Och eftersom den innehåller drygt tusen sidor så kan jag väl inte säga att jag är klar. Jag har läst här och där. Les armoires vides (De tomma skåpen) har jag nästan läst klart, liksom La honte, Skammen. Plus en som mest handlade om hennes pappa, kommer inte ihåg vilken det var.
I alla fall, alla verkar handla om ungefär samma sak. På svenska skulle det kallas klassresan.
Och allt verkar även vara självbiografiskt.
Och nej, jag kan inte säga att det här är min tekopp.
Föräldrarna hade kafé-speceriaffär i något som nu är en förort till Paris, då var en egen liten stad.
Och i den där speceriaffären växte hon upp.
That's it, liksom. Blev besvärligt i puberteten då hon begrep att hon inte var som alla andra, vilket man ju alltid begriper i puberteten.
Ja, sen fortsatte hon att plugga, blev lärare och skrev. Och gifte sig med en medelklassnubbe och ungefär så var det.
Hur kul på en skala, kan man onekligen fråga sig. Inte alls, skulle jag svara.
Ernaux grej är inte humorn eller distansen, om man säger så. Snarare tvärtom.
Visst, man får en bra bild av den enorma förändring Frankrike genomgick under den här perioden, hon är född 1940. Hela moderniteten, hela den sociala förändringen, hela samhället, som liksom det svenska förändras i grunden.
Men jag gillar större grepp, det bara är så.
Läser nog inte mer Ernaux just nu. Även om det återstår en hel del i boken.
4 comments:
Kan hon vara Thatchers antimateria - liksom?
Ja. På nåt sätt. Kanske.
Eller hon är väl mer Thorvall, Klingspor, Brøgger liksom. Men det är nog samma sak.
Kommer på nu, EN grej har de nog gemensamt, uppvuxna ovanpå en speceriaffär.
Man vill ju vara rättvis ! ;)
Ja, det var väl speceriaffären och dess olika konsekvenser som föll mig in, så där lite en passant ; )
Lite revansch, av o-lika slag. Som materia och antimateria ungefär. Sa filosofen klockan 3, medan hon tappar upp ett bad. Obs. Materia!
Post a Comment