heter en novellsamling som kom ut för ett par år sen, skriven av Claire Castillon. Har läst den mest för att jag påmints om hennes existens i svenska media. Här en intervju i DN.
Och jag läser alltså. Och kommer omedelbart, efter den första novellen som även är titelnovellen och som jag tycker är rätt kass, att tänka på den tid i mitt liv då jag skrev noveller.
Titelnovellen är förutsägbar och sentimental. Såna noveller vill jag minnas att jag också skrev.
Men sen kommer fler och då tycker jag att Castillon blir bättre, ibland fortfarande alltför förutsägbar, men ändå bättre. Här passerar de samtida unga människorna. Bitar, fragment av liv vi inte vet så mycket om, känslor som liksom inte får plats, de flesta är mer eller mindre missanpassade (så som jag kände mig under den period jag skrev noveller!) och eftersom de är litterära gestalter så går de från ord till handling - that's the point, hein? Dottern förför pappan och blåser sin mamma, modern dödar sonen, äkta mannen håller fast vid galna hustrun och sticker ut sina ögon...
Ja, det är blodigt och både antikt och samtida på något vänster.
Men framför allt är det den där perioden i livet då man träffar mycket människor, människor som kommer förbi med sin historia, och man försöker få ihop det, som författare, men det går liksom inte riktigt.
Man reser, man går på fester och middagar, man har kille eller sambo men inga barn och det värsta som kan hända är att man blir övergiven eller överger och det händer hela tiden.
Den unga människans rotlöshet, brist på band är vad som gestaltas i den här boken.
Skulle jag säga.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Kära Karin,
Jag köpte den novellsamlingen på en bokrea i min stad i höstas; jag har hittills bara läst de första två och inte fallit handlöst för någon av dem, även om jag tycker att hennes berättarstil är lite läcker. Nu känner jag däremot att jag borde ta tag i läsningen och slutföra hennes novellsamling!
Men du läser franska romaner på originalspråk och bor alltså i Paris? Det låter underbart, måste jag säga dig. Jag är själv väldigt fascinerad av det franska språket och fullkomligt bestämd att lära mig tala det flytande. Jag går just nu sista terminen av trean i gymnasiet och ska försöka åka till Paris nästa vår. Är det svårt att hitta arbete i Paris, skulle du säga? Jag måste verkligen dit, jag måste lära mig flytande franska och jag måste leva i Paris, det bara är så.
Du fick en brevaktig kommentar här. Vi avslutar väl då också med vänliga hälsningar,
Isabelle
Post a Comment