Tuesday, January 29, 2013

På den förlorade ungdomens kafé

Jag fortsätter att läsa Modiano och har nu läst en lite senare roman, Dans le café de la jeunesse perdue från 2007.
Jag ville liksom se om han fortfarande skriver samma sak - och det gör han.
Samma igen alltså, en tjej som är på rymmen, en sån där vacker tjej som alla faller för men som för läsaren framstår som anonym och tråkig, man fattar inte varför hon drar till sig folk, det lyckas han inte få fram, men i alla fall. Där är hon i mitten av en skara karlar som på olika sätt följer henne. Och det med olika berättarperspektiv.
Miljöerna är de vanliga, kaféer och gator i Paris, men i den här varianten finns också ett tidslager till, någon minns, stamkaféet har blivit chic väskaffär liksom hela kvarteret bytt uppsyn.

Men ändå. Man måste nog säga det, det här var inte den bästa Modiano jag läst. Man får väl hoppas att han skrivit några till lika bra som Dora Bruder, å andra sidan vete sjutton om man orkar läsa allt för att ta reda på det.

Friday, January 25, 2013

Dora Bruder

Så har jag läst ytterligare en bok av Modiano, Dora Bruder, som kom ut i slutet av 90-talet. Enligt en fransk wikisida om boken är boken ett viktigt vittnesmål om förintelsen då den tillkommit i dialog med Serge Klarsfeld, fransk författare, jurist och advokat som varit drivande i jakten på och rättegångarna mot franska nazister och kollaboratörer.

Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.

När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.

Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...

Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.

Sunday, January 20, 2013

Modiano

Har läst en andra bok av Patrick Modiano, Vestiaire de l'enfance, som jag tror kom ut i slutet av 80-talet. Trots det kändes den inte omodern eller daterad, men heller inte samtida. Den var lite lätt otidsenlig eller tidlös.
En författare befinner sig i en icke namngiven stad någonstans vid Medelhavet, eller i alla fall ett hav. Så småningom uppfattar jag staden som Tanger, en stad vars gatunamn är på spanska, engelska och franska, och förmodligen arabiska, men det får vi aldrig veta. Dock förekommer avlägset böneutrop.
Nå, författaren verkar ha bytt identitet och flyttat från Paris till den här stan. Här lever han ett anonymt och enahanda liv tillsammans med, eller snarare parallellt med andra expats.
Han har ett jobb för en mångspråkig radiostation, Radio Mundial, där han skriver en följetong om Ludvig den XVII och där han även läser upp gamla annonser ur Parispressen, om bortsprungna hundar och borttappade saker och människor.
Han stöter på en söt ung tjej som också visar sig vara från Paris, och detta väcker så småningom minnen. Och that's it.

Tematiken känns igen, en författare som av oklar anledning är trött på sig själv, flyttar och byter identitet. Bättre bok i genren är helt klart Stiller av Max Frisch, men den här var inte dålig. Dock lite tunn, det var liksom ett utsnitt, man fick inte veta varför han stack, det antyddes en bilolycka, men oklart om så var fallet. Och man fick heller inte veta hur det skulle gå.
Några minnen väcktes och det var allt.
Å andra sidan verkar det vara såhär Modiano håller på, stöter och blöter sina minnen och tiden och läser man mer får man förmodligen en fetare bild. Om man nu orkar hålla på med det. Vi får se.