Friday, November 11, 2011

Fransk autofiktion

Nu trodde väl ingen att inte även Frankrike har en minst lika stark trend av autofiktion? Nä, just det. Även här är det många som slår knut på sig själva för att komma så nära navlen som möjligt. En av dem är Delphine de Vigan, som i Rien ne s'oppose à la nuit skriver, framför allt, om sin mamma.
Författaren själv tycks ha debuterat med en självupplevd berättelse om anorexi. Jag har dock bara läst den här boken av henne.

Nå, i den här familjen, som boken ska komma att handla om, finns precis allt som behövs för att göra en smaskig berättelse. de Vigans mamma var ett av sju eller åtta syskon, alla mer eller mindre söta, just hon överjordiskt vacker och barnfotomodell. Familjen var bohemiskt katolsk, pappa reklamare, mamma inflyttad småstadsbo och hängiven mamma och äkta maka. Barnen lämnades, eftersom de var många, åt sitt eget öde. Men familjen höll ihop, trots dödsolyckor och så småningom självmord i barnaskaran.
de Vigan börjar rota i det hela efter sin mammas självmord. Det är hon som hittar mamman i hennes lilla lägenhet, hon hann bli sextio år.
Mammans liv visar sig så småningom ha varit rejält trassligt, hon var bipolär och hon utnyttjades eventuellt sexuellt av sin pappa. Att pappan utnyttjade andra unga kvinnor i familjens närhet står utom alla tvivel, liksom senare en yngre syster.

Ja, här finns alltså trassel och tidstypiska tablåer i övermått. Intervjuer och en lagom dos självrannsakan - Men får man verkligen göra så här?

Blir det då bra? Nja. Jag gillar ju inte sorten. Jag föredrar ju fiktionen och kompositionen, så jag tycker inte det. Här saknas dessutom en mer begåvad författares (Houellebecq t ex) lek med det egna jaget. de Vigan staplar händelser och intervjuer, antaganden och resonemang. Inte långtråkigt men liksom pliktskyldigt. En Duktig Flicka som skriver om sin mammas tragiska öde.
Samtidigt blir man övertygad om att det faktiskt var tragiskt, och mamman blir i vissa stunder snudd på gripande. Ändå... läser jag hellre annat.

Thursday, November 10, 2011

Pojken som ville sova, Aharon Appelfeld

Aharon Appelfeld är för mig en ny bekantskap. Jag fick tipset om hans senaste bok av en snacksalig god vän som klämde ned mig på en parkbänk och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag lyckades komma undan.
Men jag höll i minnet titeln på boken, för jag tyckte alltså att det lät intressant.

Läsningen gav anledning till en hel del googlingar. Först författaren, Appelfeld, som alltså är en israelisk författare född på trettiotalet i Bukovina, ett område som inte "finns" längre. Då Appelfeld föddes tycks det ha varit en del av Rumänien (och Dubbelmonarkin?) men nu är det en del av Ukraina.

Hur som helst, Appelfelds familj var tysktalande och judisk, och boken, Le garcon qui voulait dormir (Editions de l'Olivier, översättning till franska av Vléri Zenatti), börjar där ett antal judiska flyktingar efter långa förflyttningar efter andra världskrigets slut slutligen befinner sig i ett läger på en strand i Neapelbukten. Resan dit var lång, förstår man, och bokens huvudperson är en pojke, tretton, kanske fjorton år gammal, som hela tiden sov. De andra flyktingarna ömsom bar, ömsom ledde denne sovande yngling, fram till lägret.
Här blir han så småningom tvungen att vakna, i alla fall litegrann, trots att han egentligen inte vill. För i drömmen är han fortfarande hemma i huset vid Karpaternas fot, tillsammans med sina föräldrar i en vardag där allt är sig likt.
På stranden i Neapel dyker en man upp som tar sig an just de unga pojkarna, övriga flyktingar lever i något som snart på avstånd ser ut som ett typiskt flyktingläger. De håller på med sin "småkommers och sina trix", har ingenting att göra. Medan de blivande unga männen däremot får erbjudandet att träna fysiskt och hårt samtidigt som de lär sig hebreiska.
De springer, gymar och skanderar hebreiska klassiska dikter. Och ju starkare och mer involverade i träning och nytt språk de blir, desto avlägsnare ter sig flyktinglägret, samtidigt som det hos huvudpersonen skapar smärta och förvirring. Han vet att han egentligen hör samman med dem, de talar hans språk, delar hans minnen. Nu håller han, tillsammans med de andra unga pojkarna på att bli någon annan.  De tränas för krig, och de tränas för att bli medborgare i den stat som så småningom ska komma att födas, Israel.
Men musklerna växer och tillsammans med dem hebreiskan. Om än bara muntligt, de har inget som helst skolmaterial. Och i och med det så får pojken, som fortfarande helst vill sova och ibland gör det ännu ett par dygn i följd, svårare och svårare att prata med sin mamma och pappa. I drömmen.
Så småningom bär det iväg med båt till Palestina, där installeras ungdomarna på en gård och de bygger terrasser och de planterar träd. De uppmuntras starkt att byta namn, Erwin blir Aharon, och de har egentligen bara varann och tränaren. En av dem tar livet av sig, en pojke som inte ville byta namn. Begravningen är en själlös historia tills en av de andra pojkarna går fram och ber en traditionell bön på jiddish - något som heller inte uppmuntras i det nya landet. De konstaterar att de alla kommer från familjer där böcker, språk och konst varit deras föräldrars arbeten.

Så småningom blir det krig och Aharon skadas svårt i benen. Nu får han tillfälle att sova igen, att träffa mamma och pappa och alla släktingar, fortfarande i drömmen, och att bemöta deras förebråelser och deras oförstående frågor. Beslutet mognar så sakteliga fram i Aharon, han ska, precis som sin pappa, bli författare. Men det på hebreiska.

Det här är på sätt och vis en helt otrolig berättelse, det är berättelsen om hur man ur askan, de små folkspillror som fanns på olika flyktingläger (antar jag) i hela Europa, bestämmer sig för att bygga en nation, ett folk, en stat. En som "inte ska ledas till slakthusen som boskap" igen. En som ska stå emot allt. Men det är också berättelsen om den förlust som den här unga generationen judar fortfarande är medveten om. Inte bara familj och släkt, utan den förlust av en hel kultur, som de strandsatta flyktingarna som bar pojken som ville sova representerar.

Jag träffade en gång en kille, född på femtiotalet, som kallade sig "israel". Han tyckte inte att det mest typiska med honom var hans judiska identitet, nej, han var israel. Han var fysiskt stark, mycket energisk och han hade, vid trettiofem års ålder, redan deltagit i två krig. Han talade amerikansk engelska och hebreiska, förutom bruten svenska.
Well, Appelfeld och hans generationskamrater var väl de som gjorde honom så att säga möjlig.
Man byter språk, namn och plats, man tonar ned det religiösa till ett minimum. Man blir någon annan. Och priset är högt, mycket högt. Men man förstår samtidigt att något annat alternativ egentligen inte finns. Utom i drömmen. Eller i litteraturen.

Tuesday, October 18, 2011

En bok och en film

Dottern går andra året på gymnasiet och jag tror att de i ämnet franska håller på med romanen detta läsår. Det skulle i vilket fall som helst förklara att hon började på La prinsesse de Clèves, ett franskt standardverk i genren, alltså den första moderna franska romanen (jfr Strindbergs Röda Rummet hos oss, drygt tvåhundra år senare).
Nå, hon övergav prinsessan ("för lång") till förmån för Moderato Cantabile av Marguerite Duras.
Hah! sa jag, du vet väl att Duras, otroligt nöjd med sig själv, någonstans skrev att hon kunde skriva långa långa partier som var fullständigt obegripliga också för henne själv.
Dottern såg slokörad ut men var ändå nöjd med formatet, 123 glesa sidor.
Efter avslutad läsning bad hon även mig läsa boken och eventuellt hjälpa henne med de instuderingsfrågor hon fått.
Okej, jag läste, och det var ju snabbt gjort.
Typisk Duras-grej, kom ut 1958, handlar om en sorts femtiotalets Madame Bovary, det vill säga en kvinna så insnärjd i sociala konventioner (gift, hemmafru med halvlitet barn) och med ett så långtråkigt (borgerligt) liv att hon är beredd att göra i stort sett vad som helst för att ta sig ur alltsammans.
Och så gör hon det, men med mörka undertoner och filmiska klipp, som alltid hos Duras.

Samtidigt, men utan något samband med (concomitant) dotterns läsning ska sonen göra ett jobb om ett konstverk (målning, skulptur, musikstycke, film, etc) från 1900-talet. Efter visst letande föll hans val på Jacques Tatis Mon Oncle, också den från 1958.
Som alla vet så driver här Tati med det moderna samhälle som växer fram efter kriget, han är särskilt uppmärksam på arkitektur och inredningsdetaljer. I kontrast till den sprillans nya och helt omöjliga villa som den lille pojken bor i med sin mamma och pappa finns den gamla staden kvar, rörig, tillåtande och charmerande. Och i gränslandet mellan dem båda, obebyggda tomter där en flock hundar springer fritt, leker också ett pojkgäng och gör bus.
Familjen är kärn- och bilen är en huvudrollsinnehavare, liksom fabriken där man tillverkar plastslangar och där pojkens pappa är direktör. Alla som hör till villaområdet och den uppåtsträvande medelklassen (föräldrarna har en bjudning) finns dock egentligen kvar inom samma konventioner och ramar som Duras målar upp.  I Tatis fall är det onkeln och det modernas brister som lockar till skratt och någon sorts befrielse.

Konstigt nog är det Duras verk som känns mest daterat. Åtminstone tycker jag det. Antagligen för att den hårda sociala kontroll som en "fin flicka" fortfarande på 50-talet levde under, till en viss del är borta.
Likaså är den korthuggna filmiska stilen sedan dess exploaterad till fullo. Vilket inte hindrar att Duras fortfarande är en av de bästa på den. Boken är fortfarande helt klart läsvärd, särskilt som kurs i att som författare inte säga för mycket. Duras är föredömlig i sin snudd på obegriplighet.

Och tiden är fortfarande intressant, gen genombrytande modernismen, normbrotten som fortfarande är brott. Skandaler, sensationer.
Idag krävs liksom så mycket mer för att bryta mot normer, eller hur? Man måste göra en Heberlein för det, verkar det som.
Fast kanske gjorde Duras det, på sitt sätt. På sin tid.

Ja, ungefär så mycket orkar jag läsa om dessa två moderna klassiker. Hej.

Wednesday, September 7, 2011

Novell med sonen

På sonens faktiskt enträgna uppmaning har jag läst en novell av författaren Vercors. Det är alltid roligt att läsa tillsammans med någon, och han tyckte alltså att den här storyn (Le silence de la mer) var bra, vilket man nog får säga förvånade mig.

Hur som helst, historien utspelar sig någonstans i det av Tyskland ockuperade Frankrike. En gammal man, berättarjaget, bor tillsammans med sin brors- (eller syster-)dotter i ett fint gammalt stenhus där vinet klänger på fasaden och allt är liksom gott och stilla. Förutom att de är ockuperade då.

Tysken som dyker upp är lång, blond, tjusig och drömsk och har förstås ett von-namn. Hela novellen utspelar sig i det rum där brasan brinner och berättaren röker pipa om kvällen, flickan stickar eller handarbetar. Tysken, å sin sida, kommer in utan att knacka med förevändning att värma sig vid elden. Husets båda invånare tiger, de tiger sig igenom tyskens monologer och han i sin tur berättar om sin syn på Frankrike, som han älskar, på musiken - han är kompositör och säger att det är det enda område där det tyska överglänser det franska. Han läser nöjt upp alla författarnamnen i den franska hyllan. Han drömmer om en förening mellan tyskt och franskt, romantik och upplysning, och han raggar på systerdottern. Hon i sin tur svarar inte och ser honom aldrig i ögonen. Den tigande fransyskan blir liksom hela Frankrikes motstånd, och den talande tysken en förförisk propagandist som på sätt och vis lyckas.
Men, efter en permission i Paris, har poletten trillat ned i tyskens skalle. Han har umgåtts med partibröder och förstått att tyskarna inte alls har för avsikt att göra något bra med Frankrike, tvärtom är de där för att förstöra den franska själen, kulturen och allt vad franskt heter.
Det är en fantastisk scen när han kommer tillbaka. De båda vid brasan har vant sig vid hans närvaro. Då han kommer tillbaka visar han sig inte förrän efter en vecka i huset. Han segar sig nedför trappan, vilket de hör, han väntar en evighet och sen knackar han - vilket han aldrig gjort tidigare. Han väntar och han knackar igen, och berättarjaget känner sig tvungen att säga Stig in. Innan han gör så ser han en rörelse av smärta i systerdotterns ansikte och hon säger att tysken kommer att ge sig av.
Nå, nu står tysken där i full uniform, han stannar omramad av dörrkarmen, han är likblek och orörlig - det enda han inte har kontroll över är sin ena hand. Den rör sig neurotiskt, darrar och krampar. Till slut tar han då till orda och berättar vad han varit med om. Detta nästan på ett Gösta Berlingskt sätt (igen), svetten pärlar, ansiktet är som en vitkalkad mur med saltfläckar. Orden kommer stötvis och stammande...
Han berättar att han begärt och beviljats förflyttning, till "helvetet" i öster, vilket mest kan tolkas som ett självmord.
Och berättarjaget konstaterar torrt: de böjer sig alla, till och med denne man böjer sig och lyder.
Systerdottern å sin sida svarar för första gången på tyskens ord då han säger adjö.

Flott novell som publicerades illegalt i Paris redan hösten -41 och som kom att få stor betydelse för det franska motståndet. Flott också för att den utöver av att använda sig av klichéer, faktiskt lyckas få till ett par personporträtt som lever.

Och sonen då? Ja, han tyckte att det var en sorglig historia och att tysken var "en bra tysk". Och det var han ju. Det bästa av allt det tyska - och ändå gick det åt helvete.
Dessutom gillade han det precisa språket och hur mycket sades utan ord, i gester, i blickar. 

Bäst av allt tyckte jag var det inledande stycket som var skrivet med ett tillbakablickande perspektiv. Tyskarna kommer, de installerar folk och material i fransmannens lada, den byggnad han använder som "ateljé". Han noterar även senare att de plockat sönder hans staffli och satt en del av det i ett hål i muren för att binda sina hästar vid.
Det är samma sak som den ryska ockupantens användande av det tyska gamla fina pianot i den estniska familjens beslagtagna hus i Ocksanens roman. Fastän de band får vid instrumentet.
De är barbarer, är budskapet. Tro inget annat. De är verkligen barbarer.

Wednesday, August 17, 2011

Rensning

Jag har läst Sofi Oksanens roman Rensning. Det är nu inte en fransk roman, men det är ännu mindre en svensk roman. Så var jag än lägger den här texten så blir det fel, men jag har ju redan börjat med Joseph Roths romaner här, vilket är lika fel.

I somras läste jag också ett par svenska romaner som inte är värda att nämnas för de var för dåliga. I en av dem läste en ung man "fransmän och ryssar", det vill säga stora klassiska romaner. Får vi väl utgå ifrån, även om de inte lämnade några som helst spår i svenskens text. Hur som helst. Låt den här bloggen behandla stora romaner.
Då passar Oksanens perfekt. Den handlar alltså om Estland under 1900-talet. Landets moderna historia speglas genom två kvinnoöden, en gammal kvinna och en yngre. Genom romanen sveper tyskar som hastigast och ryssar som kommer för att stanna. Boken centrala handling är vad som händer med människor då friheten inte längre finns där. Vilka spår diktaturen och bödlarna sätter i folk, och vilka människor som liksom kommer till sin rätt då gangsters härskar. Människor som får oss att undra hur de egentligen är skapta, människor med luckor, moralglapp, noll empati, såna människor. De verkar i diktaturen liksom blomma upp.

I Oksanens på många sätt realistiska roman, hon väjer inte för det smutsiga, som någon recensent citerades på baksidan, finns också ett stråk av saga och poesi. Det är lite som att läsa en modernare variant av Selma Lagerlöf, för mitt i  stöveltrampet och förhören och snikandet och överläggandet så finns också människor som är raka och tror på ett fritt Estland och som älskar varandra och som är ungefär som Gösta Berling, liksom. De syr brudtäcken och tål inte lukten av ryssar. De har hårkronor och sockerskålar i fint porslin från den estniska tiden.
En tydlig bild: En estnisk familj blir skickad till Sibiren och den ryska familj som flyttar in använder stället som fårhus. De binder fåren vid ett piano. Ett tyskt piano av god kvalitet.
Romanen igenom glimtar det sådär av strimmor av kultur och någon sorts mänsklig värdighet som några av karaktärerna ändå lyckas behålla, men som på det stora hela taget sopas bort av ryska traktorer, ryska grisar i mänsklig form och den moraliska upplösning som blir resultatet.
Romanen tar sig också in i det nittiotal där de kommunistiska rövarna ersätts av rysk maffia. För den enskilda människan är skillnaden inte så stor.
Genom romanen pyr dock hatet, huvudpersonens drivkraft är avunden, och den visar sig passa bra in i diktaturen. Det är inte en roman som Hans Nådes tid, som jag minns som en bok som visar vad en ond tid gör med i stort sett vanliga människor, det är en roman som visas vilka som tar sig fram i en ond tid.

