En avant, route!

Har läst denna bok som handlar om att gå till Kompostella. Författarinnan, Alix de Saint-André är nog ungefär i min ålder och hon berättar här på det som förr i tiden kallades ett kåserande vis om sina pilgrimsfärder till Santiago. Hon har gått dit flera gånger, och hon har tagit olika vägar.

Saint-André är troende, eller påstår sig vara troende på ett modernt vis, hon både är det och inte är det, som den där katten i den där lådan som liksom är det ultimata beviset för modernitet för somliga. Katten som både är död och inte död och som hon (förstås) nämner.

Hennes grej är den här vägen, El Camino. Hon gör bekantskaper på den och hon berättar om dem. Ibland dråpligt, ibland rätt fint på gränsen till rörande.
Ändå.

Ändå är det nånting som stör mig med alltsammans. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, kanske måste jag sätta ord på min egen mycket lilla erfarenhet av samma upplevelse som jag just gjort. Först då ser jag möjligen vad det är som inte stämmer. Eller saknas. Eller vad det nu är...

Trots det är nog boken läsvärd, i synnerhet som praktisk vägledning, bra tips helt enkelt för den som ska ge sig ut på franska och spanska pilgrimsleder.

Sammanfattning Weiss biografi

Har läst ut Jonathan Weiss biografi över Irène Némirovsky, och till skillnad från den tidigare biografin jag tröskade mig igenom som ofta slog över i det sentimentala och spekulativa, är det här en saklig framställning som tar fasta på den historiska och politiska kontexten.
Némirovsky kom från rysk-judisk högborgerlighet. Hon uppfostrades på franska vilket gjorde henne till en främling i Ryssland. Hennes föräldrar var sekulariserade judar vilket delvis gjorde henne till en främling också i judenheten.
Familjen flydde under den ryska revolutionen, tillhörde den vita sidan. De installerade sig i Frankrike där Némirovsky under trettiotalet lyckades skaffa sig en position som författare. Hon och Colette var de enda kvinnliga författarna under denna tid som kunde leva på sin penna. De skrev båda i högerpressen, något som för Némirovsky kan te sig motsägelsefullt eftersom det var denna som var starkast antisemitisk.
Samtidigt var hennes vilja att integreras i den franska borgerligheten, motsvarigheten till hennes egen ryska miljö, enorm.
I verket ser man hur hon inledningsvis beskriver judar med tidens antisemitiska kichéer, men inte bara. Hon ser dem också som produkter av en miljö.
Under den tilltagande antisemitismen under trettiotalet lutar hennes författarskap mot att beskriva en fransk borgerlighet med starka rötter i plats och tradition där familjen står i centrum. Hon ser uppenbarligen detta som ett bättre förhållningssätt än det som rådde i hennes egen miljö. Hon idealiserar ett traditionellt Frankrike.
Så småningom, mot slutet av trettiotalet konverterar hon till katolicismen vilket ger hennes författarskap en ny moralisk dimension - några av hennes (judiska) karaktärer från denna tid finner nåd, något som tidigare inte förekommit. Tidigare var de oftast beskrivna utifrån myten om den vandrande juden, den fattige juden som tvingad av omständigheterna slåss för sitt levebröd och som tappar sin moraliska kompass i denna kamp.
Den franska staten däremot vägrar henne franskt medborgerskap under samma tid.

Mot slutet av sitt liv, isolerad på franska bonnvischan ser hon också vilka hon kan lita på i nödens stund - och de är få. Märkligt nog är den tidning som inte slutar att publicera henne den extremhögra Gringoire som har tydligast antisemitisk inriktning. Weiss ser hur denna höger samtidigt som den fördömer är fascinerad av judenheten och hur chefredaktören faktiskt beundrar Némirovsky som författare.

Weiss bok beskriver den krångliga och mångfacetterade verklighet Némirovsky befann sig i, och sätter in hennes liv och verk i ett sammanhang som gör dem begripliga.
Han avslutar med att säga att Némirovsky inte har någon direkt motsvarighet i den franska litteraturen även om många ryssar övergått till att skriva på franska.
Hennes kulturella identitet som fransktalande kvinnlig författare, visar sig i slutändan inte vara henne formella identitet. Han visar också hur hon i sitt verk blir lojal med sin grupp, den judiska, och hur hon försöker skapa sig just en identitet i litteraturen utan tidigare motsvarighet. Hon har så att säga ingen att följa här.
Hon dör i koncentrationsläger 1942 efter att ha varit där i en månad i en epidemi av något slag. Och då är hon fortfarande rysk/sovjetisk(?) medborgare av judisk härkomst - och inget annat.

