Har läst "I trygghetsnarkomanernas land" och blev irriterad, men läste klart. Jag blir alltid irriterad på folk som inte kan skriva korrekt svenska, och även om felen var få, så fanns de där. Nåja. Kände jag igen mig? Inte mycket, fast jag har cykelhjälm.
Tyckte jag att det stämde? Tja, men något saknades också, en distans till ämnet, en vidare jämförelse, det var som om en av dessa trygghetsnarkomaner själv tog till orda och egentligen tyckte att allt var bra utom att han inte fick röka på krogen längre.
För vem köper egentligen all idiotisk barnsäkerhetscrap som lanseras?
Jag känner ingen.
Så har jag läst en halv sida i "Bitterfittan": Kommer inte läsa klart. Har sällan haft så långtråkigt - redan på en halv sida. Och så ogillar jag den vulgarisering av språket som författaren ägnar sig åt. Jag är inte emot svordomar och ord som fitta i sig, men sida upp och sida ned. Ja, då tappar jag fullkomligt intresset.
Och så gick jag över till tidskriften Arkitektur. Där kan man läsa följande:
Den kränkande bostadsarkitekturen
Dagens bostadsarkitektur uppträder infantilt oansvarigt och kränker dem som bor i dem...
Jag vet inte, det är som att ha hamnat i en sorts Lustiga huset. Vad man än gör så måste man gå klart banan. Hur knäpp den än är. Man kommer inte ur det.
Nu återgår jag till att läsa franska romaner igen.
See you!
Wednesday, February 27, 2008
Friday, February 22, 2008
Skidor
Bloggaren tar nu SPORTLOV och kommer under detta lov endast att läsa franska romaner i vilka man finner ett brett inslag av vintersport. Typ OS. Och Sverige ska ta medalj, annars är bloggaren inte med.
Kan man säga skidom, låtom oss åka skidor, alltså?
Eller låter det bara inte klokt?
- Skidom mot Nordstjärnan, broder.
Alltså, man kan ju skida. Då bör man kunna skidom.
Hej.
Kan man säga skidom, låtom oss åka skidor, alltså?
Eller låter det bara inte klokt?
- Skidom mot Nordstjärnan, broder.
Alltså, man kan ju skida. Då bör man kunna skidom.
Hej.
Thursday, February 21, 2008
Skiss
Håller på att skärpa mig för att skriva en seriösare grej om Némirovksy. Har i syfte att möjligen
få någon ordning på det svenska mottagandet av Ensamhetens vin samlat alla recensioner längst ned i inlägget här. Blev ju rätt irriterad på en del recensenter, men har nu läst det mesta igen.
Némirovsky missförstås, eller snarare förstås inte alls på ett par punkter, dels det judiska - hon är ju kritisk mot det och egentligen i snävare mening bara mot det hon sett av det judiska, det vill säga sina egna föräldrar och deras vänner och (affärs)bekanta. Och dels egentligen det ryska/östeuropeiska och kanske även tiden i sig, mellankrigstidens uppsluppenhet och egoism, dess löpande amok, eller vad man ska kalla det.
Allt jag läst av henne hittills är djupt pessimistiskt om människorna - över huvud taget.
I början av författarskapet skildrar hon just östeuropeiska judar (och andra, främst ryssar) exilerade i Frankrike. Så småningom, efter att själv ha varit bosatt några år i Paris och dessutom gift sig med en man med ungefär samma bakgrund som hon själv, men framför allt, efter att ha slagit igenom på den franska litterära scenen så börjar även fransmän träda in i berättelserna.
Inte heller de är särskilt optimistiska, glada eller "genomhederliga", återigen, tiden talar genom berättelserna. Tiden av spekulation och tändstickskrasch, tiden av lösa rykten och stora mängder människor uppryckta med rötterna. Besvikelserna och desillusionerna står som spön i backen, liksom champagnen sprutar och sportbilarna ilar - mot Nice, mot Biarritz...
Och samtidigt, efter Hitlers maktövertagande 1933 är Némirovsky inte omedveten om vad som väntar. En av de nazikritiska tidskrifter hon medverkar i har en mycket talande artikel om just det. En anförvant i USA tycker att hon och hennes familj ska flytta dit, men det gör de inte.
Och vad har hon inte att förlora, egentligen?
Rotad, äntligen rotad kan man säga, och det i landet hon alltid längtat till, ända sen barnsben.
Man kan ju föreställa sig att de/hon inte kunde föreställa sig något som kunde vara så väldigt mycket värre än barndomens ryska pogromer? Och från dem hade hennes familj varit förskonad.
Och i slutet av författarskapet är majoriteten av gestalterna franska, om än med inslag av "vandrande judar" - Själarnas Herre. I Storm över Frankrike är det, vad jag minns, fransmän av alla de sorter som flyr. Två minns jag skildrade med kärlek, resten, ja, det var fortfarande egoistiska och inskränkta människor - ur alla samhällsklasser.
Tja, det är ju bara att inse, jag måste läsa klart den träliga biografin. "Facit" så att säga.
få någon ordning på det svenska mottagandet av Ensamhetens vin samlat alla recensioner längst ned i inlägget här. Blev ju rätt irriterad på en del recensenter, men har nu läst det mesta igen.
Némirovsky missförstås, eller snarare förstås inte alls på ett par punkter, dels det judiska - hon är ju kritisk mot det och egentligen i snävare mening bara mot det hon sett av det judiska, det vill säga sina egna föräldrar och deras vänner och (affärs)bekanta. Och dels egentligen det ryska/östeuropeiska och kanske även tiden i sig, mellankrigstidens uppsluppenhet och egoism, dess löpande amok, eller vad man ska kalla det.
Allt jag läst av henne hittills är djupt pessimistiskt om människorna - över huvud taget.
I början av författarskapet skildrar hon just östeuropeiska judar (och andra, främst ryssar) exilerade i Frankrike. Så småningom, efter att själv ha varit bosatt några år i Paris och dessutom gift sig med en man med ungefär samma bakgrund som hon själv, men framför allt, efter att ha slagit igenom på den franska litterära scenen så börjar även fransmän träda in i berättelserna.
Inte heller de är särskilt optimistiska, glada eller "genomhederliga", återigen, tiden talar genom berättelserna. Tiden av spekulation och tändstickskrasch, tiden av lösa rykten och stora mängder människor uppryckta med rötterna. Besvikelserna och desillusionerna står som spön i backen, liksom champagnen sprutar och sportbilarna ilar - mot Nice, mot Biarritz...
Och samtidigt, efter Hitlers maktövertagande 1933 är Némirovsky inte omedveten om vad som väntar. En av de nazikritiska tidskrifter hon medverkar i har en mycket talande artikel om just det. En anförvant i USA tycker att hon och hennes familj ska flytta dit, men det gör de inte.
Och vad har hon inte att förlora, egentligen?
Rotad, äntligen rotad kan man säga, och det i landet hon alltid längtat till, ända sen barnsben.
Man kan ju föreställa sig att de/hon inte kunde föreställa sig något som kunde vara så väldigt mycket värre än barndomens ryska pogromer? Och från dem hade hennes familj varit förskonad.
Och i slutet av författarskapet är majoriteten av gestalterna franska, om än med inslag av "vandrande judar" - Själarnas Herre. I Storm över Frankrike är det, vad jag minns, fransmän av alla de sorter som flyr. Två minns jag skildrade med kärlek, resten, ja, det var fortfarande egoistiska och inskränkta människor - ur alla samhällsklasser.
Tja, det är ju bara att inse, jag måste läsa klart den träliga biografin. "Facit" så att säga.
Tuesday, February 19, 2008
Kommentar av dagsläget
Dear friends,
Uppdaterar (21 feb) här med en artikel ur DN som jag tror är svaret på såna här problem. Föräldrarna måste engagera sig i sina barns skolarbete. Hur mycket? Ja, det beror på de enskilda barnen, men de allra flesta högstadiebarn är ännu inte självgående.
Eftersom flera av er gjort mig uppmärksam på den artikelserie som nu pågår i DN om den svenska lärarutbildningen, här och här, och eftersom även jag läst artiklarna så gör jag alltså det här undantaget.
Vad ska man tro?
Visst sätter artiklaran fingret på en tendens som vi sett länge, framför allt i svenska media, men säger de så mycket mer? Handlar det om enstaka fall (ja, det verkar det ju göra) eller är det så här överallt där lärare utbildas? Och har alla framtida lärare helt mist förståndet och hoppat i galen tunna?
Värst är väl den där skolledningen på lärarhögskolan, vad jag kan se.
De eventuella elever som vinner sina processer kommer ju ändå inte hålla i många dagar i klassrummen.
