Monday, February 11, 2008

Mer om väderstreck

Funderar fortfarande på detta med väderstreck. De kommer lite i en ny dager om man byter utsiktspunkt.
Har själv alltid betraktat Sverige som en del av Västeuropa, till skillnad då från Östeuropa, och det beror väl helt enkelt på efterkrigstidens historia. Vi var en del av Västeuropa mer än Nordeuropa så att säga, i alla fall så länge östblocket var östblock.
Men var ligger Sverige idag?
Och var låg det innan nittonhundratalets två stora krig?

Némirovsky skriver rätt mycket om Västeuropa, drömmen fattiga östeuropéer har om rikedomen och elegansen i väst.
Tjechov beundrar elegansen både i Wien och Paris. Enligt honom två tjusiga huvudstäder i Västeuropa. Det här var ju innan första världskriget, Wien var huvudstad i ett jätterike, a much bigger city, så att säga.

Stockholm och Helsinki däremot... Tja, det är väl två rätt provinsiella städer som Némirovskys råkar passera. Men inget man funderar på att stanna längre än nödvändigt i. Familjen blir kvar i en liten finsk by tillsammans med andra ryska flyktningar så länge utgången av kriget är oviss, så länge det kanske finns en möjlighet att återvända. Så fort saken är klar blir Sverige ett genomgångsland. Transit.

Sverige är ur både fransmäns och ryssars synpunkt ett land som inte har någon som helst betydelse, eller dragningskraft.
Och så är det egentligen fortfarande, misstänker jag.
Visst, de baltiska länderna vänder sig mot Östersjön och andra delar av historien, knyter liksom an där.
Ryssar kommer och invaderar NK och Biblioteksgatan med cash, så tror jag att det är fortfarande.
Men egentligen finns det inget (starkt) band, varken historiskt eller nu att tala om mellan just Sverige och Frankrike/Ryssland, vilket råkar vara de länder jag just nu läser om.

Andra band kan man dock se många, frankt-ryskt eller franskt-portugisiskt. Tyskt-turkiskt.
Svenskt-finskt eller... ja, vad?

Rätt skumt, det där. Talade igår med en portugisisk filmregissör. Hon berättade om det starka band som fanns mellan Frankrike och Portugal. Dels alla invandrare som kom under efterkrigstiden och som fortfarande är här, men också alla de frivilligt exilerade under Salhazar som hamnade i Frankrike.
Detta att folk kommer till Frankrike och gör landet till sitt så att säga, skriver på franska, eller gör film på franska, och att det varit så länge, det finner jag ingen motsvarighet till i Sverige.
Visst finns Kalifatides och bröderna Fares. Men innan dess?

Att människor kommer och gör en del av historien gemensam... Handelskontakter, utbyten av olika slag. Språk.

Ja, jag kom bara att tänka på det. Var ligger egentligen Sverige idag? För vilka (utom svenskarna själva då) är det ett viktigt land?

Och vad gäller berättarkonsten blir det här ännu tydligare. Svenskar har ju en tendens att tro att Strindberg är världsberömd.
Men Tjechov på sin tid diskuterar Ibsen och andra ryssar, och fransmän av idag tycker att Strindbergs "Ett dockhem" fortfarande står sig... (Ja, jag vet, men de säger det! Fröken Julie har de i regel mindre koll på.)
Kanske Nils Holgersson, och helt klart Ingmar Bergman. I övrigt tystnad.

Och stora europeiska romaner, i en Stendahls eller en Dostojevskijs efterföljd - ja, de existerar ju faktiskt inte i Sverige.
Lite kring förra sekelskiftet, Strindberg och Söderberg. Sist ut i världen är kanske just Hjalmar Bergman som ger sig på filmmanusskrivande i USA och Berling om jag minns rätt, sen är det slut.
Nejvisstnej, fortfarande finns Ingmar Bergman. Undantaget som bekräftar regeln.

Sverige är en avkrok och en ankdamm. Det är ingen slump att man diskuterar handväskor och kulturredaktörer på kvällstidningar i det som kallas debatt.
Samtidigt är det något häpnadsväckande med det. Jag kommer inte ifrån det, och däri ligger kanske min egen naivitet och blåögdhet.
Hur kan ett helt jäkla folk vara så vilselett?

