar om honom, blir så småningom förälskad i sina egna fantasier. Till saken hör att hon socialt i övrigt är helt hopplös: inga vänner, ingen familj, otroligt dåligt självförtroende...

Och så håller det alltså på på ett relativt platt språk. Iakttagelserna av gatans liv är fina, men språket är som sagt avlövat. Sista meningen lyder något i stil med: Ja, jag har uppelvt en kärlekshistoria alldeles ensam, vad ville ni jag skulle göra?

Pia Petersen är danska och skriver på franska. Mer än så vet jag inte om henne, jag tror att den här boken är hennes femte roman.


Men så läste jag då den här, Appelez-moi par mon prénom av Nina Bouraoui, också om en kärlekshistoria som börjar långsamt, långsamt. En kvinnlig författare får brev med en ung man som är en läsare. Han studerar på en konstskola i Schweiz och har inspirerats av någon av författarinnans böcker. Han ger henne adressen till sin site på internet.

Och inledningsvis så tittar författarinnan bara på honom, och hon tycker om vad hon ser. Så småningom skriver hon och tackar honom för något, och en brevväxling börjar.

Denna brevväxling leder i sin tur till ett möte. Som blir fler.

Men själva grejen är författarinnans iakttagelser av processen och alla hennes bilder, associationer och liknelser för det som sker. Här gnistrar stjärnor genom mörka segel och här spelar Paris liksom lac Leman en roll. Det är mycket vackert och även om det inte händer så mycket mer än i den första boken så är det fullkomligt annorlunda.

Slutsats: skriver man på påvert språk bör det vara rätt mycket action, som kompensation. Skriver man poetiskt kan handlingen stå i stort sett stilla.
Möjligen en tredje slutsats: man kan inte dra några som helst slutsatser av en (fransk) boks innehåll med ledning av dess omslag.

Monday, January 25, 2010

Noveller av Némirovsky


En novellsamling av Némirovsky har kommit ut. Den är inte i ordets rätta bemärkelse en samling, kanske, det är biografen Olivier Philpponnat som samlat ihop noveller publicerade på olika håll under trettiotalet och som skrivit ett långrandigt förord.

Men novellererna är fina. Den som kallas Films parlés är intressant då den är skriven som en filmsekvens, i presens och utan något annat än själva "bilderna". Beskrivs en känsla så är det med ett ansiktsuttryck.
Némirovsky skriver ju mycket så i sig själv, då jag läste David Golder hade jag ofta en känsla av att se på stumfilm.
Här är dock språket lite lugnare, man hånskrattar och sliter sitt hår mindre.

Miljöerna är de vi redan stött på, fransk landsbygd lika väl som Paris, en novell utspelar sig delvis i Rysslands ödemark där två män överlever en flygkrasch, men de ryska bönderna förblir bakgrund.
Äktenskapet belyses liksom moderskapet och ensamheten. Berättelserna är barn av sin tid men samtidigt inte alltför stereotypa. Jag gillar ju dessutom det där sättet att uttrycka sig, att saker "ligger i blodet", att det är "en kvinnas lott" och så vidare, det ödesbestämda tilltalar mig och sånt finns det en hel del av här.

Nu skulle jag tippa att det inte finns mycket mer att mjölka ur författarskapet. Allt är återutgivet, en biografi skriven, en av döttrarna har skrivit sin och nu denna novellsamling.
Nu väntar bara "eftervärlden".