Thursday, February 14, 2008

Småborgerlighet

Jag fortsätter att tjata om något som dök upp redan i det förra inlägget. Jepp, detta att vara småborgerlig. Némirovsky fångar fint de småborgare som levde i Paris innan första världskriget. Obs, detta utan att egentligen ha vuxit upp ihop med dem! Minns! Hon är född 1900 i Ukraina och familjen flydde under revolutionen. Hon hade visserligen tillbringat lov eller semestrar i Paris och på Riviäran, alltsedan barnsben, och i Ensamhetens vin ger hon uttryck för en längtan efter att ha varit ett av dessa barn som hade ett vanligt franskt både för- och efternamn, men, hennes barndom försiggick på annat håll.
Så hur gör hon?
Min förmodan är att hon läst om dessa småborgare, hos Maupassant och andra, och att hon sedan extrapolerar. Inte så svårt om man är uppmärksam på vad man sysslar med, det gäller framför allt att undvika anakronismerna, men som sagt, med lite allmänbildning och en viss dos pålästhet går det alldeles utmärkt.

Nå, dessa småborgare. De har ju sina begränsningar, onekligen. Men också sina kvaliteter - det kommer man inte ifrån.
Och min fråga just nu är egentligen om de fanns i Sverige under samma period?
Hjalmar Söderberg skriver kanske om dem, om man tänker efter, de där killarna som förblir ungkarlar för att de aldrig kan försörja en familj, eller de de familjerna som har så svårt att få tillvaron att gå ihop, ekonomiskt.
Samtidigt är de småborgare vi möter här i Némirovskys tappning människor som har sitt på det torra, verkligen inget överflöd men enkla nöjen och en god söndagsmiddag har de råd med. De är heller inte värda det förakt man vanligen lägger in i ordet "småborgerlig".
Jag har aldrig hört någon tala om sin småborgerliga bakgrund med stolthet i rösten, ändå har säkert de flesta av oss någon skvätt småborgerlighet i oss.
Eller?

Jag förmodar att småborgerligheten i Europa, nere på kontinenten så att säga håller i sig, blir kvar, också under mellankrigstiden även om tiderna blev svåra och arbetslösheten hög. Men ändå. Och jag förmodar att något hände under samma period i Sverige (men här kanske jag är ute och cyklar) där småborgerligheten istället blev "folkhemmet"?
Och att han rötter i det har inte alls samma klang som att ha rötter i småborgerligheten, eller?

Småborgerlig i motsats till högborgerlig, som frikyrklig i motsats till högkyrklig.

Eller är det så att just att det går en sorts vattendelare där, Sverige blev folkhem och småborgarna försvann! medan kontinenten förblev småborgerlig?

Svar emottages tacksamt!

10 comments:

Inre exil said...

Ännu en gång går vi rakt på sak. Ingen katt kring get gröt Karin. För mig som formades av den marxistiska vänstern åren runt 1969-71, ser jag en politisk-analytisk definition av begreppet: småborgaren är den som står mitt emellan produktionsapparatens ägare och producenterna, dvs mitt emellan borgarklassen och arbetarklassen. Men sedan har småborgerskapet också förvandlats till ett skällsord. Alltså: småborgare var och är den som själv inte äger produktionsmedel (fabriker och annat som genererar ekonomisk vinst) och de människor som arbetar för dem (fabriksarbetarna, de som med sitt kroppsarbete, sitt lönearbete ser till att den ekonomiska vinsten genereras).Denna småborgerlighet finns ju i högsta grad kvar i hela världen, inte minst i vår. Se på vår egen krets Karin: författare, konstnärer.. alla är vi småborgare i den meningen Marx gav begreppet. Men för den skulle behöver vi inte odla småborgerliga värderingar. Vi kan mer eller mindre framgångsrik arbeta för att spränga dess gränser och begränsningar, vi kan slåss för en friare utblick, en mindre salongsmässig och ångestladdad tillhörighet. Allt detta jag skriver nu kräver ju att man i viss mån godtar Marx analys. Jag betraktar mig inte som marxist - ismerna är borta för alltid - men jag tror att den gode Marx hade rätt i mycket av sina analytiska verk. Han såg hur människan står i ett större sammanhang, inte minst i relation till produktionsapparaten och de vinstskapande mekanismerna. När jag var ung var jag fabriksarbetare. Jag visste var jag hörde hemma. I samma ögonblick som jag kunde börja försörja mig på mitt skrivande var tillhörigheten och hemkänslan plötsligt något mycket diffust. För inte känner jag samhörighet med huvudstadens käcka krogvänster eller förlagsvärldens hippa och alltid så korrekt tänkande intellektuella eller byråkrater. Jag känner en människa som framför allt identifierar sig med katter. Det är en trösterik tanke. Kan man vara småborgerlig kattmänniska? Det tror jag bestämt. Fast Marx skulle nog inte ha delat den uppfattningen.
Tack för idag! Thomas

Inre exil said...

