Thursday, February 21, 2008

Skiss

Håller på att skärpa mig för att skriva en seriösare grej om Némirovksy. Har i syfte att möjligen
få någon ordning på det svenska mottagandet av Ensamhetens vin samlat alla recensioner längst ned i inlägget här. Blev ju rätt irriterad på en del recensenter, men har nu läst det mesta igen.
Némirovsky missförstås, eller snarare förstås inte alls på ett par punkter, dels det judiska - hon är ju kritisk mot det och egentligen i snävare mening bara mot det hon sett av det judiska, det vill säga sina egna föräldrar och deras vänner och (affärs)bekanta. Och dels egentligen det ryska/östeuropeiska och kanske även tiden i sig, mellankrigstidens uppsluppenhet och egoism, dess löpande amok, eller vad man ska kalla det.
Allt jag läst av henne hittills är djupt pessimistiskt om människorna - över huvud taget.
I början av författarskapet skildrar hon just östeuropeiska judar (och andra, främst ryssar) exilerade i Frankrike. Så småningom, efter att själv ha varit bosatt några år i Paris och dessutom gift sig med en man med ungefär samma bakgrund som hon själv, men framför allt, efter att ha slagit igenom på den franska litterära scenen så börjar även fransmän träda in i berättelserna.
Inte heller de är särskilt optimistiska, glada eller "genomhederliga", återigen, tiden talar genom berättelserna. Tiden av spekulation och tändstickskrasch, tiden av lösa rykten och stora mängder människor uppryckta med rötterna. Besvikelserna och desillusionerna står som spön i backen, liksom champagnen sprutar och sportbilarna ilar - mot Nice, mot Biarritz...

Och samtidigt, efter Hitlers maktövertagande 1933 är Némirovsky inte omedveten om vad som väntar. En av de nazikritiska tidskrifter hon medverkar i har en mycket talande artikel om just det. En anförvant i USA tycker att hon och hennes familj ska flytta dit, men det gör de inte.
Och vad har hon inte att förlora, egentligen?
Rotad, äntligen rotad kan man säga, och det i landet hon alltid längtat till, ända sen barnsben.

Man kan ju föreställa sig att de/hon inte kunde föreställa sig något som kunde vara så väldigt mycket värre än barndomens ryska pogromer? Och från dem hade hennes familj varit förskonad.

Och i slutet av författarskapet är majoriteten av gestalterna franska, om än med inslag av "vandrande judar" - Själarnas Herre. I Storm över Frankrike är det, vad jag minns, fransmän av alla de sorter som flyr. Två minns jag skildrade med kärlek, resten, ja, det var fortfarande egoistiska och inskränkta människor - ur alla samhällsklasser.

Tja, det är ju bara att inse, jag måste läsa klart den träliga biografin. "Facit" så att säga.

No comments: