Friday, March 28, 2008

Exil och minne,

För den som är intresserad av "den europeiska problematiken" eller vad man nu i brist på bättre ska kalla det hela, har Bodil, i vanliga fall Under pausträdet, eller på Salongen skrivit en fantastiskt essä (DN). Läs den!

Min första tanke efter läsningen av Bodils text var att Europa både är just det hon skriver om, etnisk rensning och utraderande av platser och språk, samtidigt som det på andra ställen i Europa finns människor som har kvar rötter på platser, ända ned i medeltiden eller kanske djupare.

Hur som helst, i min läsning av Némimrovsky kommer det nog så småningom ytterligare en text om Vargar och Hundar på just ovan nämda Salongen.
Och så har jag börjat läsa Makïne, den andra ryssen som skriver på franska, och som även han skriver om platser och språk som inte längre finns. Eller för resten, jag tar i.
Men den bok jag nu läser heter Reqviem pour l'est, Rekviem över öst, och den börjar med att Stalin dör och tar sig sedan fram till vår tid.
Men jag är inte klar, så jag återkommer till den.

Bernur har också läst Ensamhetens vin, en bra läsning. Han frågar sig i slutet om det finns fler som hon, fler bortglömda juvelskrin på havets botten liksom? Jag vet inte. Men jag tror det.

Ja, det var nog allt, eftersom jag inte har någon länklista.

Friday, March 21, 2008

Musée du Quai Branly

Håller på att samla ihop mig för att gå till Musée du Quai Branly, museet som har en enorm samling föremål från det som förr kallades primitiva kulturer, och som nu kallas de första konsterna.

Tänkte titta på det som arkitektur, och började kolla vad som skrivits om det i svensk press tillgänglig på nätet. Återkommer till det.
Vill först hänvisa till en intervju med arkitekten, Jean Nouvel, som finns hos den franska-tyska tevekanalen arte.
Han talar i den här intervjun om det som alltid upptar arkitekter, man befinner sig i ett sammanhang man måste förhålla sig till, i det här fallet vid Seines strand i skuggan av Eiffeltornet. Marsfältet och den homogena huassmanianska stenstaden skapar ram.
Det andra arkitekten har att förhålla sig till är förstås vad det är för sorts byggnad han/hon ska skapa, innehåll, form, funktion - berättelse.
Nouvel säger att han vill att besökaren direkt ska förstå att här förflyttas han i tid och i rum, han befinner sig i något - Annat.
Slutligen säger Nouvel:

Il était très important de créer un espace avec une très grande spiritualité parce que tous les objets qui sont ici sont liés à des dieux, à des croyances qui ne sont pas les nôtres, aux cultes des ancêtres, des objets qui contiennent des restes des ancêtres.
Ces objets sont très mystérieux et chargés d’un énorme pouvoir vis-à-vis des civilisations qui les ont crées. Donc il fallait vraiment un énorme respect, il fallait mettre une architecture en relation avec un art qui pour une fois n'a jamais été pensé pour aller dans un musée.

Det var mycket viktigt att skapa en plats med stort andligt innehåll därför att alla dessa föremål har relationer till gudar, till olika trosformer som inte är våra, till dyrkan av förfäder - föremål som innehåller rester av förfäderna.
Dessa föremål innehåller enorm mystik och kraft i förhållande till de civilisationer som frambringat dem. Det behövdes alltså stor repekt från vår sida, och det blev nödvändigt att skapa en arkitektur för en konst som aldrig var tänkt att hamna på museum.

Att det inte varit enkelt, tycker jag mig ana här.

Började på uppmaning av en svensk god arkitektvän kolla vad som stått att läsa om det här museet i svenska tidningar. Det var inte så mycket. P1s journalist har inte förstått nånting. I Expressen gillar Carl Henrik Svenstedt Jacques museum och i övrigt har DN varit flitigast. Peder Alton skrev om det då det var nytt. Sedan har Stefan Jonsson skrivit två essäer (här och här)- om man nu ska betrakta dem som texter om själva museet. Känner mig tveksam till det, men han tar det till utgångspunkt för "post-koloniala" resonemang. Får man väl kalla det hela.

