Tuesday, April 9, 2013

Litteratur i realtid

Slutligen har jag, av misstag, läst Christine Angots Les petits.
Det här är en fransk dokusåpa. Man kan läsa om den t ex här.
Angot har skrivit om en människa som i hennes bok känner sig utpekad och stämmer henne. Kvinnan ifråga har fyra barn ihop med en karl som nu Angot har ihop det med.
Les petits beskriver dels det här fruntimrets och hennes eget ex relation, dels den vårdnadstvist får man väl kalla det som blir följden av deras separation.
Där hör till saken att kvinnan ifråga är vit och karln brun/svart.

Som framställningen ser ut så provocerar kvinnan fram våld hos mannen, ringer sen polisen och så tar deras story slut.
Men mannen vill träffa sina barn och det låter hon honom inte göra, trots att han faktiskt får det enligt domen.

Ja, en sorglig historia och uppenbarligen så pass sann så att en totalt okänd människa känner sig utpekad, vilket förmodligen var meningen.

Så vitt jag förstår har domen inte fällts än.

Till saken hör också att Angot redan tidigare skrivit om samma kvinna och att denna då hotat med process. Den gången förlikades de och det kostade Angot 10.000€.

Den här gången är det uppenbarligen mer som står på spel.

Att det här är en mycket mer utvecklad gren av den franska litteraturen (än den svenska) står fullt klart. I samma genre finns fler processer som ännu inte avslutats (tror jag). För dem som orkar läsa om DSK/Iacub finns också en massa att ta till sig.
Mer pengar, fler olika grenar och mycket mer mediautrymme är vad det handlar om.

Och boken då.
Nej, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Den var en enkelspårig partsinlaga. Den kvinna som nu åtalar Angot framstod som fullkomligt vansinnig.
Mannen som en ängel.
Rättsväsendet som helt maktlöst.

Men framför allt är det ju en sorts bok som griper in i enskilda människors liv, utan pardon, utan vilja att hitta lösningar, utan litterära ambitioner (om nu de skulle vara t ex att inte ge alla svaren).
Störst likheter har den kanske med Feldt/Wahlgrens respektive liv och böcker som ju tagit stor plats i svenska media.
Där saknas dock, på gott eller ont, lagens långa arm.

2 comments:

einar a said...

karin

författaren stefan foconi har skrivit en bok som tangerar denna problematik, "hade en bror". hans yngre bror hittas död, och allt tyder på att frun mördat honom, polisen tror sig veta att så är fallet, men inga "bindande" bevis kan hittas. hon går fri. (och får ut pengarna från livförsäkringen, som hon sett till att han skaffat en tid innan han plötsligt dör); boken är en studie i psykopatologi, men det är också en anklagelse; en slags offentlig dom utan rättsligt sett fällande bevis.

är det rätt att skriva en sådan bok?

själv hade jag antagligen sett till hon plötsligt "förolyckades"...

allt gott

einar

Karin S said...

Säg det. Man kan ju förstå den författare som gör så. Både Focconi och Angot, det framgår mycket väl av storyn jag läste att hon tycker att rättsväsendet är värdelöst.
Och till slut tar man liksom saken i egna händer.

Så på sätt och vis är det nog rätt.
Fast sen kanske det inte blir så bra böcker, rent litterärt sett, alla gånger...