Så för att svara på min egen fråga. Sverige är en del av Nordeuropa.
Punkt slut.

17 comments:

Bodil Z said...

Väderstrecksprat är en håv man lätt fångar mig i. Jag ska emellertid försöka låta bli att kantra över mot vindar den här gången. Lustigt nog säger jag något lite väderstrecksbetonat under pausträdet just idag. Här ett självcitat:

"Tyngdpunkten i vårt litterära Europa befinner sig ett stycke öster om det som åtminstone i Sverige brukar betraktas som Europas mitt, men säkert närmare dess verkliga centrum."

Apropå Sveriges "periferhet" så har en "svensk" väninna som bott i Florens i ett tjugotal år. Hon brukar säga att hon är tyska - om det alls kommer på tal varifrån hon är - för att folk "ska veta vad man talar om och inte tappa intresset helt och hållet med en gång". Hon säger att Sverige under de senaste tio åren hamnat längre och längre bort i florentinarnas värld. Ännu längre bort än förut. Sverige är från deras horisont avlägset, kallt, regnigt och där finns ingenting särskilt.

K said...

Åh Bodil,
Hon har ju helt enkelt rätt, din väninna. Även härifrån sett är det så. Eller som en kinesisk bekant en gång sa till mig: Okej, här har dom Eiffeltornet, vi har Muren. Men vad har ni?

Ingenting särskilt...
Fast tyska säger jag inte att jag är, utbytet med Tyskland är rätt stort här och det finns alldeles för gott om riktiga tyskar för att man ska våga sig på något sånt.
Kanske kan man säga att man är "en sorts" tysk? Lite mer nordlig variant än majoriteten bara?

Och jag såg din text om Salongen, (The New Saloon - nej, det blir helt fel vibbar) och ser verkligen fram emot dess ankomst/uppkomst/återuppståndelse.

Jag tror att de nånstans i Litauen påstår att Europas geografiska mitt ligger.
För mig är det ungefär som för en florentinare i Sverige.
Det säger mig intenting...

Förmodligen borde man minska både Skandinaviens och Rysslands storlek avsevärt för att den geografiska mitten ska sammanfalla med den - eh, kulturella?

Tror du att Sveriges avlägsnande från den florentinska horisonten har med murens fall att göra?

Här är ju Sverige en del av Norden som man blandar ihop med resten. Det gäller inte bara författare och dramatiker, utan i ännu högre grad sociala reformer och politik.
Fransmän har ofta föreställningen att Skandinavien där ligger "före" och det har ju skandinaverna själva också för den delen. Kanske stämmer det också.
Allt som händer i Sverige ska också hända i resten av Europa?

Nej, så långt går det nog inte, när allt kommer omkring.

Nu måste jag försöka få ihop en avslutning på det här.
Var skulle du lägga Europas mitt?

Bodil Z said...

Jag vet inte vad som blev början till florentinarnas avtagande intresse för Sverige - från en redan mycket låg punkt, märk väl - visst kan det ha varit något som har med rörelserna kring murens fall att göra.

Europas mitt för mig? Kanske någonstans mellan städerna Wien, Prag, Budapest och Berlin eller i dem. Denna mitt är placerad mellan Frankrike och Ryssland i väster och öster och mellan Italien och de nordliga vidderna i söder och norr. Tar vi bort Berlin ur kvartetten kan man ersätta "de nordliga vidderna" med Berlin på den här kartan.

Anders Sparring said...

Ja herre min je, jag känner en märkvärdig blandning av upprymdhet och vemod när jag har läst ditt inlägg (som f ö var lysande) Är vi bortglömda här uppe menar du?

Jag brukar tänka, när jag åkte E-4:an från Skåne upp till Stockholm, att Sverige är en skog och någonstans långt där uppe ligger en mycket liten stad med grandios självbild. Som en liten stjärna i en ovanligt mörk del av universum. Smålands skogar far förbi, Östergötlands skogar. Och Sörmlands skogar.
Framme i staden har jag redan glömt bort dem, för jag gör som den - förtränger att vi i själva verket tillhör någonting som resten av mänskligheten aldrig ens hann upptäcka innan det försvann.

K said...

Bodil,
Jag fattar det som Berlin. Det är okej med mig.


Anders,
Nja, jag vet inte riktigt. Det finns en sorts välvilligt intresse för det lilla landet i norr, men det paras med en sån slående okunskap så att man snart misstänker att det bara är pur artighet.