Mer Némi

Har hittat ännu en biografi över Némirovsky, denna gång skriven av en amerikansk litteraturvetare, Jonathan Weiss.

Och den verkar bättre än den förra jag läste, som var tjatig och lite komplicerad.

Weiss projekt är att läsa verket i ljuset av livet och vice versa. Han koncentrerar sina frågeställningar kring det judiska arvet och hur hon hanterade det, adoptionslandet, Frankrike, som i sin tur inte "adopterade" henne. Han förefaller, av förordet att döma, även iaktta den förändring författarskapet hann med med tidens gång, det vill säga från någon sorts antisemitsim till solidaritet med det egna ursprunget och också den del av det som inte var hennes, nämligen den fattige jiddish-talande östjudens.
Det mesta i Némis liv och verk är ju motsägelsefullt och inte särskilt svartvitt. Det är det jag gillar med henne (förutom det otroligt vackra språket) och det är det Weiss förefaller ta fasta på.

Har börjat läsa och den verkar alltså bra!

Slutet Berr

Så gott som klar med Berr. Det blir mycket tyngre läsning efter ett års avbrott i dagboken. Hon återupptar hösten 1943, är själv förundrad över att hon fortfarande lever.
Hon skriver mer om filosofiska spörsmål. Kärleken har åkt till Nordafrika för att vara med i det fria Frankrike, i fotnoterna står det att han är mer och befriar Frankrike samt ockuperar Tyskland. Så småningom.
Och Berr är kvar och läser Matteus evangelium och konstaterar att hon själv antagligen står närmare Kristus än de flesta av de som kallar sig katoliker.
Hon läser även annat, resonerar kring lidandet, den tyska ideologin och man förstår att familjen gömmer sig ofta. Sover hos vänner.

I efterordet står det att Berr deporteras nån gång -44, tillsammans med sina föräldrar. Hon flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen där hon mördas, bokstavligen, fem dagar innan lägret nås av befriarna.
En kvinnlig lägervakt slår henne tills hon dör den morgon hon inte orkar gå upp ur sängen längre.
Andra fångar har vittnat om henne: stark, ingöt hopp i sina medmänniskor, lugn.

Jag vet inte, det jobbiga (och det är ju förstås lindrigt, så jag är lite löjlig) med att läsa de här begåvade, älskvärda böckerna, är ju slutet.
Man får bita sig hårt i läppen och byta lektyr för att inte bli alltför dyster.
Man förlorar någon man lärt känna och tycka om - då det slutar i de här - lägren.

Etty Hillesum får vänta litet.

Drancy

När jag nu börjat med den här löpande läsningen (räkningen, typ) vad gäller Berr så kan jag ju lika gärna fortsätta.
Det drar ihop sig. Hennes pappa är "internerad" i Drancy. Bilden ovan därifrån, eller snarare från en sajt som heter shoaeducation.com (något som får mig att känna mig lite obekväm) och är alltså ett collage av själva stället (byggnader kring en rektangulär "gård") och människor som förmodligen fotograferats där. Shoaeducation tror tydligen att det här griper mer om man lägger ett lager sentimentalitet över alltsammans. Jag tycker det inte.

Drancy ligger inte långt från Paris och är ett "transit-läger", med enorm portion tur kan man ta sig ut igen, sannolikheten att man snarare fortsätter mot gaskamrarna är däremot mycket stor.
Berrs pappa skriver till familjen, Berr kopierar delar av hans brev i dagboken, han blir mer och mer knäckt, räddare och räddare för att hamna i ett tåg mot Auschwitz.
Tydligen är "reglerna" sådana att tyskarna börjar med att "internera" utländska judar, de åker snabbt vidare från Drancy. Sen kommer franska judar. De blir kvar, men om tågen inte är fulla så plockar tyskarna, lika godtyckligt som resten, in ett par av de franska judarna som finns där. Dessa är där för att de, likt Berrs pappa, hade sjabblat med stjärnans fastsättning eller vägrat åka i sista vagnen på tunnelbanan eller något annat i samma stil.
Berr skriver att tyskarna upprättat ett låtsasregelsystem, alltsammans är bara till för att förnedra dem och i slutändan mörda dem. Godtycket är totalt.

I alla fall, så länge pappan är i Drancy skriver han brev till familjen om det han ser, och de skickar frukt och mat och kläder till honom.

