Wednesday, March 24, 2010

Slutet Berr

Så gott som klar med Berr. Det blir mycket tyngre läsning efter ett års avbrott i dagboken. Hon återupptar hösten 1943, är själv förundrad över att hon fortfarande lever.
Hon skriver mer om filosofiska spörsmål. Kärleken har åkt till Nordafrika för att vara med i det fria Frankrike, i fotnoterna står det att han är mer och befriar Frankrike samt ockuperar Tyskland. Så småningom.
Och Berr är kvar och läser Matteus evangelium och konstaterar att hon själv antagligen står närmare Kristus än de flesta av de som kallar sig katoliker.
Hon läser även annat, resonerar kring lidandet, den tyska ideologin och man förstår att familjen gömmer sig ofta. Sover hos vänner.

I efterordet står det att Berr deporteras nån gång -44, tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen där hon mördas, bokstavligen, fem dagar innan lägret nås av befriarna.
En kvinnlig lägervakt slår henne tills hon dör den morgon hon inte orkar gå upp ur sängen längre.
Andra fångar har vittnat om henne: stark, ingöt hopp i sina medmänniskor, lugn.

Jag vet inte, det jobbiga (och det är ju förstås lindrigt, så jag är lite löjlig) med att läsa de här begåvade, älskvärda böckerna, är ju slutet.
Man får bita sig hårt i läppen och byta lektyr för att inte bli alltför dyster.
Man förlorar någon man lärt känna och tycka om - då det slutar i de här - lägren.

Etty Hillesum får vänta litet.

Tuesday, March 23, 2010

Drancy




















När jag nu börjat med den här löpande läsningen (räkningen, typ) vad gäller Berr så kan jag ju lika gärna fortsätta.
Det drar ihop sig. Hennes pappa är "internerad" i Drancy. Bilden ovan därifrån, eller snarare från en sajt som heter shoaeducation.com (något som får mig att känna mig lite obekväm) och är alltså ett collage av själva stället (byggnader kring en rektangulär "gård") och människor som förmodligen fotograferats där. Shoaeducation tror tydligen att det här griper mer om man lägger ett lager sentimentalitet över alltsammans. Jag tycker det inte.

Drancy ligger inte långt från Paris och är ett "transit-läger", med enorm portion tur kan man ta sig ut igen, sannolikheten att man snarare fortsätter mot gaskamrarna är däremot mycket stor.
Berrs pappa skriver till familjen, Berr kopierar delar av hans brev i dagboken, han blir mer och mer knäckt, räddare och räddare för att hamna i ett tåg mot Auschwitz.
Tydligen är "reglerna" sådana att tyskarna börjar med att "internera" utländska judar, de åker snabbt vidare från Drancy. Sen kommer franska judar. De blir kvar, men om tågen inte är fulla så plockar tyskarna, lika godtyckligt som resten, in ett par av de franska judarna som finns där. Dessa är där för att de, likt Berrs pappa, hade sjabblat med stjärnans fastsättning eller vägrat åka i sista vagnen på tunnelbanan eller något annat i samma stil.
Berr skriver att tyskarna upprättat ett låtsasregelsystem, alltsammans är bara till för att förnedra dem och i slutändan mörda dem. Godtycket är totalt.

I alla fall, så länge pappan är i Drancy skriver han brev till familjen om det han ser, och de skickar frukt och mat och kläder till honom.

Och Berr å sin sida ser tydligt och klart vad det är som händer. När de utländska judarna är "slut" kommer turen till dem själva - det kan hon räkna ut. Vart ta vägen? Hur förhålla sig under sådana omständigheter?
Att försöka fly till den fria zonen, de icke-ockuperade Frankrike, är som att gå rakt in i taggtråden, där plockas man direkt på tågen mot Auschwitz. Och vi vet ju också att det var i den delen av Frankrike som Némirovsky "gömde sig" och skrev om Exodus och om minnen av pogromer. Hon blev också tagen i de arresteringar som genomfördes av den franska polisen i samarbete med tyskarna i mitten av juli 1942. Dog bara några veckor därefter.

Berr väljer att bära huvudet högt och att göra vad hon kan för att hjälpa dem som är kvar. Hon är med i scoutorganisation och ordnar utflykter med barn som förlorat sina föräldrar och syskon. Hon är med i en annan (eller samma?) och tar hand om tillbakaskickade ägodelar från de internerade, att vidarebefordra till deras familjer.
På plats tiger hon och lider, för hon ser hela tiden dubbelmoralen.
Med barnen gör hon sitt bästa.
Och så skriver hon. Hon skriver upp det hon ser och hur hemskt det är för hon tänker att det här får man inte glömma bort. Och det stryker hon under.

Och samtidigt är hon för första gången i sitt unga liv allvarligt och snart djupt förälskad. Hon svävar på moln och hon sover illa. Hon drömmer om pojken med de grå ögonen på nätterna, liksom om alla de vänner hon får under den här tiden, och dag och natt går ihop, blandas.

Det är mycket motsägelsefullt och mycket gripande. Att vara ung och stundtals lycklig samtidigt som döden väntar bakom hörnet.

Sunday, March 21, 2010

Några funderingar kring Berr - igen

Det otäcka med Berrs dagbok är hur nära den ligger. Det som händer skulle kunna hända just nu. Människorna i den är moderna - som vi. Familjen Berr är sedan flera generationer bosatt i Frankrike, helt integrerad, som det heter. De är inte religiösa. När Berr så småningom skriver in sig i en judisk hjälporganisation tycker hon i själva verket illa om den. Dels det sionistiska, som hon kallar det, dels och framför allt, hon genomskådar den: de påstår sig vara israeliter, men i själva verket går de tyskarnas ärenden.
Klarsynen verkar vara total.

Men tillbaka till de soliga boulevarderna, romanserna, livet. Det är så väldigt lätt att föreställa sig mina egna barn i hennes ställe. (Själv är jag för gammal.)
Och det är därför hennes historia tar så pass djupt.

När Némirovsky skriver om pogromer i det tidiga nittonhundratalet, när hon skriver om "judens lott", både den rike och den fattige, när hon använder sitt tidstypiska språk där blodet bär, känslor, arv, ras - så känns det som att titta i en bakvänd kikare på människorna. När hon skriver om sina landsmän i trettiotalets Frankrike, så är det också i en annan tid.
När Berr skriver går de på samma gator som jag, lever i en tid som är exakt som min - bara lite mer kultiverad. Mest för att hon är mer kultiverad. Men i grund och botten är det samma.
Det är med andra ord mycket lätt att identifiera sig med henne.

Mer Berr

En passage i Berrs dagbok liknar mycket stämningen i Kertesz Mannen utan öde.
Pappan har blivit arresterad. Han var på sitt kontor, han var chef för ett företag av någon slag, ingenjör om jag förstått det rätt.
Mamman, Berr och hennes syster får så småningom komma upp på stationen(?) och ge pappan en resväska med saker och prata med honom.
Pappan tar allt med humor, säger Berr, han tar lätt på situationen och konstaplarna är mycket respektfulla och beklagande.
Det var för att vi var bara fransmän i rummet, säger Berr. Tyskarna som pappan hade träffat hade däremot kallat honom Schwein etc.

Så hör de rop från gatan, och någon säger: Släpp in dem, det är mamman och fästmön.
In kommer en vulgär gammal kvinna följd av en yngre.
De får träffa en mycket mörk italiensk yngling, en jude som åkt fast för svarthandel.
Och Berr tycker att de här eländiga människorna är det verkligen synd om.

Lite som pojken i Kertesz bok som in i det längsta identifierar sig med de stiliga militärerna, och inte de eländiga människor han tvingas dela boskapsvagn med...

Ändå inser hon i det ögonblick hon ser pappan som inte fått behålla livrem och skosnören: de har redan förnedrat honom, blottat honom.
Insikten finns där, och så försvinner den igen. Som skuggor som kommer och går.

Saturday, March 20, 2010

Vittnesmålslitteratur igen


Har börjat läsa denna bok som kom i pocket för en tid sedan. Hélène Berrs dagbok.
Berr är väl en sorts fransk Anne Frank, hennes dagbok hittades för inte så lång tid sen (minns inte hur lång) och gjorde "succé" och har översatts till många språk.