Jag tror alltså att media ger en jäkligt skev bild av skolan och utbildningsväsendet, men jag tror också att något måste göras åt saken. Låt Björklund försöka.
Dessutom, folk som är rättshaverister och inte egentligen klarar något normalt jobb måste ju också ta vägen nånstans. Har någon tänkt på det? Att de är samhällsekonomiskt olönsamma ska gudarna veta, men vi kommer inte bli av med alla som är just det utan att ta till väldigt drastiska metoder.
Bernur har en intressant reaktion på artikeln, och mammann skriver realistiskt om än något idealistiskt om skolan. Jag menar, om man har läst hennes inlägg tänker man att det måste finnnas något mellan 2,75 och 8, som också fungerar.
Annars tycker jag att det ylas väldigela i bloggosfären (kolla knuff.se) om samma sak.
Uppdaterar (21 feb) här med en artikel ur DN som jag tror är svaret på såna här problem. Föräldrarna måste engagera sig i sina barns skolarbete. Hur mycket? Ja, det beror på de enskilda barnen, men de allra flesta högstadiebarn är ännu inte självgående.
Eftersom flera av er gjort mig uppmärksam på den artikelserie som nu pågår i DN om den svenska lärarutbildningen, här och här, och eftersom även jag läst artiklarna så gör jag alltså det här undantaget.
Vad ska man tro?
Visst sätter artiklaran fingret på en tendens som vi sett länge, framför allt i svenska media, men säger de så mycket mer? Handlar det om enstaka fall (ja, det verkar det ju göra) eller är det så här överallt där lärare utbildas? Och har alla framtida lärare helt mist förståndet och hoppat i galen tunna?
Värst är väl den där skolledningen på lärarhögskolan, vad jag kan se.
De eventuella elever som vinner sina processer kommer ju ändå inte hålla i många dagar i klassrummen.
Jag tror alltså att media ger en jäkligt skev bild av skolan och utbildningsväsendet, men jag tror också att något måste göras åt saken. Låt Björklund försöka.
Dessutom, folk som är rättshaverister och inte egentligen klarar något normalt jobb måste ju också ta vägen nånstans. Har någon tänkt på det? Att de är samhällsekonomiskt olönsamma ska gudarna veta, men vi kommer inte bli av med alla som är just det utan att ta till väldigt drastiska metoder.
Bernur har en intressant reaktion på artikeln, och mammann skriver realistiskt om än något idealistiskt om skolan. Jag menar, om man har läst hennes inlägg tänker man att det måste finnnas något mellan 2,75 och 8, som också fungerar.
Annars tycker jag att det ylas väldigela i bloggosfären (kolla knuff.se) om samma sak.
Gör en paus med Sarraute och har tagit upp den där biografin om Némirovsky igen. Den är visserligen både rörig och snacksalig men den ger trots allt en del information, om än ej mycket.
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.
Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.
Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.
Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?
En sak som ändå slår mig är att Némirovsky redan då (mellankrigstiden) anklagas för att skriva "melodramatiskt" och här infinner sig onekligen jämförelsen med Sarraute. S har visserligen inte debuterat än, men hon gör det, om jag minns rätt redan 1939, och det med en bok som är Némirovskys böckers raka motsats.
Det är som om det är Sarraute som bär framtiden i sitt sköte, typ. Hennes oändligt långsamma och ordrika texter som innehåller så osannolikt lite. Åtminstone om man är ute efter just dramatik och skeenden, förlopp, orsakssamband, en berättelse av klassiskt snitt.
Man kan i viss mån förstå att det är Némi som faller i glömska, åtminstone till att börja med. Det hon skriver passar inte in i den föreställning man vill ha om livet, världen, litteraturen och språket under efterkrigstiden.
Hon är storslaget rysk - men på franska.
Och här tar ju själva språket, stilen över.
Och jag misstänker att den strömningen fortfarande är den ledande, också idag, och det är även den strömning som Makïne ondgör sig över i intervjun jag citerade bitar ur för en tid sen.
Här ser jag förstås även en parallell i den svenska samtiden och litteraturen, som även den lider av exakt samma självbild som den franska.
Och man kan även se varför Hollywood tagit över rollen som berättare av de klassiska sagorna eller berättelserna. Där gör man ju det hela med en jäkla dramatik, oftast saknas förstås européns subtilitet och mångtydighet mitt i alltsammans. Men action är det, ont och gott, spännande och bra musik.
Och mer har vi väl egentligen aldrig begärt av våra berättare?
Sunday, February 17, 2008
Bloggaren TVIVLAR
Kära vänner, tvivlar starkt på att jag orkar ta mig igenom Sarrautes barndom.
Senast samlar hon tomma parfymflaskor under tre sidor och så småningom kommer den andra rösten och säger: Himla konstigt, hörrödu, att du inte tog med dem när du flyttade, och det håller hon med om! Men sen händer ingenting!
Samtidigt ser jag något här, den efterkrigstid och dess syn på samhället som i så stor utsträckning präglat samhällsutvecklingen i Västeuropa. Vänsterns och den nya romanens (bland annats) nära förbindelse.
Jag är egentligen av den uppfattningen att politik inte har så väldigt mycket med kultur/konst att göra - och - det gör att jag per automatik är "höger/borgerlig/konservaritv" you name it. Tycker man som jag, att man i huvudsak bör diskutera sakfrågor och det utan att ge dem en politisk dimension, så är man just borgerlig.
Samtidigt, efterkrigstidens kulturpolitik skapades i Sverige av socialdemokratin. I stort sett.
I Frankrike skapades den av Guallisterna, hur gärna än vänstern vill göra sig till försvarare av kulturen så kommer den inte ifrån Malraux.
Och i detta kommer man inte heller ifrån reaktionerna på andra världskrigets upplösning. Den avsky och den vilja att bryta all kontakt med det förgångna som bland annat Le Nouveau Roman ger uttryck för känns i det sammanhanget legitima.
Och nu?
Ja, nu har det ju gått ytterligare drygt femtio år...
Senast samlar hon tomma parfymflaskor under tre sidor och så småningom kommer den andra rösten och säger: Himla konstigt, hörrödu, att du inte tog med dem när du flyttade, och det håller hon med om! Men sen händer ingenting!
Samtidigt ser jag något här, den efterkrigstid och dess syn på samhället som i så stor utsträckning präglat samhällsutvecklingen i Västeuropa. Vänsterns och den nya romanens (bland annats) nära förbindelse.
Jag är egentligen av den uppfattningen att politik inte har så väldigt mycket med kultur/konst att göra - och - det gör att jag per automatik är "höger/borgerlig/konservaritv" you name it. Tycker man som jag, att man i huvudsak bör diskutera sakfrågor och det utan att ge dem en politisk dimension, så är man just borgerlig.
Samtidigt, efterkrigstidens kulturpolitik skapades i Sverige av socialdemokratin. I stort sett.
I Frankrike skapades den av Guallisterna, hur gärna än vänstern vill göra sig till försvarare av kulturen så kommer den inte ifrån Malraux.
Och i detta kommer man inte heller ifrån reaktionerna på andra världskrigets upplösning. Den avsky och den vilja att bryta all kontakt med det förgångna som bland annat Le Nouveau Roman ger uttryck för känns i det sammanhanget legitima.
Och nu?
Ja, nu har det ju gått ytterligare drygt femtio år...
Saturday, February 16, 2008
Svar
Fotografen till att börja med: Mario Dondero. Född 1928 i Milano.
Bilden föreställer gruppen som företräder rörelsen "Le Nouveau Roman". Den är tagen utanför förlaget Editions de Minuit 1959. Och eftersom Agneta (som vann) räknat upp alla gubbarna (och gumman) under förra inlägget så struntar jag i att göra det.
Grejen med Le Nouveau Roman är att ingen gör det (skriver den) på samma sätt som någon annan. Det är därför folk inte verkar ha med varann att göra på bilden, åtminstone enligt den tolkning jag håller på att läsa. - En rätt irriterande historia, tolkningen alltså.
Jag beställer böcker på en internetbokhandel. Inte för att det är billigare - det är det inte - Frankrike har fasta bokpriser och dessutom är det förbjudet i lag att sälja grejer med förslust, men för att det är bekvämt och inte dyrare.
Och då köper man i viss mån grisen i säcken.
Det ex av Nathalie Sarrautes Enfance jag köpt är en utgåva "rekommenderad läsning för gymnasieskolan".
Den är proppfull med klämkäcka analyser och olika fenomen insatta i sitt sammanhang. Dessutom får man sig till livs tolkningar av konstverk och diverse tabeller av typen:
1903 Tchekhov, Körsbärsträdgården
1913 Proust, Swanns värld
1914 Första Världskrigets utbrott
1915 Relativitetsteorin, Einstein
1917 Ryska Revolutionen
1918 Första Världskrigets slut
Sånt man känner sig lite kluven till.
Lite senare:
och nu har jag börjat på själva romanen... Man kan fatta att det behövs lite utfyllnad. Tre sidor barnet tuggar mat. Två sidor barnet tar en sax och säger att hon ska sabba soffan med den. Det ska du inte, säger barnjungfrun. Det ska jag visst, säger barnet. Två sidor barnet går över gatan och håller barnjungfrun i handen men gillar inte barnjungfrun för hon har håret fullt av vinäger. (Varför får man inte veta.)
Det hela avbryts då och då av en annan röst som strör in tveksamheter i texten, tveksamheter av typen: Är du säker på att det verkligen var så här?
Nejnej, svarar berättaren, naturligtvis var det inte alls så här, som alla minnen ligger det egentligen bortom orden.
Och ja, så håller det väl på, cirka tvåhundra sidor. Om Ryssland (vilket var vad jag var intresserad av) får jag nog inte veta så mycket.
Detta är alltså ett exempel på "Den nya franska romanen" (även om den är skriven på 1980-talet).
Samtidigt med den dök "la nouvelle vague" upp på bio, filmer som jag minns som att folk pratar och pratar och pratar. Det är inte tyst en sekund, hela tiden snackar någon. De rör sig knappt, de bara fortsätter sina dialoger eller, i värsta fall, monologer.
Enligt goda vänner är det typiskt franskt. Jag är beredd att hålla med. De har verkligen, fortfarande en tendens att tro att allt kan sägas med ord. (Utom då Sarraute, som kanske är något på spåren, men hon använder väldigt mycket ord för att säga väldigt lite.)
Och trots att den nya romanen var tänkt som ett brott mot traditionen, som något radikalt, så känns den för mig, femtio år senare, som tydligt inskriven i just en tradition.
Nå, man erkänner inte någon tradition, man erkänner inte någon hjälte eller några gestalter. Man skriver om ett dimimgt "jag" och man försöker vända upp och ned på storheter som tid och rum och handling. Inget behöver vara i samklang med yttre förhållanden, det viktiga är att man följer det inre schema man ställt upp för sin berättelse (som då förstås inte är någon "berättelse" - värst av allt).
Det hänger förstås ihop med ett historiskt sammanhang, slutet av andra världskriget och vad man då blev varse. En massa författare kom ju fram till att det helt enkelt inte gick att berätta om verkligheten längre, den hade övergått människans horisont, typ.
Jaja, det är inte min grej, den saken är klar. Det finns författare som experimenterar i samma sfärer som jag verkligen gillar, Woolf till exempel.
Men jag ska väl inte döma ut Sarruate direkt, ska läsa klart den här boken först.
Sen kan jag döma ut henne!
Bilden föreställer gruppen som företräder rörelsen "Le Nouveau Roman". Den är tagen utanför förlaget Editions de Minuit 1959. Och eftersom Agneta (som vann) räknat upp alla gubbarna (och gumman) under förra inlägget så struntar jag i att göra det.
Grejen med Le Nouveau Roman är att ingen gör det (skriver den) på samma sätt som någon annan. Det är därför folk inte verkar ha med varann att göra på bilden, åtminstone enligt den tolkning jag håller på att läsa. - En rätt irriterande historia, tolkningen alltså.
Jag beställer böcker på en internetbokhandel. Inte för att det är billigare - det är det inte - Frankrike har fasta bokpriser och dessutom är det förbjudet i lag att sälja grejer med förslust, men för att det är bekvämt och inte dyrare.
Och då köper man i viss mån grisen i säcken.
Det ex av Nathalie Sarrautes Enfance jag köpt är en utgåva "rekommenderad läsning för gymnasieskolan".
Den är proppfull med klämkäcka analyser och olika fenomen insatta i sitt sammanhang. Dessutom får man sig till livs tolkningar av konstverk och diverse tabeller av typen:
1903 Tchekhov, Körsbärsträdgården
1913 Proust, Swanns värld
1914 Första Världskrigets utbrott
1915 Relativitetsteorin, Einstein
1917 Ryska Revolutionen
1918 Första Världskrigets slut
Sånt man känner sig lite kluven till.
Lite senare:
och nu har jag börjat på själva romanen... Man kan fatta att det behövs lite utfyllnad. Tre sidor barnet tuggar mat. Två sidor barnet tar en sax och säger att hon ska sabba soffan med den. Det ska du inte, säger barnjungfrun. Det ska jag visst, säger barnet. Två sidor barnet går över gatan och håller barnjungfrun i handen men gillar inte barnjungfrun för hon har håret fullt av vinäger. (Varför får man inte veta.)
Det hela avbryts då och då av en annan röst som strör in tveksamheter i texten, tveksamheter av typen: Är du säker på att det verkligen var så här?
Nejnej, svarar berättaren, naturligtvis var det inte alls så här, som alla minnen ligger det egentligen bortom orden.
Och ja, så håller det väl på, cirka tvåhundra sidor. Om Ryssland (vilket var vad jag var intresserad av) får jag nog inte veta så mycket.
Detta är alltså ett exempel på "Den nya franska romanen" (även om den är skriven på 1980-talet).
Samtidigt med den dök "la nouvelle vague" upp på bio, filmer som jag minns som att folk pratar och pratar och pratar. Det är inte tyst en sekund, hela tiden snackar någon. De rör sig knappt, de bara fortsätter sina dialoger eller, i värsta fall, monologer.
Enligt goda vänner är det typiskt franskt. Jag är beredd att hålla med. De har verkligen, fortfarande en tendens att tro att allt kan sägas med ord. (Utom då Sarraute, som kanske är något på spåren, men hon använder väldigt mycket ord för att säga väldigt lite.)
Och trots att den nya romanen var tänkt som ett brott mot traditionen, som något radikalt, så känns den för mig, femtio år senare, som tydligt inskriven i just en tradition.
Nå, man erkänner inte någon tradition, man erkänner inte någon hjälte eller några gestalter. Man skriver om ett dimimgt "jag" och man försöker vända upp och ned på storheter som tid och rum och handling. Inget behöver vara i samklang med yttre förhållanden, det viktiga är att man följer det inre schema man ställt upp för sin berättelse (som då förstås inte är någon "berättelse" - värst av allt).
Det hänger förstås ihop med ett historiskt sammanhang, slutet av andra världskriget och vad man då blev varse. En massa författare kom ju fram till att det helt enkelt inte gick att berätta om verkligheten längre, den hade övergått människans horisont, typ.
Jaja, det är inte min grej, den saken är klar. Det finns författare som experimenterar i samma sfärer som jag verkligen gillar, Woolf till exempel.
Men jag ska väl inte döma ut Sarruate direkt, ska läsa klart den här boken först.
Sen kan jag döma ut henne!
Tävling
Den som kan säga i vilket sammanhang bilden togs vinner något. Man behöver inte kunna namnge alla på bilden men några vore väl bra. Och så, som sagt, sammanhanget.Vad man vinner? Vet inte, har inte bestämt än. Antagligen inte något jättefint.
Bonne chance!
Friday, February 15, 2008
Les feux d'automne II
Jag lovar att inte tjata mer om det här sen, men i Les feux d'automne av Irène Némirovsky, så finns, från författarens sida en sorts kärlek till dessa "småborgare".
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.
Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.
Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!
Huvudpersonen i boken är i början en ung pojke, Bernard, han går ut i första världkriget frivilligt då det bryter ut, då är han själv arton år.
Han överlever och kommer tillbaka och är då i grunden förändrad. Denna förändring får framför allt hans hustru, Thérèse känna av. De gifter sig med varandra då hon förlorat sin första man, en ung läkare som hon hann vara gift med i ett par månader innan han stupade. Thérèse och Bernard känner också varandra från barndomen, just från de där familjemiddagarna om söndagarna i den lilla matsalen.
Nå. Bernard är förändrad såtillvida att han, likt en hel generation, lever för stunden, för nuets njutningar och för pengar, kvinnor och lyx. Ett vanligt tema hos Némirovsky, och ett vanligt tema under mellankrigstiden.
Han ger sig in i vådliga affärer och vid andra världskrigets utbrott är han bankrutt, men han går ut i det tillsammans med sin son som vid det laget blivit arton år.
Sonen är inte förtjust i sin pappa som inte levt tillsammans med honom och mamman, och han föraktar pappans värderingar, tar till sitt hjärta istället mammans första äkta man, den vars son han tycker att han borde ha varit.
Sonen stupar och Bernard hamnar i hemska samvetskval eftersom han själv varit inblandad i de affärer av risiga flygplansdelar som möjligen blir orsaken till den olycka som tar livet av sonen.
Nå, efter allt detta förändras Bernard igen, han ser kvaliteterna i sin (småborgerliga) hustru, och efter en tids fångenskap i Tyskland återvänder han hem till sin familj.
Och där, mitt i kriget, slutar boken.
Man får inte veta hur det går sen, för Némirovsky själv dör ju kort därefter.
Märkligt nog är detta alltså en ganska hoppfull bok, trots intrikata förhållanden mellan familjemedlemmar och ödesnycker i största allmänhet.
Som den stora vinnaren framstår småborgerligheten (något överdrivet kanske, men ändå) och förloraren - ja, alla de som skor sig på andras olycka, som tänker kortsiktigt och egoistiskt.
En bok med sens moral, alltså.
Nu gör jag paus med Némirovsky-läsandet ett tag. Återkommer med annat.
Hej!
Thursday, February 14, 2008
Småborgerlighet
Jag fortsätter att tjata om något som dök upp redan i det förra inlägget. Jepp, detta att vara småborgerlig. Némirovsky fångar fint de småborgare som levde i Paris innan första världskriget. Obs, detta utan att egentligen ha vuxit upp ihop med dem! Minns! Hon är född 1900 i Ukraina och familjen flydde under revolutionen. Hon hade visserligen tillbringat lov eller semestrar i Paris och på Riviäran, alltsedan barnsben, och i Ensamhetens vin ger hon uttryck för en längtan efter att ha varit ett av dessa barn som hade ett vanligt franskt både för- och efternamn, men, hennes barndom försiggick på annat håll.
Så hur gör hon?
Min förmodan är att hon läst om dessa småborgare, hos Maupassant och andra, och att hon sedan extrapolerar. Inte så svårt om man är uppmärksam på vad man sysslar med, det gäller framför allt att undvika anakronismerna, men som sagt, med lite allmänbildning och en viss dos pålästhet går det alldeles utmärkt.
Nå, dessa småborgare. De har ju sina begränsningar, onekligen. Men också sina kvaliteter - det kommer man inte ifrån.
Och min fråga just nu är egentligen om de fanns i Sverige under samma period?
Hjalmar Söderberg skriver kanske om dem, om man tänker efter, de där killarna som förblir ungkarlar för att de aldrig kan försörja en familj, eller de de familjerna som har så svårt att få tillvaron att gå ihop, ekonomiskt.
Samtidigt är de småborgare vi möter här i Némirovskys tappning människor som har sitt på det torra, verkligen inget överflöd men enkla nöjen och en god söndagsmiddag har de råd med. De är heller inte värda det förakt man vanligen lägger in i ordet "småborgerlig".
Jag har aldrig hört någon tala om sin småborgerliga bakgrund med stolthet i rösten, ändå har säkert de flesta av oss någon skvätt småborgerlighet i oss.
Eller?
Jag förmodar att småborgerligheten i Europa, nere på kontinenten så att säga håller i sig, blir kvar, också under mellankrigstiden även om tiderna blev svåra och arbetslösheten hög. Men ändå. Och jag förmodar att något hände under samma period i Sverige (men här kanske jag är ute och cyklar) där småborgerligheten istället blev "folkhemmet"?
Och att han rötter i det har inte alls samma klang som att ha rötter i småborgerligheten, eller?
Småborgerlig i motsats till högborgerlig, som frikyrklig i motsats till högkyrklig.
Eller är det så att just att det går en sorts vattendelare där, Sverige blev folkhem och småborgarna försvann! medan kontinenten förblev småborgerlig?
Svar emottages tacksamt!
Så hur gör hon?
Min förmodan är att hon läst om dessa småborgare, hos Maupassant och andra, och att hon sedan extrapolerar. Inte så svårt om man är uppmärksam på vad man sysslar med, det gäller framför allt att undvika anakronismerna, men som sagt, med lite allmänbildning och en viss dos pålästhet går det alldeles utmärkt.
Nå, dessa småborgare. De har ju sina begränsningar, onekligen. Men också sina kvaliteter - det kommer man inte ifrån.
Och min fråga just nu är egentligen om de fanns i Sverige under samma period?
Hjalmar Söderberg skriver kanske om dem, om man tänker efter, de där killarna som förblir ungkarlar för att de aldrig kan försörja en familj, eller de de familjerna som har så svårt att få tillvaron att gå ihop, ekonomiskt.
Samtidigt är de småborgare vi möter här i Némirovskys tappning människor som har sitt på det torra, verkligen inget överflöd men enkla nöjen och en god söndagsmiddag har de råd med. De är heller inte värda det förakt man vanligen lägger in i ordet "småborgerlig".
Jag har aldrig hört någon tala om sin småborgerliga bakgrund med stolthet i rösten, ändå har säkert de flesta av oss någon skvätt småborgerlighet i oss.
Eller?
Jag förmodar att småborgerligheten i Europa, nere på kontinenten så att säga håller i sig, blir kvar, också under mellankrigstiden även om tiderna blev svåra och arbetslösheten hög. Men ändå. Och jag förmodar att något hände under samma period i Sverige (men här kanske jag är ute och cyklar) där småborgerligheten istället blev "folkhemmet"?
Och att han rötter i det har inte alls samma klang som att ha rötter i småborgerligheten, eller?
Småborgerlig i motsats till högborgerlig, som frikyrklig i motsats till högkyrklig.
Eller är det så att just att det går en sorts vattendelare där, Sverige blev folkhem och småborgarna försvann! medan kontinenten förblev småborgerlig?
Svar emottages tacksamt!
Wednesday, February 13, 2008
Les feux d'automne
Höll verkligen på att virra bort mig totalt där ett tag. Frågan är dock ställd: Var ligger egentligen Sverige? Alla svar beaktas.
Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.
Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.
Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.
Nu tillbaka till Némirovsky (och civilsationen) och den sista i traven av hennes romaner som jag läser just nu.
Les feux d'automne, en berättelse som sträcker sig över en lång tid, börjar strax före första världskriget och redan där vill jag stanna en liten stund, för här finns något jag känner igen.
Småborgarna, småborgerligheten, här beskrivs den igen, samma småborgerlighet som jag minns från Maupassants noveller.
Två familjer står i centrum, generationerna är blandade, allt från barn och föräldrar till farföräldrar. Familjerna är vänner och tillbringar söndagarna tillsammans med enkla nöjen. Först en god lunch i den ena familjens lilla trånga matsal, mört kött, god efterrätt med grädde i. De små silverskedarna klingar mot assietterna då gästerna i tystnad äter upp det sista av den. Farmorn som gjort den är mäkta belåten.
Sedan prommenad på Champs Elysées dit man tar metron. Man hyr stolar och tittar på folk, en av damerna i sällskapet (änka) försörjer sig som modist och tecknar av de kända skådespelerskornas hattar i ett litet block.
Så dricker man varm choklad på en uteservering och tar metron tillbaka, lägger sig tidigt.
Paris.
En stad där gatorna är lugna och flickor lika säkra där som hemma i salongen, en stad där dessa småborgare bor vid trånga gator där fönstren är täckta av spetsgardiner och där det luktar matos i de trånga trapphusen.
Människorna låter sy om sina kläder. Klänningar och ytterrockar "accomoderas" fixas, för att följa modets växlingar innan de är utslitna.
Sparpengar är viktigt och de placeras på banken och i "ryska papper".
Salongen är liten också den och till kvällen ställs yngste sonens säng upp i den.
Genom kvällarna skär metrons gnisslande ljud, för den går just här ovan jord.
Och värderingarna: ärlighet, fromhet, sparsamhet och dygd.
Orden "jeune fille" som man fortfarande använder idag, får sin förklaring. En "jeune fille" är en oskyldig flicka. En "fille" tout court - är det inte.
Och så kommer då kriget och de unga männen försvinner och några kommer tillbaka och därefter är inget sig likt.
Men det kanske jag orkar berätta om en annan dag.
Tuesday, February 12, 2008
Norden
Så här står det om Nordeuropa i en fransk relativt nyutkommen barnatlas:
Nordeuropa består av Storbritannien, Irland, Island och de fyra nordiska länderna - Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Engelska är det officiella språket i Storbritannien och Irland. De nordiska länderna har egna språk.
Och apropå klimatet:
De nordiska länderna har kallt och regnigt klimat, framför allt norrut. På Island och i de nordiska länderna är det natt hela dagarna på vintern och på sommaren är det dag dygnet runt.