Och egentligen, är det inte så överallt? Eller för resten, med tanke på det intresse både fransmän och svenskar visar de amerikanska premiärvalen så är det nog inte så överallt, men enda undantaget är nog USA...

Bengt O. said...

Sverige ligger i Östeuropa, speciellt Haparanda men även Stockholm befinner sig längre österut än exempelvis Prag, Brno, Poznan, Zagreb, Ljubljana, Sarajevo och naturligtvis Berlin. Ungefär på samma longitud som Budapest och och Podgorica.

Det ligger långt norrut också. Stockholm ligger ungefär vid Grönlands sydspets och vid Alaska.

Så känns det också. En diktare från min barndoms trakter skrev:

Langt borti hellvitta, langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel, för värken i själa.
Bälgen ä sprucken å sprucken ä själa,
langt nol i hellvitta, langt bort i väla.

Ja där kom dragspelet med på ett hörn också.

Men dina inlägg om detta, som jag njuter i fulla drag, börjar närma sig "det mest förbjudna."

K said...

Kära nån då! Vad kan det vara, "det mest förbjudna"? Inte Nordpolen, väl?
Inte slutsatsen att Sverige är ett nordösteuropeiskt gränsland? En borderlinepersonlighet?
Du kan verkligen konsten att hålla läsarens nyfikenhet vid liv. Det här blir en BLADVÄNDARE!

Tack för dikten, fin. (Vem skrev?)
Ja, ungefär så. Alfred och Emil och dragspelet och så de mörka mörka skogarna under en vass stjärnhimmel - som gjorda för sagofigurer...

Fast det konstiga, för mig, med den här diskussionen är att Sverige verkligen glider bort! Bort från all ära och redbarhet, liksom. Blir en dela av tundra och tajga.

De där arma advokaterna som skulle försvara Volvo (tror jag) som hade tillverkat en lastbil som brann upp i en tunnel under alperna och orsakade en katastrof, ja, de åkte genom det där landskapet Anders beskrev. Vi har väl alla åkt där? Rätt som det är befinner man sig på/i något som heter "grön våg" om man håller (den låga) hastigheten, och man passerar alla rödljus på grönt utan besvär, och det man undrar är varför ställer de ut rödljus när här inte finns några människor?
Obelagda stadshotell och tomma matsalar, klockan nio då de här männen vill ha käk håller personalen på att plocka bort alltsmmans...
Så tomt, så öde, så glest!

Och ändå färdades de genom en av de mer befolkade delarna av landet.

Nu vet jag! Det förbjudna är helt enkelt att man "tar bort" Sverige, gör det till en underavdelning av något anglofont, USA eller England!

Bengt O. said...

Det mest förbjudna är att inte tro att Sverige är det normala, kanske inte det bästa men precis så som det skall vara. De mest förbjudna är att påpeka att hjärtesaker som vård, skola och omsorg fungerar bättre i flera andra länder och att t.o.m omsorgen om miljön kan vara bättre. Det mest förbjudna är att tycka annorlunda, att ställa större krav, att vara 'elitistisk.'Det mest förbjudna är att inte tycka att Astrid Lindgren borde få Nobelpriset posthumt och eftersom det inte är möjligt borde man ändra reglerna. Det mest förbjudna är att inte tycka att Fredrik Lindström är historiker och språkvetare.

Dikten skrevs av Helmer Grundström. Kanske överdrev jag när jag skrev "min barndoms trakter" - det finns andra här i den Första Kretsen som har närmre anknytning.

Jorun said...

Ett längre avsnitt Grundström:

"Då jag var tio år måste jag ge mig ut för att förtjäna mitt bröd. Jag blev getare och det var en sysselsättning som räckte i tre år. Då jag var mogen för konfirmationen och sen började mitt liv som timmerhuggare, flottare, vägarbetare, odlare och diktare. Det var hårda år och jag kan inte säga att jag trivdes med dem. Jag ville något annat men vad var jag inte säker på. Jag läste mycket. Jag började att skriva. Jag längtade framför allt bort. Det blev trängre och besvärligare. Ingen förstod mig. Och själv förstod jag inte heller något.