Het gröt heter det!Thomas

Karin S said...

Thomas,
Jo, det ligger nog mycket i det du säger, och Marx!
Samtidigt, en glidning i begreppet måste ändå ha ägt rum?!

Vill inte påstå att jag är ute efter att UPPRÄTTA småborgaren, men känner att han/hon blivit lite orättvist behandlad. Känner som sagt ingen som anser sig vara småborgare, och som du säger: antagligen är vi det allihop på sätt och vis!

Spännande också med Némirovsky som knappast kan antas ha haft en speciellt småborgerlig bakgrund, att hon så pass precist fångar detta fenomen.

Och en annan tanke: hur karaktäriserar man denna grupp idag. Det är knappast "medelklassen", denna allomfattande "klass" utan något annat.

Nu slutar jag med, för idag. Tack själv!

Anonymous said...

För mig som inte är formad av någon marxism är småborgare ett sjuttonhundratalsbegrepp som står för konservatism och ibland parad med en viss inskränkthet.

Jag tror också att liknande skikt fanns i Sverige under motsvarande period. Kanske fanns hos oss en större uppblandning med dem som kom från bondesverige. Urbaniseringen pågick ju för fullt.

I och med att ordet småborgerlig har klang av den här begränsande inskränktheten är det nog inte comme il faut att hävda att man kommer från småborgerligt håll utan man använder i så fall enbart borgerlig om man nu skulle ha behov av att hålla fram sitt ursprung.

Mitt eget ursprung är tämligen blandat och går på min fars sida att följa ner till en möllare utanför Ystad på 1540-talet. Mjölnarurspung alltså ;-)

Karin S said...

Agneta,
Ja, egentligen är ju borgerlighet ett mindre politiskt begrepp samtidigt. Under sjuttonhundratalet växer väl ett rikt borgerskap fram? Är det inte det som framtvingar reformer och revolutioner eftersom de fortfarande inte har någon större politisk makt?
Fast då talar vi om borgerskap mer än -het och definitivt inte med prefixet små.
Det är själva småborgarna jag är ute efter.

Själv har jag nog småborgerlig bakgrund rakt igenom börjar jag tänka nu.

Fast en annan grej som du ju också är inne på Agneta, småborgerligheten har med staden att göra, främst småstaden antar jag. Det är inte bönder och inte lantarbetare liksom det inte är industriarbetare.
De är fast förankrade i staden och handeln och administrationen.

Och jag tror att det är där skon klämmer, Sveriges urbanitet är så låg så småborgaren kommer aldrig liksom till sin rätt.
Det är vad jag tror.
Hej.

Charlie Truck said...

Är inte detta vad man i Frankrike kallar "notables". Dvs läkaren, veterinären, advokaten, apotekaren, borgmästaren, rektorn, prästen etc. i just en småstad. Jag har en känsla av att det till viss del lever kvar (här, knappast i Sverige)

Och återigen denna tillhörighetsfråga, den förföljer mig denna vecka!

Karin S said...

Ja, man kan bli tokig när man börjar fundera på såna här grejer. Enklast vore ju att en gång för alla dra ett streck över småborgerligheten och konstatera att den finns inte mer!

Men "notablesarna" tror jag står snäppet högre på den borgerliga skalan, de är nog mer borgerliga rakt av, än småborgerliga. Om än inte högborgerliga.

Ordning och reda i borgerligheten, om jag får be!

Bodil Z said...

Det där nedsättande "små-" och detta att ingen vill kännas vid att vara småborgerlig - "småborgare" låter i så fall bättre, fast det finns kanske inte - har kanske att göra med att ingen ska få ta sig upp ur underklassen eller arbetarklassen (stanna på din plats!), i alla inte utan att bli hånad. Uppifrån ligger tyngdpunkten på "små" (kliv inte över gränsen till den riktiga borgerligheten) och från sidan eller underifrån ligger huvudbetoningen på "borgerlighet" (alltså ett svek mot den egna klassen) och bibetoningen på "små" (det ser ni, mer blev det inte).

Bodil Z said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Karin S said...

Bodil,

När Némirovsky skriver om dessa småborgare så låter det på sätt och vis nedsättande, men det är inte hon som ser ned på dem, snarare låter hon en del av sina karaktärer göra det. I själva verket ger hon dem rätt, i alla fall i den här boken.
Begreppet känns alltså inte nedsättande i första hand, utan mer... konstaterande.
Som om det fanns listor och en officiell terminologi, dessa tillhör borgerskapet, mindre: hattmakare, skomakare, sömmerskor osv.

Att begreppet skulle kunna vara utan laddning. Jag ska försöka samla ihop mig och skriva en stump till om det hela härnäst.