Och ja, på ett ungefär är det här vad folk i allmänhet känner till, i bästa fall.
Fast med tanke på gårdagens diskussion, själv vet jag väldigt lite om de länder i Östeuropa som länge var stängda för inblick.
I min stockholmska barndom fanns ester både som arbetskamrater till mina föräldrar och som skolkamrater i gymnasiet. Grundskolan gick de i estniska skolan.
Senare stötte jag på dessa då vuxna barn, efter murens fall, då på arkitektkontor och de var ofta på väg till Estland för att jobba där, för att delta i olika återuppbyggnadsprojekt.
De som fascinerade mig var att barnen, som ofta aldrig ens hade varit i Estland, var så engagerade i landet och att de kunde språket.
En invandrargrupp väl medveten om sitt eget värde skulle man kunna säga. Men också, förstås, en flyktinggrupp ursprungligen, inte en del av arbetskraftsinvandringen.
Mina estniska bekanta köpte hus i Tallin då det blev möjligt, de tillbringar halva året där och andra halvan i Sverige, spenderar sina svenska pensioner i Estland.
För dem är nog faktiskt Sverige ett viktigt land, om man nu tänker efter.
Detta har inte mycket med franska romaner att göra. Medges.
Men man hamnar ju i frågor som man försöker hitta svar på.
Vad gäller Némirovsky läser jag just nu Les feux de l'automne, Höstbränder ungefär. En bok som berättar om första världskriget och dess konsekvenser i människors - världsbild? Nånting ditåt.
Jag tror inte att jag läst något om det här kriget sen jag gick i gymnasiet. Jag slås av hur lite jag vet och hur förskräckligt det måste ha varit, förstås.
Samtidigt finns ju minnena av det här. I min mans barndom fanns två hängivna gammelmostrar utöver farmor och mormor. Gammelmostrarna tillhörde de där två tredjedelarna av den generationen kvinnor som aldrig "blev gifta", fästmännen dog i kriget.
Kanske är Sverige så avlägset för att svenskarna helt enkelt delar så lite av de erfarenheter som trots allt, präglar resten av Europa. Erfarenheter som håller på att glömmas bort vartefter tiden går, men som ändå ligger kvar i djupare skikt i människor.
Eller som min svåger sa då han och några andra franska advokater hade åkt mellan Göteborg och Stockholm i bil:
"Vi kände oss väldigt ensamma."
Nordeuropa består av Storbritannien, Irland, Island och de fyra nordiska länderna - Finland, Norge, Danmark och Sverige.
Engelska är det officiella språket i Storbritannien och Irland. De nordiska länderna har egna språk.
Och apropå klimatet:
De nordiska länderna har kallt och regnigt klimat, framför allt norrut. På Island och i de nordiska länderna är det natt hela dagarna på vintern och på sommaren är det dag dygnet runt.
Och ja, på ett ungefär är det här vad folk i allmänhet känner till, i bästa fall.
Fast med tanke på gårdagens diskussion, själv vet jag väldigt lite om de länder i Östeuropa som länge var stängda för inblick.
I min stockholmska barndom fanns ester både som arbetskamrater till mina föräldrar och som skolkamrater i gymnasiet. Grundskolan gick de i estniska skolan.
Senare stötte jag på dessa då vuxna barn, efter murens fall, då på arkitektkontor och de var ofta på väg till Estland för att jobba där, för att delta i olika återuppbyggnadsprojekt.
De som fascinerade mig var att barnen, som ofta aldrig ens hade varit i Estland, var så engagerade i landet och att de kunde språket.
En invandrargrupp väl medveten om sitt eget värde skulle man kunna säga. Men också, förstås, en flyktinggrupp ursprungligen, inte en del av arbetskraftsinvandringen.
Mina estniska bekanta köpte hus i Tallin då det blev möjligt, de tillbringar halva året där och andra halvan i Sverige, spenderar sina svenska pensioner i Estland.
För dem är nog faktiskt Sverige ett viktigt land, om man nu tänker efter.
Detta har inte mycket med franska romaner att göra. Medges.
Men man hamnar ju i frågor som man försöker hitta svar på.
Vad gäller Némirovsky läser jag just nu Les feux de l'automne, Höstbränder ungefär. En bok som berättar om första världskriget och dess konsekvenser i människors - världsbild? Nånting ditåt.
Jag tror inte att jag läst något om det här kriget sen jag gick i gymnasiet. Jag slås av hur lite jag vet och hur förskräckligt det måste ha varit, förstås.
Samtidigt finns ju minnena av det här. I min mans barndom fanns två hängivna gammelmostrar utöver farmor och mormor. Gammelmostrarna tillhörde de där två tredjedelarna av den generationen kvinnor som aldrig "blev gifta", fästmännen dog i kriget.
Kanske är Sverige så avlägset för att svenskarna helt enkelt delar så lite av de erfarenheter som trots allt, präglar resten av Europa. Erfarenheter som håller på att glömmas bort vartefter tiden går, men som ändå ligger kvar i djupare skikt i människor.
Eller som min svåger sa då han och några andra franska advokater hade åkt mellan Göteborg och Stockholm i bil:
"Vi kände oss väldigt ensamma."
Monday, February 11, 2008
Mer om väderstreck
Funderar fortfarande på detta med väderstreck. De kommer lite i en ny dager om man byter utsiktspunkt.
Har själv alltid betraktat Sverige som en del av Västeuropa, till skillnad då från Östeuropa, och det beror väl helt enkelt på efterkrigstidens historia. Vi var en del av Västeuropa mer än Nordeuropa så att säga, i alla fall så länge östblocket var östblock.
Men var ligger Sverige idag?
Och var låg det innan nittonhundratalets två stora krig?
Némirovsky skriver rätt mycket om Västeuropa, drömmen fattiga östeuropéer har om rikedomen och elegansen i väst.
Tjechov beundrar elegansen både i Wien och Paris. Enligt honom två tjusiga huvudstäder i Västeuropa. Det här var ju innan första världskriget, Wien var huvudstad i ett jätterike, a much bigger city, så att säga.
Stockholm och Helsinki däremot... Tja, det är väl två rätt provinsiella städer som Némirovskys råkar passera. Men inget man funderar på att stanna längre än nödvändigt i. Familjen blir kvar i en liten finsk by tillsammans med andra ryska flyktningar så länge utgången av kriget är oviss, så länge det kanske finns en möjlighet att återvända. Så fort saken är klar blir Sverige ett genomgångsland. Transit.
Sverige är ur både fransmäns och ryssars synpunkt ett land som inte har någon som helst betydelse, eller dragningskraft.
Och så är det egentligen fortfarande, misstänker jag.
Visst, de baltiska länderna vänder sig mot Östersjön och andra delar av historien, knyter liksom an där.
Ryssar kommer och invaderar NK och Biblioteksgatan med cash, så tror jag att det är fortfarande.
Men egentligen finns det inget (starkt) band, varken historiskt eller nu att tala om mellan just Sverige och Frankrike/Ryssland, vilket råkar vara de länder jag just nu läser om.
Andra band kan man dock se många, frankt-ryskt eller franskt-portugisiskt. Tyskt-turkiskt.
Svenskt-finskt eller... ja, vad?
Rätt skumt, det där. Talade igår med en portugisisk filmregissör. Hon berättade om det starka band som fanns mellan Frankrike och Portugal. Dels alla invandrare som kom under efterkrigstiden och som fortfarande är här, men också alla de frivilligt exilerade under Salhazar som hamnade i Frankrike.
Detta att folk kommer till Frankrike och gör landet till sitt så att säga, skriver på franska, eller gör film på franska, och att det varit så länge, det finner jag ingen motsvarighet till i Sverige.
Visst finns Kalifatides och bröderna Fares. Men innan dess?
Att människor kommer och gör en del av historien gemensam... Handelskontakter, utbyten av olika slag. Språk.
Ja, jag kom bara att tänka på det. Var ligger egentligen Sverige idag? För vilka (utom svenskarna själva då) är det ett viktigt land?
Och vad gäller berättarkonsten blir det här ännu tydligare. Svenskar har ju en tendens att tro att Strindberg är världsberömd.
Men Tjechov på sin tid diskuterar Ibsen och andra ryssar, och fransmän av idag tycker att Strindbergs "Ett dockhem" fortfarande står sig... (Ja, jag vet, men de säger det! Fröken Julie har de i regel mindre koll på.)
Kanske Nils Holgersson, och helt klart Ingmar Bergman. I övrigt tystnad.
Och stora europeiska romaner, i en Stendahls eller en Dostojevskijs efterföljd - ja, de existerar ju faktiskt inte i Sverige.