Och så stack jag iväg och kom tillbaka med längre och kortare mellanrum. Jag började få dikter, skisser och små artiklar införda i ortstidningarna. Såningsmannen upplät sina spalter för mig. Jag gick en vinterkurs på en folkhögskola och en sommarkurs på en lantmannaskola. Jag körde timmer en vinter. Och nästa höst hamnade jag på Brunnsvik. Den vintern fick jag min första diktsamling antagen Den hette ”Skum” och kom ut 1929. Sedan dess var jag ohjälpligt förlorad.

Jag skrev och skrev. Jag kom till Stockholm och bet mig fast där. Min hembygd trodde jag mig definitivt ha tagit farväl av.

Det dröjde dock inte länge förrän jag upptäckte att jag inte heller trivdes i Stockholm. Jag längtade längre ut i världen. Jag reste till Finland och kände mig hemma där. En vår lyckades jag ta mig över till London. Jag fortsatte till Irland och där stannade jag i tre månader. Jag återvände till London och där höll jag mig kvar till fram emot jul. Under tiden avböjde jag ett förslag att bosätta mig på en finsk koloni i Brasilien. Jag ville i stället till Indien. Men jag reste inte. Jag greps i stället av en överväldigande hemlängtan och ett par dagar före jul var jag åter i Stockholm.

Där stannade jag ytterligare några år. Jag började åter otrivas. En vinter for jag till Moskva; det var en kort visit på fjorton dar. Jag kom tillbacka till Stockholm men jag ägde inte längre vare sig ro eller frid. Jag kände mig rotlös och olycklig. De böcker jag lyckades få ut var ojämna och tillfredställde varken mig eller kritiken.

Den dag skulle dock komma då jag upptäckte vad det var för fel med mig. Jag hade flytt från mitt ursprung men ändå inte kunnat bli det kvitt. Det kallade mig tillbaka. Min barndoms och ungdoms fattiga lappmarker väntade på mig. Under mina planlösa främlingsår hade de förblivit trogna. Det var där jag hade min uppgift, den som jag var på väg att förspilla.

Så kom jag äntligen hem. Och där vill jag förbliva. Jag har i mina tre senaste böcker, diktsamlingarna ”Detta ä mitt land” (1939) och ”Från myr och mo” (1943) samt romanen ”Rosalie” (1944) försökt ge något konkret och väsentligt av denna okända och fattiga landsändas själ. Jag är inte säker att jag lyckats. Men en dag hoppas jag kunna bli dessa lappmarkens diktare.

Lånat av Helmer Grundström-sällskapet

Agneta said...

Grundströmsdikten kände jag igen, men Joruns citat hade jag aldrig läst. Tack för det!

Om det mest förbjudna hade jag tänkt föreslå »kacka i eget bo« och det var väl ungefär det.

För att återgå till Grundströmstexten undrar jag lite över om det är så att de flesta, som flyttat från sin ursprungsmiljö, när en längtan tillbaka. Om man längtar oavsett hur »miljön« har varit? Om det finns något medfött som gör att man präglas för livet av de stenar där barn man lekt?

K said...

Bengt O,
Aha, ja, den gränsen har jag nog klampat över många gånger redan, åt alla möjliga håll.
Det som stör MIG mest är alla dessa tanke-tabun man inte får överskrida. Det finns alltid en pk-gräns som sätter p för en fullföljd tankegång.
- Hu! och Ve! får man höra då, så får man ju inte säga!
- Men jag säger inte det, jag bara prövar en tanke!
- Ojojoj, ja, det får du nog sluta med illa kvickt, om du ska vara här mer.
- Nä. Tänker jag inte göra, för jag är inte där längre.

Antiintellektualismen, också hos de påstått "intellektuella" stör mig.
Vården, skolan och Astrid Lindgren, tja, de är väl kanske materiella exempel på samma sak.
Men politikerna då?
Att Mona Sahlin både ser ut som och låter som (för dem som förstår henne) en prostituerad? Och att det gissningsvis funkar SÅDÄR med övriga världen - ja, det är det nog bäst att låta henne upptäcka själv.
Och så vidare.

