Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.
Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.
Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.
Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.
Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.
No comments:
Post a Comment