Lite kring förra sekelskiftet, Strindberg och Söderberg. Sist ut i världen är kanske just Hjalmar Bergman som ger sig på filmmanusskrivande i USA och Berling om jag minns rätt, sen är det slut.
Nejvisstnej, fortfarande finns Ingmar Bergman. Undantaget som bekräftar regeln.
Sverige är en avkrok och en ankdamm. Det är ingen slump att man diskuterar handväskor och kulturredaktörer på kvällstidningar i det som kallas debatt.
Samtidigt är det något häpnadsväckande med det. Jag kommer inte ifrån det, och däri ligger kanske min egen naivitet och blåögdhet.
Hur kan ett helt jäkla folk vara så vilselett?
Så för att svara på min egen fråga. Sverige är en del av Nordeuropa.
Punkt slut.
Har själv alltid betraktat Sverige som en del av Västeuropa, till skillnad då från Östeuropa, och det beror väl helt enkelt på efterkrigstidens historia. Vi var en del av Västeuropa mer än Nordeuropa så att säga, i alla fall så länge östblocket var östblock.
Men var ligger Sverige idag?
Och var låg det innan nittonhundratalets två stora krig?
Némirovsky skriver rätt mycket om Västeuropa, drömmen fattiga östeuropéer har om rikedomen och elegansen i väst.
Tjechov beundrar elegansen både i Wien och Paris. Enligt honom två tjusiga huvudstäder i Västeuropa. Det här var ju innan första världskriget, Wien var huvudstad i ett jätterike, a much bigger city, så att säga.
Stockholm och Helsinki däremot... Tja, det är väl två rätt provinsiella städer som Némirovskys råkar passera. Men inget man funderar på att stanna längre än nödvändigt i. Familjen blir kvar i en liten finsk by tillsammans med andra ryska flyktningar så länge utgången av kriget är oviss, så länge det kanske finns en möjlighet att återvända. Så fort saken är klar blir Sverige ett genomgångsland. Transit.
Sverige är ur både fransmäns och ryssars synpunkt ett land som inte har någon som helst betydelse, eller dragningskraft.
Och så är det egentligen fortfarande, misstänker jag.
Visst, de baltiska länderna vänder sig mot Östersjön och andra delar av historien, knyter liksom an där.
Ryssar kommer och invaderar NK och Biblioteksgatan med cash, så tror jag att det är fortfarande.
Men egentligen finns det inget (starkt) band, varken historiskt eller nu att tala om mellan just Sverige och Frankrike/Ryssland, vilket råkar vara de länder jag just nu läser om.
Andra band kan man dock se många, frankt-ryskt eller franskt-portugisiskt. Tyskt-turkiskt.
Svenskt-finskt eller... ja, vad?
Rätt skumt, det där. Talade igår med en portugisisk filmregissör. Hon berättade om det starka band som fanns mellan Frankrike och Portugal. Dels alla invandrare som kom under efterkrigstiden och som fortfarande är här, men också alla de frivilligt exilerade under Salhazar som hamnade i Frankrike.
Detta att folk kommer till Frankrike och gör landet till sitt så att säga, skriver på franska, eller gör film på franska, och att det varit så länge, det finner jag ingen motsvarighet till i Sverige.
Visst finns Kalifatides och bröderna Fares. Men innan dess?
Att människor kommer och gör en del av historien gemensam... Handelskontakter, utbyten av olika slag. Språk.
Ja, jag kom bara att tänka på det. Var ligger egentligen Sverige idag? För vilka (utom svenskarna själva då) är det ett viktigt land?
Och vad gäller berättarkonsten blir det här ännu tydligare. Svenskar har ju en tendens att tro att Strindberg är världsberömd.
Men Tjechov på sin tid diskuterar Ibsen och andra ryssar, och fransmän av idag tycker att Strindbergs "Ett dockhem" fortfarande står sig... (Ja, jag vet, men de säger det! Fröken Julie har de i regel mindre koll på.)
Kanske Nils Holgersson, och helt klart Ingmar Bergman. I övrigt tystnad.
Och stora europeiska romaner, i en Stendahls eller en Dostojevskijs efterföljd - ja, de existerar ju faktiskt inte i Sverige.
Lite kring förra sekelskiftet, Strindberg och Söderberg. Sist ut i världen är kanske just Hjalmar Bergman som ger sig på filmmanusskrivande i USA och Berling om jag minns rätt, sen är det slut.
Nejvisstnej, fortfarande finns Ingmar Bergman. Undantaget som bekräftar regeln.
Sverige är en avkrok och en ankdamm. Det är ingen slump att man diskuterar handväskor och kulturredaktörer på kvällstidningar i det som kallas debatt.
Samtidigt är det något häpnadsväckande med det. Jag kommer inte ifrån det, och däri ligger kanske min egen naivitet och blåögdhet.
Hur kan ett helt jäkla folk vara så vilselett?
Så för att svara på min egen fråga. Sverige är en del av Nordeuropa.
Punkt slut.
Friday, February 8, 2008
Diamanter
Parsemé de diamants...
Har hängt upp mig på ett uttryck, flickan i La Proie, en av flickorna, den första, den rika vackra som pojken bestämmer sig för att han ska ha - hon har hårspännen parsemés de diamants...
Beströdda med diamanter, eller snarare inströdda i? Inblandade i.
Jag ser dem framför mig hur de glittrar där i det rum de träffas i, ett litet sjabbigt rum ovanför en restaurang i Parc Montsouris, men diamanterna gnistrar i kaminens sken och utanför är det parisiskt kallregn.
Flickan är förstås vacker som en diamant, hela hon.
Jag skulle aldrig komma på att beströ hårspännen med diamanter, ens i en roman.
Och det gör mig lite ledsen.
Pojken däremot har trasiga skor, utnötta sulor, sulor med hål i. Vacker även han med för långt hår och sliten regnrock. Han är "student". Som i en rysk roman, där går folk omkring och är studenter och har även trasiga skor.
På baksidan av boken står det att den är stendahlsk. Jag vet inte jag, för mig är dessa fattiga studenter ryska. Eller möjligen skånska, men då är de excentriska överliggare i Lund, i Piratens tappning. Lever på växlar, på "papper".
Naturligtvis går det åt helsicke, diamantströseln till trots.
Eller kanske just därför.
Det enda jag skulle kunna beströ med diamanter i en roman är en orörd skare i månljus.
Men där passar de kanske lika bra.
Annars, prosaiskt nog, är det förstås kokboksprosa, man beströr och arbetar in i.
Fast knappast diamanter.
Jag önskar faktiskt i fortsättningen beströ lite mer med diamanter.
Hej.
Uppdatering:
Har bestämt mig, i fortsättningen gör jag bara det, jag beströr, arbetar aldrig mer in riven ost eller finklippt gräslök (vilket är det vanliga). Jag parsemerar, från och med nu, bara diamanter.
Ouf, nu känns det bättre!
Har hängt upp mig på ett uttryck, flickan i La Proie, en av flickorna, den första, den rika vackra som pojken bestämmer sig för att han ska ha - hon har hårspännen parsemés de diamants...
Beströdda med diamanter, eller snarare inströdda i? Inblandade i.
Jag ser dem framför mig hur de glittrar där i det rum de träffas i, ett litet sjabbigt rum ovanför en restaurang i Parc Montsouris, men diamanterna gnistrar i kaminens sken och utanför är det parisiskt kallregn.
Flickan är förstås vacker som en diamant, hela hon.
Jag skulle aldrig komma på att beströ hårspännen med diamanter, ens i en roman.
Och det gör mig lite ledsen.
Pojken däremot har trasiga skor, utnötta sulor, sulor med hål i. Vacker även han med för långt hår och sliten regnrock. Han är "student". Som i en rysk roman, där går folk omkring och är studenter och har även trasiga skor.
På baksidan av boken står det att den är stendahlsk. Jag vet inte jag, för mig är dessa fattiga studenter ryska. Eller möjligen skånska, men då är de excentriska överliggare i Lund, i Piratens tappning. Lever på växlar, på "papper".
Naturligtvis går det åt helsicke, diamantströseln till trots.
Eller kanske just därför.
Det enda jag skulle kunna beströ med diamanter i en roman är en orörd skare i månljus.
Men där passar de kanske lika bra.
Annars, prosaiskt nog, är det förstås kokboksprosa, man beströr och arbetar in i.
Fast knappast diamanter.
Jag önskar faktiskt i fortsättningen beströ lite mer med diamanter.
Hej.