En stor roman tycker jag gott att man kan säga att det är. Läs den om ni inte redan gjort det. Finns i pocket.

Wednesday, July 13, 2011

Nådens tyngd

Le poids de la grace heter Roths bok på franska. Om jag minns rätt heter målningen på omslaget (fransk pocketutgåva) något i stil med "ung hasidim", vilket jag nu googlat på. En hasidim är helt enkelt en ortodox jude.
Och ja, ortodoxa judar är vad boken handlar om. Fast inte bara, den handlar förstås också och mest, på ett storartat sätt om vad det är att vara människa. Existentiella frågor, mina vänner.

Mendel Singer är fattig lärare i bibelläsning i en rysk by nånstans kanske i samma trakter som den unge Trotta kommer till som nybliven officer. Himlen är väldig och syrsorna spelar i natten, liksom grodorna kväker. Fast här är förstås omgivningen rysk, men det har inte så stor betydelse. Den lilla judiska familjen är fattig, Mendel har samma yrke som hans pappa och hans farfar haft, de är lärda och fromma, begär inte mer än att få vara kvar vid liv, om ens det.
Hans hustru, Deborah, är dock mer framåt, eller vad man nu ska kalla det. När familjens fjärde och sista barn är gravt vanskapt är det hon som reser till rabbin med det för att få någon sorts råd med framför allt hans välsignelse. Rabbin säger att hon aldrig får överge sin krympling till son, att han kommer att bli frisk och att han kommer att bli en stor man.
Detta är sen liksom bokens gåta. För den rysk-judiska familjen lever i den tid då t ex ett land som fattiga Sverige såg en fjärdedel av sin befolkning migrera. I början av boken skymtar det rysk-japanska kriget, så småningom bryter det första världskriget ut.
Så naturligtvis lämnar familjen, eller det som är kvar av den, det vill säga dottern och föräldrarna, det vanskapta barnet borta i den ryska ödemarken, och de gör så därför att de känner sig tvungna att för dotterns skull följa efter den son som emigrerat till Amerika. Hon ränner nämligen efter kosacker, ve och fasa. Den äldste sonen har själv blivit en i Mendels ögon, då han efter värnplikten trivs i armén och stannar där. Själv säger sonen att han vill äta gris, dricka vodka och jaga efter flickor, faderns fromma liv med bibelläsning och kosherkäk intresserar honom inte.

I Amerika, i det nya landet, blir den decimerade familjen, och i synnerhet Mendel, en sorts underlig ålderdomlig kvarleva i ett modernt land. De bryr sig aldrig om att lära sig engelska, hela den amerikanska jakten efter pengar och framgång är dem djupt främmande. Det enda de egentligen bryr sig om är barnen de lämnade bakom sig, ångern är avgrundsdjup, de tar för givet att den vanskapte är död (krig och revolution), trots att de försökte ordna det bra för honom då de åkte iväg, kosacken har säkert gått samma öde till mötes eftersom han rapporterats försvunnen i det nya kriget.
Och de kan inte åka tillbaka, också beroende på det nya kriget.
Så småningom inkallas (eller om det är frivilligt) även den amerikanske sonen som i staterna bytt bort sitt judiska namn mot det mer lättuttalade Sam, och de är kvar med dottern, som fortsätter att ränna efter karlar...

Jag ska inte säga hur det går. Bara några rader om de teman boken i mina ögon rör sig kring.
Först och kanske främst det främlingskap som den judiska familjen först känner och lever som något självklart på den ryska jorden. Här är deras hem, de känner inte till något annat, även om de kan allt om sina förfäders historia som den berättas i Bibeln. Då de lämnar denna jord för Amerika blir detta främlingskap än större, trots att hotet i form av t ex pogromer från omvärlden inte längre finns.
Så familjen, barnen som på olika sätt frigör ifrån detta som är den fromme judens liv och lott, hjälpta av tiden, av de stora uppfinningarna, av järnväg, oceanångare och moderniteten. Barnen som inte heller är lika sina föräldrar, blir nya individer, barn av en annan tid.
Och så detta hur man hanterar olyckan, ödet om man så vill. Själva tyngden i tillvaron, inkarnerad av en liten krympling med krumma ben, rynkor och överdimensionerad panna, ett litet liv som får kramp och andnöd och blir blå av ansträngningen bara att överleva utgör. Och som man ändå älskar. Eller som man just därför älskar.