Berr levde i Paris under ockupationen, hon börjar skriva då hon anar det onda som komma skall, som redan kan anas, 1942.

Det blir en märklig och mycket snart sorglig läsning. Berr är en fin stilist med känsla för nyanser och som förordsförattaren påpekar, en stor livsluft och glädje inombords. Men skuggorna finns med från början och mörknar med tiden som går.
Inledningsvis ser vi en 20-åring som (kanske) håller på att göra slut med en pojkvän (men inte som vi tänker oss) och en annan, pojken med de grå ögonen, som gör entré på scenen. Hon läser engelska och strosar i Quartier Latin, hon träffar vänner och gör utflykter och ser på våren som blommar i Luxembourgträdgården.
Så dör en judisk väninnas pappa i något av de franska lägren. Så kommer dekretet om att hon ska bära den gula stjärnan. Det är så långt jag kommit nu. Hon beskriver mycket ingående hur förnedrande det är. Hur barn och andra börjar peka på henne på gatan. Hur somliga ler sorgset och hur andra väser ord som "äckligt" då hon går förbi. Hon tvingar sig att göra det med högburet huvud och hon tvingar sig också att svälja tårarna som vill fram.

Och det är här det sorgliga ligger, sorgen ligger i lättsamheten och lättheten med vilken hon presenterar den, och i att vi har facit förstås, men också i kontrasten med det unga och liksom brusande livet. Fiolspelandet, den engelska litteraturen, de vackra glada unga människorna som omger henne, och som hon, till alldeles nyss, var en av.

Berr dog i Bergen-Belsen (om jag minns rätt) några dagar innan krigets slut.

Sunday, March 14, 2010

Två romaner

Så har jag då tagit mig igenom dessa två små romaner som på sätt och vis liknar varandra, och på sätt och vis är väsensskilda. Fast den första, Pia Petersens Une fenêtre au hasard ska jag väl erkänna att jag aldrig läste ut. Det hände ingenting i ungefär halva boken. Slö som jag är så läste jag då sista sidan och den sista meningen avslöjade att det faktiskt inte hände något i resten av boken heller. Så.
En kvinna tittar in genom fönstret i lägenheten på andra sidan gatan. Inledningsvis är lägenheten tom, så flyttar en man in. Hon fantiserar om honom, blir så småningom förälskad i sina egna fantasier. Till saken hör att hon socialt i övrigt är helt hopplös: inga vänner, ingen familj, otroligt dåligt självförtroende...

Och så håller det alltså på på ett relativt platt språk. Iakttagelserna av gatans liv är fina, men språket är som sagt avlövat. Sista meningen lyder något i stil med: Ja, jag har uppelvt en kärlekshistoria alldeles ensam, vad ville ni jag skulle göra?

Pia Petersen är danska och skriver på franska. Mer än så vet jag inte om henne, jag tror att den här boken är hennes femte roman.


Men så läste jag då den här, Appelez-moi par mon prénom av Nina Bouraoui, också om en kärlekshistoria som börjar långsamt, långsamt. En kvinnlig författare får brev med en ung man som är en läsare. Han studerar på en konstskola i Schweiz och har inspirerats av någon av författarinnans böcker. Han ger henne adressen till sin site på internet.

Och inledningsvis så tittar författarinnan bara på honom, och hon tycker om vad hon ser. Så småningom skriver hon och tackar honom för något, och en brevväxling börjar.

Denna brevväxling leder i sin tur till ett möte. Som blir fler.

Men själva grejen är författarinnans iakttagelser av processen och alla hennes bilder, associationer och liknelser för det som sker. Här gnistrar stjärnor genom mörka segel och här spelar Paris liksom lac Leman en roll. Det är mycket vackert och även om det inte händer så mycket mer än i den första boken så är det fullkomligt annorlunda.

Slutsats: skriver man på påvert språk bör det vara rätt mycket action, som kompensation. Skriver man poetiskt kan handlingen stå i stort sett stilla.
Möjligen en tredje slutsats: man kan inte dra några som helst slutsatser av en (fransk) boks innehåll med ledning av dess omslag.