Uppdatering:
Har bestämt mig, i fortsättningen gör jag bara det, jag beströr, arbetar aldrig mer in riven ost eller finklippt gräslök (vilket är det vanliga). Jag parsemerar, från och med nu, bara diamanter.
Ouf, nu känns det bättre!
Thursday, February 7, 2008
La Proie
Först bara ett tillägg, Thomas hittade igår en riktigt bra recension av Ensamhetens vin. Bara en en detalj jag retar mig på, annars helt ok text.
Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.
Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.
Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.
Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.
Byebye,
Annars har jag, efter cirka hundra sidor i biografin om Némirovsky gett upp. Den var för tråkig. Jag vet, en del tycker att man inte får säga så, man ska läsa klart. Men det ger jag sjutton i, jag struntar i att läsa färdigt den. Är det något jag undrar sen kan jag ju "googla" på det. I biografin alltså.
Har annars börjat på nästa Némirovsky, kanske i väntan på Serraute, för man måste nog blanda lite, annars blir man tokig. I alla fall: La Proie. Också en hopplös titel, om än inte lika som Själarnas Mästare. La proie betyder bytet eller rovet.
Det är nästan ord som jag undrar om folk förstår, kanske underskattar jag mina medmänniskor här, men det är inte ord som ger många träffar på google. Eller rättare sagt, byte är en term inom datatekniken och rov en teknik som används av piloter om man söker sig till google.
Å andra sidan verkar det vara en bra titel, so far. Killen det handlar om är helt enkelt ett rov för stridiga känslor. Sina egna. Hans kärlek till en rik flicka är det som kommer att få honom att glida utför. Hur vet jag inte än.
Och det är också, som jag ser det, en typisk titel för Némirovsky, nästan stumfilmstydlig, inne i sagovärlden igen, där människorna är rovdjur och rov, jägare och byten.
Romanen ska även vara ett barn av sin tid, enligt baksidan, ett uttryck för mellankrigstidens uppsluppna melankoli. Och romanen är säkert en gedigen komposition, där börjar jag lära känna min Némirovsky. Med början och slut och peripeti. Alla trådar ihopknutna och Ödet har fått sitt.
Jag tänker att det är bättre så. En berättelse ska vara som att gå in i ett hus och där inne gå från rum till rum, se nya saker och nya människor och få nya utblickar genom fönstren. Man kan få ana genom halvöppna dörrar - allt måste inte skrivas. Men då man är klar ska man ha gått en regisserad väg, man ska vara ledd, tagen i handen av berättaren. Och man ska vara ute igen.
Men så är jag också arkitekt.
Byebye,
Wednesday, February 6, 2008
Ny bekantskap, Sarraute
Har vid läsningen av biografin om Némirovsky flera gånger stött på en annan författare med likartad bakgrund, Nathalie Sarraute.
Sarraute är född strax utanför Moskva 1900 och även hennes föräldrar tillhör det judiska borgerskapet. Hon hamnar med sin mamma i Paris vid åtta års ålder och utbildar sig så småningom i London, Berlin och Paris. Blir slutligen advokat i Paris och är verksam som sådan tills raslagarna sätter stopp för det. Då börjar hon skriva på heltid och lever, om jag fattat det rätt, under falsk identitet.
Hennes författarskap ligger förutom ett par böcker under efterkrigstiden och är av en helt annan karaktär än Némirovskys - om jag nu förstått mina googlingar rätt.
Sarraute blir föregångare inom det som kallas "den nya franska romanen", den jag egentligen inte hade tänkt läsa så mycket av inom ramen för det här projektet.
Dock har hon skrivit en bok som verkar intressant i sammanhanget, Enfance, Barndom, som är ett försök att minnas åren i Ryssland och de första orden, samt som talar om glädjen i att skriva och glädjen i att läsa. Den verkar också, av mina googlingar att döma, vara en typisk bacbok, det vill säga en bok som kan dyka upp som ämne i den franska bacen.
Möjligen kommer den ingå i nästa bokpaket, liksom en grej till av Némi och ett par böcker av Makïne.
Det verkar helt enkelt som om den här bloggen just nu inriktar sig på franska romaner av ryssar som skriver/skrev på franska.
Sarraute är född strax utanför Moskva 1900 och även hennes föräldrar tillhör det judiska borgerskapet. Hon hamnar med sin mamma i Paris vid åtta års ålder och utbildar sig så småningom i London, Berlin och Paris. Blir slutligen advokat i Paris och är verksam som sådan tills raslagarna sätter stopp för det. Då börjar hon skriva på heltid och lever, om jag fattat det rätt, under falsk identitet.
Hennes författarskap ligger förutom ett par böcker under efterkrigstiden och är av en helt annan karaktär än Némirovskys - om jag nu förstått mina googlingar rätt.
Sarraute blir föregångare inom det som kallas "den nya franska romanen", den jag egentligen inte hade tänkt läsa så mycket av inom ramen för det här projektet.
Dock har hon skrivit en bok som verkar intressant i sammanhanget, Enfance, Barndom, som är ett försök att minnas åren i Ryssland och de första orden, samt som talar om glädjen i att skriva och glädjen i att läsa. Den verkar också, av mina googlingar att döma, vara en typisk bacbok, det vill säga en bok som kan dyka upp som ämne i den franska bacen.
Möjligen kommer den ingå i nästa bokpaket, liksom en grej till av Némi och ett par böcker av Makïne.
Det verkar helt enkelt som om den här bloggen just nu inriktar sig på franska romaner av ryssar som skriver/skrev på franska.
Monday, February 4, 2008
Överkurs i flodlära, Europa
Sätter in en karta här över de där vattendelarna i Europa. Kartan kommer från franska wikisidan och jag hade ett helsicke med att få dit den.Det fanns en annan där det där stället i Polen som innehåller två floder och en stad var tydligare, men den lyckades jag inte få loss från sin sida.
Donau är ju en jättegrej, liksom Dnepr och Volga har vi ju inte fått med hela.
I Tyskland verkar det vara mer en sors delta där allt står i förbindelse med varann - det hade man ju inte tänkt på?
Medan Skåne och Danmark inte verkar ha några floder. De är väl för små, haven ligger för nära helt enkelt.
Det här har ju inte ett dugg med franska romaner att göra, men är rätt nyttigt för allmänbildningen inbillar jag mig.
Hej,
Barndom
La vie d'Irène Némirovsky heter biografin jag håller på att traggla mig igenom. Författarna: Olivier Philipponat och Patrick Lienhardt.
Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.
De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.
Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.
Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.
Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.
En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.
Jag har fortfarande inte kommit så långt, Irènes barndom präglas av långtråkighet. Hon går inte i skolan utan undervisas hemma av den franska guvernanten. Hon har alltså inga klasskamrater eller ens lekkamrater att tala om.
Däremot jobbar hon och gör läxor à la française. Guvernanten är kunnig och ambitiös.
Och på "fritiden" läser hon än mer - Maupassant, Balzac, tecknar och klipper och klistrar.
Dagdrömmer, en sysselsättning som återkommer i La vin de solitude är dagdrömmar om att vara Napoleon.
De yttre omständigheterna är däremot dramatiska, Tsarryssland håller på att falla ihop, detta är de tidigiga åren av nittonhundratalet, Némirovsky är född 1903, och något som framgår allt tydligare vid läsningen är judarnas prekära situation. Alla samhälleliga svårigheter skylls på dem och pogromerna skördar många tusentals offer. 40 000 tror jag mig minnas vid den största, i hela riket.
Att vara rik jude torde alltså vara ungefär lika bra som rysk prins ur överlevnadssynpunkt.
Man kan fundera över detta med författares barndomsskildringar. Ett ofta återkommande tema är ju detta med långtråkigheten och ensamheten. Den enda återstående sysselsättningen blir då dagdrömmar, rikt fantasiliv kan man ju också kalla det. Något som ersätter händelser i det yttre.
Då Némirovsky sen skriver om sin barndom ser hon till att ladda den med något som säkerligen redan fanns där, hatet till modern, och hon tillför den storyn ett redan etablerat motiv, Elektras.
Dottern lider av den förnedring hon utsätts för av mamman och dennas älskare.
Och så småningom hämnas hon, i Ensamhetens vin låter Némirovsky huvudpersonen Hélène andligen förföra moderns älskare. Det får till följd att han sticker eftersom hon ändå inte vill gifta sig med honom, och mamman blir en gång för alla en gammal kvinna som, likt alla gamla kvinnor (i den här världen i alla fall) måste betala sina älskare...
Det som gör Ensamhetens vin till en så pass intressant skildring av uppväxten är bland annat just det, hur huvudpersonen tror sig styra de andras liv. Hur hon aktivt ingriper och åtminstone påskyndar ett förlopp som förmodligen hade fortsatt även utan hennes agerande.