Agneta,
Kacka i eget bo. Mmm, det är nog bara förnamnet är jag rädd.
Och samtidigt blir man lite ledsen när man gör det, dels för att det fortfarande finns människor man tycker om i landet i fråga, dels för att det är något sorgligt med det ökade avståndet, diket som breder ut sig, blir till en avgrund till slut.
Det är en process det där med hemlängtan, den har etapper.
I början längtar man hem hela tiden, så småningom mindre och till slut blir det som Bengt skrev någon gång, man längtar till svenska kyrkans julbazar i det nya landet - och inte "hem" till jul.
Att människan är ett vanedjur tror jag alla utlandssvenskar kan skriva under på.
Och i takt med det, det ökade avståndet och kanske avståndstagandet, så känner man sig, antagligen, mer och mer hemma där man råkar befinna sig.
Man gör andra och i början främmande värderingar till sina.

Och när man börjar längta stenarna, ja, då är det väl helt enkelt barndomsparadiset man sörjer - och det var ju i vilket fall som helst förlorat, av andra orsaker.

Själv kom jag till en punkt för inte så länge sen när jag insåg att mina barn får en bätre utbildning här i Frankrike. Det blev en sorts vändpunkt.
Jag vill inte tillbaka till Sverige.
Men så har det inte alltid varit.

Jorun,
Fin text! Och lite sorglig och vilket kall den arme mannen tog på sig! Kanske samtidigt förståeligt att han gjorde så?
Man hittar en uppgift, snubblar mer eller mindre över den och gör den till sin?
Eller man hittar på den själv?
Jag vet inte.
Känner bara starkt att min uppgift ALDRIG kan bli att skriva om Tyresö, där jag råkar vara uppvuxen... (Åtminstone inte så till den milda grad att jag måste BO där hela tiden!)

Jorun said...

Jag tror att man måste ha en speciell sorts uppväxt för att bli ett med trakten man kommer ifrån.

Jag flyttade sju-åtta gånger innan jag fyllde 13 och det finns inga särskilda stenar som jag lekt vid och inget mer än farmors hemby (där mina föräldrar bor numera) som kan väcka den där djupa nostalgin. Men det skulle vara förmätet av mig att försöka bli den ortens poet. (Någon orts poet, om man tänker på saken...)

Å andra sidan rotar jag mig i ett vattenglas om så behövs.

K said...

Jo, så småningom märker man ju att man blir rörd till tårar även av annat. Typ Brel eller nåt, och då har något hänt.

Tyresö där jag är uppvuxen är f ö väldigt "svenskt" så till vida att det var och är en miljonprogramsförort där INGEN hade rötter på den tiden jag växte upp där.
Alla var lantisar i princip, utom egentligen mina föräldrar som bägge två var uppvuxna inne i stan och där mina far- och morföräldrar bodde kvar, så nån sorts rötter har jag väl.
I betonglameller och rotvältor, typ. Samt i Stockholm då.

Jacob Carlson said...

Detta inlägg får mig lite vagt att tänka lite på "För Herr Bachmanns broschyr" av Carl-Johan Vallgren. Men svenska deckare lär ju i alla fall gå bra i Frankrike nu...

Karin Stensdotter said...

Mmm, svenska deckare går bra överallt, verkar det som.
Sverige har en sorts känsla för västerländsk mainstream lite halvinternationell sådär, som är närmast oöverträffad. Jag tänker på Ikea och popmusiken och - deckarna.
Men, med sånt blir man nog aldrig riktigt tagen på allvar här, känns det som.

Jacob Carlson said...

Haha, "svenskar har en sorts känska för västerländsk mainstream lite halvinternationell sådär, som är närmast oöverträffad". Jag det skadar inte att påminna oss stolta blågula boende i ett land så obetydligt att ingen ens har brytt sig om att försöka inta ta det på över 200 år om att vi blott är ett litet hörn, blott Sverige. Men en som faktiskt verkade ta i alla fall Strindberg lite på allvar var Jean-Paul Sartre i denna artikel från 1949 som jag just surfade förbi efter att ha tittat på Fordringsägare med Tosten Flinck och Henrik Schyffert på tv4: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=732692

Karin Stensdotter said...

Hm, ja, det har du rätt i. Har läst länken och är inte riktigt säker på vad Sartre är ute efter, men visst tycks han uppskatta Strindbergs dramatik!
Den spelas här, för övrigt. Lite som man alltid kan se Bergmans filmer - nånstans.
Fast jag måste säga att fransmannen i gemen gärna blandar ihop Strindberg med Ibsen. I den mån han har någon uppfattning.