Mon cœur à l'étroit

heter en bok av årets Goncourt-pristagare, Marie NDiaye (fast det är alltså inte den prisbelönta boken, utan den innan).
Jag köpte den i pocket eftersom jag var nyfiken på författaren.
Och nu har jag alltså läst den.
Det är en rätt konstig bok. Redan titeln erbjuder översättningsmotstånd. När något är à l'étroit så betyder det litet, för litet. Vi lever à l'étroit, ja, då lever vi trångt, på en liten yta, vi är trångbodda helt enkelt.
Och här är det alltså utrymmet för hennes/någons/"mitt" hjärta som är trångbott.
Vilket man nog får säga stämmer, för det här är en i många stycken gastkramande story. Nadia, som är lärare och gift med Ange, en annan lärare, märker en förändring i omgivningens sätt mot henne. Folk föraktar henne, pratar inte med henne, viker undan med blicken.
Det hela sker i Bordeaux och dimman ligger tät.
Hennes man blir utsatt för en allvarlig incident, våld helt enkelt.
Hon försöker hjälpa honom, men ingen vill hjälpa henne. Någon tycker synd om henne, de flesta viker undan, en man spottar henne i ansiktet på gatan.
Varför? undrar man förstås.
Och det får man inget svar på.
Inledningsvis tänker jag på de beskrivningar jag läst av judarnas situation i Tyskland innan Förintelsen. Hur makten förbereder etnisk rensning psykologiskt. Folk ska vara rädda, känna skam.
Det gör Nadia och jag förväntade mig någon sorts krigssituation sen.
Men den kom aldrig.
Hennes situation kan istället, förstår man, vara självförvållad. Alla andra vet något, men inte hon och ingen vill förklara då hon frågar.

Så småningom förändras läget, jag ska väl inte säga hur. Men det är spännande ända till slutet, även om det är lite långrandigt på samma gång.
Berättelsen går sakta.
NDiaye anses vara något av ett litterärt underbarn, och jag har läst och hört att hennes stil är fantastisk. Jag vet inte om jag riktigt håller med, eller rättare sagt, detta är mycket välskrivet, men jag föredrar en annan sorts stil.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte skulle klara att skriva en sån här roman så pass trovärdigt. Det tror jag i alla fall.
Att vara i denna Nadias kläder, att svettas av rädsla, att fetma, att rusa runt i dimman och bli spottad på... Nej, mina figurer skulle nog reagera annorlunda än Nadia gör.
De skulle göra motstånd.