Och så långt i biografin har jag inte kommit än, men min gissning är att Irène faktiskt inte behövde iscensätta den delen i praktiken. Det är en konstruktion, ett tankeexperiment och en del av den hämnd som också är ett möjligt sätt att hämnas, åtminstone för en författare.
Man behöver inte leva ut allt, det räcker att skriva om det som om man hade gjort det.
Man kan ju även konstatera att det i själva verket inte spelar så stor roll hur det var med "sanningshalten" i liv kontra dikt. Dikten överlever - om den är välgjord.
Segraren skriver historien.
Och (den skrivna) historien blir segern.
En annan detalj som slår mig vid läsningen av Némirovsky är hur hon använder sig av sagans djur i sina människoteckningar. Människor är vargar och får. Här kan man också ana ett arv av fabler (som fortfarande läses av franska skolbarn) liksom förstås av sagor som också fortfarande är en del av den levande/lästa litteraturen.
(Minns att jag för en tid sen läste i en svensk tidning, eller om jag såg ett svenskt teveprogram där Maria Schottenius dömde ut europeisk barnlitteratur (Jo, så var det, ett program på Axessteve) den var ju så dålig för den hade inte "riktiga barn" som huvudpersoner (som den svenska då) utan djur...)
Nåväl, hos Némirovsky lever både Aisopos och La Fontaines fabler, liksom de bibliska historiernas herdar och flockar av ständigt hotad tamboskap.
Saturday, February 2, 2008
En stad att växa upp i
Det här är ett kloster i Kiev. Kiev ligger vid Dnepr, som i sin tur rinner ut i Svarta Havet. Kiev är Ukainas huvudstad och har idag ett par miljoner invånare. Om jag minns rätt.Jag har hamnat i ett antal mer eller mindre omöjliga googlingar. Okej, Dnepr rinner ut i Svarta Havet och var även vägen (ju) i österled för vikingarna till Miklagård/Konstantinopel. I såna fall måste väl Dnepr också rinna ut i Östersjön eller Finska viken eller något? tänkte jag först.
Jag vet, floder beter sig inte så. Floder startar (startar?) har sin upprinnelse? källa? nånstans inne i kontinenten och sen slöar de sig fram genom landskapet. Ju plattare landskap, desto snyggare meandrar i regel.
Floder är liksom europeiska städers kännetecken. Floder är också krångliga, för de byter namn mellan länderna och de kan ha flera stora städer byggda vid sina stränder och man fattar inte att det är frågan om samma flod.
I alla fall, Kiev ligger vid Dnepr, i Kiev finns också en massa byggnader med mycket guld byggda under tsartiden.
Och nu kommer jag till saken. Irène Némirovsky växte upp i Kiev. Tjechov växte upp i en ännu mindre och ännu sömnigare och ännu mer provinsiell stad vid Svarta Havet. Taganrog. Igår hamnade jag i den stans hemsida och satt och bläddrade i en gammal vykortssamling från förra sekelskiftet. Kyrkor - ortodoxa, katolska och protestantiska, synagoga och tsarstatyer och glömda parker.
Städerna ser välmående ut, vill se välmående ut, ska man "se" misären får man läsa böcker eller skaffa böcker med bilder av pionjärfotografer. Man ska knappast vända sig till hemsidor med gamla vykortsamlingar.
I alla fall. Némirovskys var judar, både mamman och pappan kom från judiska familjer. Mamman dock från en rik och sekulariserad, någon medlem av hennes familj (minns inte vilken) förbjöd helt enkelt sina barn att gifta sig med andra judar.
Men man ville inte kännas vid det judiska, man åt inte judiska rätter och talade inte jiddish inom familjen, utan franska.
Némirovskys pappa däremot liknar i mycket många av hennes gestalter. En man av enkelt och oklart ursprung som började med två tomma händer och som skapade sig en förmögenhet. Han drog också försorg om hela sin familj, gamla föräldrar och svärföräldrar, och bekostade även sina syskonbarns utbildningar - likt Tjechov.
Men, han talade inte franska och var inte chic och förfranskad som mamman. Föräldrarna talade sinsemellan jiddish eller ryska - om jag förstått det hela rätt.
Dessutom, detta är en tid då judar i dåtidens Ryssland inte fick bo inne i stan om de inte var väldigt rika, som Némirovskys, annars i förorter/ghettot. Och det var också en tid av pogromer.
Att vara jude var med andra ord, redan i Némirovskys barndom i Kiev, en svårighet, eller vad man nu ska kalla det.
Tja, dett är väl ungefär så långt jag kommit i min läsning av biografin om Némirovsky. Har den inte framför mig, så jag uppdaterar med namnet på författarna nästa gång.
Och avslutningsvis, på någon jäkla wikisida stod det att Dnepr hade förbindelse med en polsk flod som rinner ut i Östersjön. Så det var alltså den vägen vikingarna tog.
Ordning och reda i flodsystemen!
Friday, February 1, 2008
Le maître des âmes II
Det var en lite jobbig bok att läsa. Jobbig också för att de där påstridiga förordsförfattarna blandade friskt boken med författarens liv, "förklarade" varför boken var så svart...
Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.
Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.
Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.
Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.
Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.
Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.
Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...
Denne man (Dario Asfar) av "blandat ursprung" med "levantiska" drag som föds i misär och för en vagabonderande tillvaro blir så småningom en uppburen själsdoktor, men i själva verket är hans trick att han gör människor med pengar och ångest beroende av sig.
Själv skaffar han sig i takt med att framgångarna växer allt högre levnadsomkostnader, större våning, villa på Riviäran, finare och dyrare middagar och älskarinnor...
Vilket gör att han fortfarande hela tiden ligger efter med avbetalningarna.
Hans och hustruns första barn dör av hunger, detta i kombination med att han i vilket fall som helst blir kallad charlatan och kvacksalvare, utan att ännu ha gjort något ont, gör att han, då han får en son till, inte tvekar om att även bete sig brottsligt mot sina medmänniskor, för att försörja pojken och hans mor.
Det är i alla fall vad han säger i slutscenen, där sonen anklagar honom för att ha en av sina patienters liv på sitt samvete.
Asfar konstaterar att pojken är för ung för att förstå och förlåta. Han gifter om sig med en kvinna som är om möjligt ännu mer skrupelfri och rik, och sonen drar.
Åh, så tråkigt, säger nya frun.
Nejdå. Han kommer tillbaka, säger Asfar. Vid arvsskiftet.
Jobbig läsning också för att Asfar själv betraktar sig som främling, och som en sämre sorts människa: "Ja, ni som föraktar mig, rika fransmän, lyckliga fransmän, det jag ville åt var er kultur, er moral, era dygder, allt det som är högre än jag själv, annorlunda än jag själv, annorlunda än den lera ur vilken jag kommer."
Det här är alltså hans drivkraft. Han menar att han förmodligen borde ha varit kvar i någon av östra Medelhavets kuststäder och där varit matt- eller nougatförsäljare, som generationer av hans förfäder hade varit. Sen urminnes tider.
Men, han drevs av hunger och åtrå - till pengar, lyx och skönhet, mot västerlandet och allt det som det för honom representerar.
Och samtidigt får man utöver Asfar följa ett par invandrare till, den lilla amerikanska horan på vilken han i början av boken gör en illegal abort. Det är i slutet henne han gifter sig med och då har hon övertagit ett blomstrande däckföretag efter sin man (som Asfar drivit i döden) och blivit stenrik amerikanska. Liksom den ryska pantlånerskan som sa nej till att låna ut pengar åt honom i bokens inledande kapitel, och som nu är mellanhand i diverse skumraskaffärer i miljonklassen istället för att bevilja lån med tunna vigselringar som säkerhet.
Allihop "stiger de" ekonomiskt, och "sjunker" moraliskt så långt ned i dyn som det någonsin är möjligt.
Berättelsen publicerades 1939 som följetong i en tidning, och enligt förordet så är det författarens egen situation som speglas i Asfars utbrott mot fransmännen och det franska. Och det verkar ju inte helt osannolikt. Raslagar och tyskar är ju på väg. Det finns en fransk inhemsk antisemitism att bygga vidare på. Det är liksom som gjort för att gå illa.
Samtidigt är det en skickligt uppbyggd story, konsekvent, trådarna knyts ihop, tragisk - det går obönhörligt dit författaren bestämt att det ska gå.
En konsekvent genomförd tragedi.
Och som titel såg jag på norska: Själarnes herre.
Det kanske inte vore så dumt? Eller ännu bättre i Sverige: The Master of souls...
Subscribe to:
Posts (Atom)