Slutligen, det här är en bok som på samma gång är lågmäld och i paritet med grekiskt drama. I en scen av ofattbar olycka sliter en av figurerna sitt hår, som man brukar säga. Men nej, det sker alltså på riktigt, människan tar sitt hår, slinga för slinga och rycker upp det med rötterna. Metodiskt.
Och grejen är att man, som läsare, tror på det.
Något som alltså gäller hela framställningen, den snuddar vid Bibel och saga och den moderna drömmen om frihet på samma gång.
Läs den!

Sunday, July 3, 2011

Judar på vandring


Det är nu mer än en vecka sen jag läste första delen av den här boken, det vill säga Juifs en errance, Judar på vandring, på flykt, eller irrande judar, kanske. Författaren är Joseph Roth och boken är alltså översatt från tyska. Den är, om jag minns rätt, skriven någon gång på tjugotalet, men i min utgåva fanns två efterord som skrivits till vid senare utgåvor. Det sista i slutet av trettiotalet, då Roth uppenbarligen var helt på det klara med vad som höll på att hända i Tyskland och där han i stort sett bara kunde beklaga (ett alltför svagt ord, men kommer inte på något bättre) detta.

Boken handlar om den judiska kulturen i Östeuropa, samt vad som händer med den och judarna själva då de flyttar västerut. Men själva grunden är i öst. Jag skulle till och med säga att Roth hävdar att judens grund är detta Östeuropa. I den mån juden har något hem så är det där. Han är alltså inte sionist, han tror över huvud taget inte på nationer, så då finns det ju ingen poäng med att tro på en som heller inte finns i nuläget. Då. I Radetzkymarschen låter han den gamle prefekten säga något i samma stil. Nationer kan han inte riktigt tro på, folk - ja, men knappast den sortens gränser som nationerna utgör. Det kan aldrig gå väl, menar han.
Sen innehåller boken en sorts reportage eller tablåer, han betraktar utifrån djupt troende judar i små samhällen i öst. De är mycket fromma och mycket världsfrånvända många gånger. De studerar och läser Toran och gråter över sin obönhörliga Gud och lever ungefär som de alltid har gjort. Han beskriver också sådant som för oss sekulariserade västerlänningar ter sig smått barbariskt - arrangerade giftermål mellan ungdomar i nedre tonåren t ex. Dock förekommer aldrig våld. Juden är enligt Roth en mycket fredlig människa. Det är en del av hans kult och hans djupaste övertygelse. Våld är alltid fel, och även här kommer alltså nationstanken med sitt krav på alla medborgares bidrag till ett försvar, i kollision med den fromme judens övertygelse.
Och han är heller inte någon vän av assimilering - det innebär bara att man lever mindre pietetsfullt och är en väg mot slutet.
Många av tankegångarna och själva ödena, de judiska i öst alltså, känner jag igen från Némirovskys böcker. Den fattige som drömmer om väst, om rikedom och kanske till och med lyx. Alla har en rik kusin som redan flyttat.
Men väl i väst väntar immigrantens öde, det är alltid fel på papprena, man får aldrig det där uppehållstillståndet om man gör som myndigheterna säger. Man måste anpassa sig. Ändra sitt namn till namn som passar i dessa samhällen, jobba på sabbaten - anpassning rakt igenom. Gör man inte det så blir man skickad tillbaka.
Och kusinen som varit där längre och som redan kommit ett par pinnhål högre på den sociala skalan vill inte kännas vid sin släkting som kommer smutsig och bonnig (fel ord men i alla fall), full av ohyra från någon östeuropeisk håla.
Det är med andra ord ingen bra sak att irra, att vandra, att flytta. Kanske är det bättre att bara drömma om hela härligheten, det tolkar åtminstone jag som ett underliggande budskap.

I förhållande till Roth själv blir ju detta lite tvetydigt. Han har ju flyttat. Han har ju kommit upp sig. Han jobbar förmodligen på sabbaten och han har i den mån han en gång levt annorlunda, i vilket fall som helst slutat med det. Att leva fromt.
Men hans sätt att beskriva dessa judar i öst, kvar i det han lämnat, får mig att tro att han inte har lika djupa rötter som de ned i fromheten. Han är något av en främling inför det hela och det främlingskapet tolkar jag som medfött - eller en del av hans uppfostran alltså. Också här finns ett släktskap med Némirovsky som ju var dotter till spekulerande och rika judar. De hade intet kvar av gudsfruktan och pietet, kvar var bara den materiella sidan, affärsförmågan, det smorda munlädret.
Och hon hatade den ytligheten.
Det verkar nu Roth också göra, men båda tycks de mer eller mindre lämnade i sticket vad gäller sitt folks sätt att leva traditionellt - av sina föräldrar.
Némirovsky skrev sig fram till en djupare förståelse för judarna, genom trettiotalet i Frankrike. Kanske är det vad även Roth gör. Men för att vara säker på det måste jag läsa mer av honom. Vilket jag har för avsikt att göra.

Hej

Wednesday, June 15, 2011

La marche de Radetzky


Enligt förordet kallar Roth den här militärmarschen som för övrigt fungerar som berättelsens credo, för konservatismens marseljäs.

Jag har alltså läst denna bok i fransk översättning, skriven av Joseph Roth (på tyska), utgiven 1932. Roth själv, som var av judiskt ursprung blev strax tvungen att fly och gjorde så till Paris, där han dog 1939.

Roth har med andra ord stora likheter med Némirovsky, som ju också hade judiskt ursprung och som som försörjde sig på sin penna, hon i Frankrike, han i Tyskland - så länge det nu var möjligt. Båda skriver också om söndervittrande imperier, Némirovsky om det ryska och Roth om Österrike-Ungern.

Och det är vad Radetzkymarschen handlar om, ett land (fast flera), en kultur (fast flera) som bildar något åtminstone i romanen, som liknar ett rum, en värld, som då boken skrivs, inte längre finns. Att läsa blir på sätt och vis som att sitta med teaterkikaren och se in i dessa miljöer, på dessa (delvis fiktiva) personer. Roth riktar vår blick. Han är fenomenal på det, då han har både de bärande detaljerna, och är kapabel att ta det stora greppet - det som överbryggar både tiden, en epok, och rummet, ett imperium.

Så då får vi följa dels en familjs öde, tre generationer Trotta i det habsburgska väldet, och dels själva väldet - genom den mycket unge tillträdande kejsaren, som sedan är både en biperson i historien men också ett centrum, en monark av guds nåde vars undersåtar uppfostras in i lydnad och trohet. Heder, ära, plikt är ord som är lika naturliga och levda som vatten och gräs för svenskar av idag ungefär.
Trottas är bönder av slovenskt ursprung, den förste vi får möta räddar som ung underofficer livet på den unge just tillträdde kejsaren, Frans-Josef. Detta gör att han adlas och att hans som och senare sonson har ett alldeles speciellt och djupt förhållande till monarken, vars personliga hjälp de sedan liksom räknar med. Dessa två män är de som sedan inkarnerar historien. Den äldre är prefekt(?), statens man i en liten garnisonsstad någonstans i väldet. Hans son blir, likt farfadern, officer och tjänstgör i ett par andra små garnisonsstäder, den sista på gränsen mot Ryssland. Genom deras öden speglas sen hur imperiet så sakteliga knakar i fogarna. Stommen är statens tjänstemän (prefekten), och armén (underofficeren). Och när dessa, kejsardömets tjänare, inte längre finner någon mening med det de gör, är slutet förstås redan nära. Runt hörnet.
I slutet av romanen, som sammanfaller med första världskrigets utbrott, är släkten Trotta, som nog aldrig kan kallas särskilt fertil, utdöd.

Så hur gör då Roth detta? Hur åstadkommer han själva känslan av dammiga garnisonsstäder med alldeles för många män som i väntan på ett krig som liksom aldrig kommer övar exercis på sandiga fält och dricker "nittioprocentig"  sprit? Och hur får han oss att begripa hur lurade dessa män egentligen är?
Vid läsningen tänkte jag ofta på Farmor och Vår Herre. Hur fjällen i bokens mitt faller från Farmors ögon och hon ser. Ser det egna självbedrägeriet, går mot slutet med vidöppen blick.
Trottas fjäll faller liksom pö om pö. Små besvikelser blandas med större. Klantighet blandas med större olyckor. Brist på vältalighet och savoir vivre ställs mot kvinnor, och män, av värld. Det är ett sakta dalande där ungdom övergår i medelålder och ålderdom, i sonsonens fall snart påskyndat med den högoktaniga spriten. Faderns besvikelse över sonen och hans beslut att så småningom avsäga sig sin förmyndarställning gentemot denne, sammanvävs med hur han abdikerar successivt från sin tjänst. Hur han liksom finner den stundtals ointressant.
Det är, kan man också säga, en djupt patriarkal struktur som faller sönder. Kvinnorna i boken är så gott som inga, mödrarna dör snart efter att ha fött den ende sonen.
Men det är inte Trottas fel (på sätt och vis till skillnad från Farmor), det är ett helt rike, en hel kultur som sakta vittrar, de bara följer ett större skeende, kan inte göra annat.

Det är en rasande skicklig komposition. Vita handskar och perfekta uniformer, dragoner och uhlaner, nyadlade baroner och gamla markägande grevar. Schackbräden på kaféer och så, överallt kejsarens porträtt, fullt med fluglortar på bordellen, annars i bättre skick, åtminstone i början, och marschen, också den sönderslagen av ett självspelande piano på samma bordell. Men igenkännlig.
Kejsarens porträtt sammanfaller åtminstone för sonsonen med porträttet av farfadern, han som räddade kejsaren i Solferino, och som blickat ned på barnbarnet från en höghöjd i herrummet hos pappa prefekten.
Det är också en bok om klassresan, genomförd på tre generationer under det artonhundratal som är denna resas start - för de allra flesta. Och det handlar också om den vilsenhet just barnbarnet känner inför denna resa, inför sitt ursprung - som han vet inte är militärens, men bondens i en landsända han aldrig satt sin fot i, och som han vagt önskar se, komma tillbaka till. Men som de flesta önskningar av mer personligt slag så blir inte heller denna särskilt tydligt formulerad och än mindre förverkligad.

Man kan tänka mycket efter läsningen av den här romanen, det som slår mig är att för att man ska kunna se en tid och ett rum tydligt så måste man lämna dem. Sen kan man, om man är en Joseph Roth, skriva fram dem igen. Tydligare än de någonsin var i verkligheten.
Stor konst, kan man också kalla det.

Wednesday, April 20, 2011

Skolläsning

läser obligatorisk läsning för barnet som går första året på gymnasiet. Le parti pris des choses, av Francis Ponge.
För den som orkar läsa på wikisidan jag länkar till ser man att boken tycks vara översatt till svenska av Jesper Svenbro.
Man ser också att Ponge "beskriver apelsiner, potatisar och cigaretter på ett poetiskt vis".
Och det är väl vad han gör. Till potatisarna och cigaretterna kan läggas molusker(?), ostron, små lådor, björnbär, bröd, eld och räkor. Med mera.
Ungefär så.

Och det hela är mer än lovligt irriterande. Kanske totalt meningslöst. Ponge hängde tydligen med surrealisterna, han var kommunist ett tag men gick ur partiet, han skriver också i alla de här bitarna, åtminstone enligt fotnoterna, alluderande på alkohol, liksom han ofta skriver tvetydigheter med kängor åt kyrkan och liturgin.
En riktig modernist med andra ord, och precis som alla andra i sin generation gediget klassiskt skolad. Vad vore le Corbusier utan de klassiska ordningarna och den nya betongen? Eller Giacometti utan motsvarande arv inom den klassiska skulpturen?
Ponge gör ready mades av ord, enligt någon av alla de uttolkare som också ryms i denna lilla skolvolym. Han ritar öga näsa mun på kvasten - bildligt - då han ger tingen egenskaper och tankar.

Mina barn verkar på fullt allvar tro att Zola, Balzac och Hugo skrev tjocka tråkiga böcker för att senare generationers skolbarn skulle plågas.
När jag läser Ponge är jag nästan benägen att hålla med dem. Jag har, med få undantag, svårt för de första modernisterna, de som bröt marken, de som gjorde oss andra, långt senare, urarva.
Men nu är han historia precis som de andra gubbarna. Och han är verkligen inte roligare.
Jag gillade en enda av dessa texter.
Les plaisirs de la porte - Dörrens njutningar

Resten kunde jag vara utan.