Tuesday, February 19, 2008

Gör en paus med Sarraute och har tagit upp den där biografin om Némirovsky igen. Den är visserligen både rörig och snacksalig men den ger trots allt en del information, om än ej mycket.
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.

Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.

Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.

Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?

No comments: