Saturday, February 16, 2008

Svar

Fotografen till att börja med: Mario Dondero. Född 1928 i Milano.
Bilden föreställer gruppen som företräder rörelsen "Le Nouveau Roman". Den är tagen utanför förlaget Editions de Minuit 1959. Och eftersom Agneta (som vann) räknat upp alla gubbarna (och gumman) under förra inlägget så struntar jag i att göra det.

Grejen med Le Nouveau Roman är att ingen gör det (skriver den) på samma sätt som någon annan. Det är därför folk inte verkar ha med varann att göra på bilden, åtminstone enligt den tolkning jag håller på att läsa. - En rätt irriterande historia, tolkningen alltså.
Jag beställer böcker på en internetbokhandel. Inte för att det är billigare - det är det inte - Frankrike har fasta bokpriser och dessutom är det förbjudet i lag att sälja grejer med förslust, men för att det är bekvämt och inte dyrare.
Och då köper man i viss mån grisen i säcken.
Det ex av Nathalie Sarrautes Enfance jag köpt är en utgåva "rekommenderad läsning för gymnasieskolan".
Den är proppfull med klämkäcka analyser och olika fenomen insatta i sitt sammanhang. Dessutom får man sig till livs tolkningar av konstverk och diverse tabeller av typen:

1903 Tchekhov, Körsbärsträdgården
1913 Proust, Swanns värld
1914 Första Världskrigets utbrott
1915 Relativitetsteorin, Einstein
1917 Ryska Revolutionen
1918 Första Världskrigets slut

Sånt man känner sig lite kluven till.

Lite senare:
och nu har jag börjat på själva romanen... Man kan fatta att det behövs lite utfyllnad. Tre sidor barnet tuggar mat. Två sidor barnet tar en sax och säger att hon ska sabba soffan med den. Det ska du inte, säger barnjungfrun. Det ska jag visst, säger barnet. Två sidor barnet går över gatan och håller barnjungfrun i handen men gillar inte barnjungfrun för hon har håret fullt av vinäger. (Varför får man inte veta.)
Det hela avbryts då och då av en annan röst som strör in tveksamheter i texten, tveksamheter av typen: Är du säker på att det verkligen var så här?
Nejnej, svarar berättaren, naturligtvis var det inte alls så här, som alla minnen ligger det egentligen bortom orden.

Och ja, så håller det väl på, cirka tvåhundra sidor. Om Ryssland (vilket var vad jag var intresserad av) får jag nog inte veta så mycket.

Detta är alltså ett exempel på "Den nya franska romanen" (även om den är skriven på 1980-talet).
Samtidigt med den dök "la nouvelle vague" upp på bio, filmer som jag minns som att folk pratar och pratar och pratar. Det är inte tyst en sekund, hela tiden snackar någon. De rör sig knappt, de bara fortsätter sina dialoger eller, i värsta fall, monologer.

Enligt goda vänner är det typiskt franskt. Jag är beredd att hålla med. De har verkligen, fortfarande en tendens att tro att allt kan sägas med ord. (Utom då Sarraute, som kanske är något på spåren, men hon använder väldigt mycket ord för att säga väldigt lite.)
Och trots att den nya romanen var tänkt som ett brott mot traditionen, som något radikalt, så känns den för mig, femtio år senare, som tydligt inskriven i just en tradition.
Nå, man erkänner inte någon tradition, man erkänner inte någon hjälte eller några gestalter. Man skriver om ett dimimgt "jag" och man försöker vända upp och ned på storheter som tid och rum och handling. Inget behöver vara i samklang med yttre förhållanden, det viktiga är att man följer det inre schema man ställt upp för sin berättelse (som då förstås inte är någon "berättelse" - värst av allt).
Det hänger förstås ihop med ett historiskt sammanhang, slutet av andra världskriget och vad man då blev varse. En massa författare kom ju fram till att det helt enkelt inte gick att berätta om verkligheten längre, den hade övergått människans horisont, typ.

Jaja, det är inte min grej, den saken är klar. Det finns författare som experimenterar i samma sfärer som jag verkligen gillar, Woolf till exempel.
Men jag ska väl inte döma ut Sarruate direkt, ska läsa klart den här boken först.
Sen kan jag döma ut henne!

5 comments:

Caroline said...

Åh! Jag är hellycklig att ha hittat din blogg! Borrar allt för ofta ned mig i ryska eller franska romaner men kom aldrig på tanken med en så pass specialiserad blogg. Skall bli mkt intressant läsa alla gamla (o så klart kommande) inlägg.

(Jag har läst fem sidor Sarraute men det var mitt i natten och jag beslöt skjuta på det hela tills en mer vaken tid.)

K said...

Så roligt! Just nu ligger den lite lågt eftersom jag befinner mig i Sverige, men jag kommer igen!

Jacob Carlson said...

Har du läst Kristoffer Leandoers bok "Huset som Proust byggde"?

Karin Stensdotter said...

Nej, det har jag inte. Var den bra?

Jacob Carlson said...

Jag tycker att den är bra som introduktion till modern fransk litteratur för svenskar och även kanske för dem som kan lite mer. Jag gillade kapitlet om Sarraute.