Diamanter

Parsemé de diamants...

Har hängt upp mig på ett uttryck, flickan i La Proie, en av flickorna, den första, den rika vackra som pojken bestämmer sig för att han ska ha - hon har hårspännen parsemés de diamants...
Beströdda med diamanter, eller snarare inströdda i? Inblandade i.

Jag ser dem framför mig hur de glittrar där i det rum de träffas i, ett litet sjabbigt rum ovanför en restaurang i Parc Montsouris, men diamanterna gnistrar i kaminens sken och utanför är det parisiskt kallregn.
Flickan är förstås vacker som en diamant, hela hon.

Jag skulle aldrig komma på att beströ hårspännen med diamanter, ens i en roman.
Och det gör mig lite ledsen.

Pojken däremot har trasiga skor, utnötta sulor, sulor med hål i. Vacker även han med för långt hår och sliten regnrock. Han är "student". Som i en rysk roman, där går folk omkring och är studenter och har även trasiga skor.
På baksidan av boken står det att den är stendahlsk. Jag vet inte jag, för mig är dessa fattiga studenter ryska. Eller möjligen skånska, men då är de excentriska överliggare i Lund, i Piratens tappning. Lever på växlar, på "papper".

Naturligtvis går det åt helsicke, diamantströseln till trots.
Eller kanske just därför.

Det enda jag skulle kunna beströ med diamanter i en roman är en orörd skare i månljus.
Men där passar de kanske lika bra.

Annars, prosaiskt nog, är det förstås kokboksprosa, man beströr och arbetar in i.
Fast knappast diamanter.

Jag önskar faktiskt i fortsättningen beströ lite mer med diamanter.

Hej.

Uppdatering:
Har bestämt mig, i fortsättningen gör jag bara det, jag beströr, arbetar aldrig mer in riven ost eller finklippt gräslök (vilket är det vanliga). Jag parsemerar, från och med nu, bara diamanter.
Ouf, nu känns det bättre!