Om man nu läser de här artiklarna får man en rätt märklig bild av det här museet. Jonssons texter ger ingen bild alls att tala om, utan handlar mer om allt det som inte är gjort i museet. Vad som faktiskt finns där och som de andra ger mer fingervisningar om, det låtsas han inte riktigt om.
Vidare är det som om man måste, som svensk skribent, ta politisk ställning då man recenserar ett hus. Visst är politik i gamla höger-vänster-fållor ett säkert sätt att förhålla sig till tillvaron, man markerar.
Men om man låter bli då? Om man vågar sig på att se det här museet som ett konstmuseum - är det då lyckat eller misslyckat?
En parallell: Är det egentligen, i såna fall, rimligt att klumpa ihop all europeisk konst? Även tjecker gör ju anspråk på svenskt krigsgods från stormaktstiden. Grekerna vill ha tillbaka Parthenon-frisen från British Museum. Och så vidare.
Förflyttningen av konstföremål har ofta, om än inte alltid, en våldsamma historia.
Om man nu flyttar på konstförmeål, om man accepterar den tanken över huvud taget, och det kan man förstås låta bli, men jag väljer att göra det just nu eftersom det är en del av vår historia, ja, då får man väl sedan betrakta resultatet. Gör det nya sammanhanget föremålen rättvisa? Tillåter det, för den som vill, en fördjupning av just den historiska aspekten?

Och det verkar ju det här museet göra, om man ska tro både Alton och Svenstedt. Men man måste ta ett steg i den riktningen själv, det skrivs en inte på näsan. Man måste alltså komma dit med ett bagage där ett visst hum om historia ingår, man måste alltså ha en viss bildning. I såna fall, om man förutsätter att besökaren har det, så verkar museet tillfredsställande.
Museet verkar tala till en vuxen publik med en viss allmänbildning, det ställer föremålen i centrum, belyser, förtrollar, förflyttar besökaren i tanken.

Och detta skulle jag vilja påstå är det tilltal som den franska kulturen har. Man förutsätter att folk kan tänka själva, forska vidare om så är, diskutera, kritsera.
Medan det för svenska besökare verkar mer eller mindre svårt. För somliga helt omöjligt.

Tja, det här var nu ingen roman, men det var en fransk kulturyttring. Och jag tar för givet att läsekretsen klarar det.
Hej på ett tag.

Uppdatering: Här går det dock även för mig en gräns. Mänskliga kvarlevor tycker jag över huvud taget att man ska låta vara ifred i största möjliga utsträckning. Så där stöder jag kravet på återbördande till jorden. Och hävdar inte "jord som jord". Nä. Rätt jord ska det vara!

Thursday, March 13, 2008

Les biens de ce monde

Les biens de ce monde - jag har bara läst de första kapitlen och får redan här en föraning av Kejsaren av Portugallien, fast i ryskjudisk tappning. En fattig judisk pappa i gettot vars hustru dör ska ta hand om den lilla dottern, Ada, hon är mycket liten då i början, har smal nacke och är illa klädd, och pappan är fattig, fattig och sliter och sliter och önskar henne en bättre jordisk lott än hans egen.
Det känns som om det bara kan gå på ett sätt -

Men det ska man väl inte utgå ifrån, eller ska man?
Om man börjar lära känna en författare kan man misstänka. Men man kan aldrig veta förrän man har läst klart.
Har någon tänkt på att man kan sakna människor man aldrig har träffat? Författare vars verk man känner väl eller släktingar som återberättas för en som syskonsjälar, vars pennor och block och andra små ägodelar man får ta över. För att man anses ha beröringspunkter.
Snälla människor som älskats av dem man älskar och som man aldrig har sett.

Världen går igenom en, finns där, man styr inte alla gånger vilka som bebor ens inre rum.
Man rör sig som en pärla över berättelsens röda tråd. Livstråden och ariadnetråden.
Vet inte vad som väntar, vet bara att den finns där och en dag kapas av nornorna eller andra mytologiska väsen.

Tuesday, March 11, 2008

Némi igen

Har satt igång med den sista boken av Némirovsky i min trave, Les chiens et les loups, och har just börjat.
Men lite mer om Némi först. Jag tog mig faktiskt igenom den där biografin över henne, även om den var tråkig så var den grundlig och man fick liksom mer kött på benen av yttre omständigheter.
Och nu håller jag på att tråckla med en längre artikel om henne som bygger på all den här läsningen. Jag har skrivit och skrivit, känns det som, fast så är det ju inte riktigt heller. Jag har levt med den här författarinnan, läst det mesta av henne, läst om henne, googlat på Kiev och Tjechov och Ukraina. Jag har liksom förflyttat mig både i tid och i rum, så gott det nu går.
Nice och Rivieran och Paris, hennes andra uppehållsorter, ja, förutom Kiev och spår av gettot - som hon aldrig levt i men som hon väl känner, känner jag ju ytligt till ändå.
Jag har verkligen trängt in i en för mig ny värld och jag menar att jag lärt känna en människa, Némirovsky, ganska väl.
Och därför blev det så jäkla sorgligt både att läsa och att skriva om hennes slut.
Auschwitz 1942.
Två flickor kvar på franska bondvischan med en pappa som bara vill en sak: följa sin hustru. Och det får han ju göra också, några veckor senare.
Och sen står de där, barnen, en förvirrad och ledsen förläggare tar på sig det ekonomiska ansvaret för barnens uppfostran.

Alltså, Auschwitz som siffror och bjäbb om vilket brott mot mänskligheten som är värst - det kan man slå ifrån sig.
Men när en människa som man lärt känna och som man tycker om dör där - ja, då är det som om själva sorgen återigen träder fram. Om den nu är grundkänslan i tillvaron, eller om den är en påminnelse om vad som väntar oss alla.
Att multiplicera den med många miljoner...
Ja, det enda man kan säga är väl att det satte ett djupt s(p)år i mänskligheten.

Nu kan man förstås tänka också att Némi blir kvar, trots allt. Texterna finns där, och det är ju bra.
Ändå, det gör faktiskt ont.

Monday, March 10, 2008

Ny ort

Kära vänner,
Sviterna av senaste Sverige-besöket sitter i, och jag har, lite trevande sådär, tänkt försöka mig på ett bloggande också om svenska fenomen, eller svensk läsning, antar jag. Mest av tidningar, bloggar och nät, men kanske också några böcker slinker med. Resultatet har jag preliminärt döpt till Blott Sverige, kanske borde det vara Blogg Sverige, som om jag vore snuvig, men tja. Jag kom inte på något bättre. Citatet (Almqvist?) har jag främst snott från Jelena, som visserligen inte använder det just här, men annars så...

Men jag tänker att jag kanske är kluven i två helt enkelt (minst) och det skulle då få sin naturliga avbild i det dubbla bloggandet.
Och så slipper jag den här etiketten, Undantag, och det ska bli skönt.
Ordning och reda, det är min melodi.
Hej så länge.

Friday, March 7, 2008

Ytterligare ett svenskt boktips

innan jag åker härifrån den här gången.
Spåren av kungens män av Maja Hagerman, och då befinner vi oss i medeltidens Sverige, eller kanske mer Skandinavien. Tyngdpunkt på Skåne, Öster- och Västergötland och så Danmark, England och lite Norge.
Men framför allt, det handlar om den tid då vikingarna blev kristnade och Sverige så småningom började anas. Det handlar om hur den nya religionen, kristendomen, inplanteras och hur besvärligt det är, särskilt i Uppland, och hur kungamakt och kyrka tämjer och ändrar nordbonas tänkande.
Det är en helt fantastisk bok, har sällan läst något så spännande. Framför allt får jag lära mig att mycket av det nya kommer direkt ifrån England, så där faller min teori om att Sverige egentligen är en sorts del av Tyskland, rent idémässigt alltså.
Vikingatidens övergång i medeltid och kristendom kommer nästan mer från England än från Tyskland.
Det är SEN vi blir tyska.
Det var bara det.

Monday, March 3, 2008

Utflykter i Europa

Hej,
Har läst Burmans bok om Klara Johanson och blev glad för det var en så bra och välgjord bok. Ville bara ha det sagt.
Och så läser jag Klara själv i en liten samlingsvolym vars namn jag glömt och slås av hur tyskt orienterad hon är. Det framgår ju även av biografin. Men egentligen är det det enda som placerar henne i ett annat sekel.

Har även läst halva Popovas bok om den svenska överklassen. Orsaken till att jag inte kom igenom hela var att den var så tjatig. Själv verkade författaren mena att överklassen var full av individer. Jaha? Efter att ha läst det jag läst skulle jag vilja säga att den svenska överklassen utmärker sig genom sitt goda bordsskick och genom sina stora kunskaper om den engelska överklassen som de allihop refererar till. (I övrigt är de banne mig identiska, åtminstone i Popovas något avslagna tappning.)
Precis som den svenska medelklassen som har järnkoll på vad The Guardian eller Wallpaper skriver och som följer alla brittiska teveserier och alla filmatiseringar av engelska klassiker.

Och för att ta sig tillbaka till Klara Johanson så misstänker jag att hon liksom tillhörde den sista generationen där, innan det svängde.
Man borde skriva en bok som heter Från Luther till Klara Johanson, svenska intellektuella under 400 år.
Hur jag nu fick ihop det.
Nej, nej, det får jag ju inte.

Och man borde framför allt lära sig tyska. Det är vad man borde. Kommer bli jättesvårt om man bara läser franska romaner.
Hur som helst, man kanske kan hänga på barnen?

Vad jag tänker här nu är att Sverige återigen gör sig till en del av Nordeuropa, mer än något annat. Kanske är det den stora skillnaden. Idag är Sverige just en del av Nordeuropa, inte längre Västeuropa som när jag var barn.
Kontinenten har liksom bytt plats kring mig.