Och Berr å sin sida ser tydligt och klart vad det är som händer. När de utländska judarna är "slut" kommer turen till dem själva - det kan hon räkna ut. Vart ta vägen? Hur förhålla sig under sådana omständigheter?
Att försöka fly till den fria zonen, de icke-ockuperade Frankrike, är som att gå rakt in i taggtråden, där plockas man direkt på tågen mot Auschwitz. Och vi vet ju också att det var i den delen av Frankrike som Némirovsky "gömde sig" och skrev om Exodus och om minnen av pogromer. Hon blev också tagen i de arresteringar som genomfördes av den franska polisen i samarbete med tyskarna i mitten av juli 1942. Dog bara några veckor därefter.

Berr väljer att bära huvudet högt och att göra vad hon kan för att hjälpa dem som är kvar. Hon är med i scoutorganisation och ordnar utflykter med barn som förlorat sina föräldrar och syskon. Hon är med i en annan (eller samma?) och tar hand om tillbakaskickade ägodelar från de internerade, att vidarebefordra till deras familjer.
På plats tiger hon och lider, för hon ser hela tiden dubbelmoralen.
Med barnen gör hon sitt bästa.
Och så skriver hon. Hon skriver upp det hon ser och hur hemskt det är för hon tänker att det här får man inte glömma bort. Och det stryker hon under.

Och samtidigt är hon för första gången i sitt unga liv allvarligt och snart djupt förälskad. Hon svävar på moln och hon sover illa. Hon drömmer om pojken med de grå ögonen på nätterna, liksom om alla de vänner hon får under den här tiden, och dag och natt går ihop, blandas.

Det är mycket motsägelsefullt och mycket gripande. Att vara ung och stundtals lycklig samtidigt som döden väntar bakom hörnet.

Några funderingar kring Berr - igen

Det otäcka med Berrs dagbok är hur nära den ligger. Det som händer skulle kunna hända just nu. Människorna i den är moderna - som vi. Familjen Berr är sedan flera generationer bosatt i Frankrike, helt integrerad, som det heter. De är inte religiösa. När Berr så småningom skriver in sig i en judisk hjälporganisation tycker hon i själva verket illa om den. Dels det sionistiska, som hon kallar det, dels och framför allt, hon genomskådar den: de påstår sig vara israeliter, men i själva verket går de tyskarnas ärenden.
Klarsynen verkar vara total.

Men tillbaka till de soliga boulevarderna, romanserna, livet. Det är så väldigt lätt att föreställa sig mina egna barn i hennes ställe. (Själv är jag för gammal.)
Och det är därför hennes historia tar så pass djupt.

När Némirovsky skriver om pogromer i det tidiga nittonhundratalet, när hon skriver om "judens lott", både den rike och den fattige, när hon använder sitt tidstypiska språk där blodet bär, känslor, arv, ras - så känns det som att titta i en bakvänd kikare på människorna. När hon skriver om sina landsmän i trettiotalets Frankrike, så är det också i en annan tid.
När Berr skriver går de på samma gator som jag, lever i en tid som är exakt som min - bara lite mer kultiverad. Mest för att hon är mer kultiverad. Men i grund och botten är det samma.
Det är med andra ord mycket lätt att identifiera sig med henne.

Mer Berr

En passage i Berrs dagbok liknar mycket stämningen i Kertesz Mannen utan öde.
Pappan har blivit arresterad. Han var på sitt kontor, han var chef för ett företag av någon slag, ingenjör om jag förstått det rätt.
Mamman, Berr och hennes syster får så småningom komma upp på stationen(?) och ge pappan en resväska med saker och prata med honom.
Pappan tar allt med humor, säger Berr, han tar lätt på situationen och konstaplarna är mycket respektfulla och beklagande.
Det var för att vi var bara fransmän i rummet, säger Berr. Tyskarna som pappan hade träffat hade däremot kallat honom Schwein etc.

Så hör de rop från gatan, och någon säger: Släpp in dem, det är mamman och fästmön.
In kommer en vulgär gammal kvinna följd av en yngre.
De får träffa en mycket mörk italiensk yngling, en jude som åkt fast för svarthandel.
Och Berr tycker att de här eländiga människorna är det verkligen synd om.

Lite som pojken i Kertesz bok som in i det längsta identifierar sig med de stiliga militärerna, och inte de eländiga människor han tvingas dela boskapsvagn med...

Ändå inser hon i det ögonblick hon ser pappan som inte fått behålla livrem och skosnören: de har redan förnedrat honom, blottat honom.
Insikten finns där, och så försvinner den igen. Som skuggor som kommer och går.

Vittnesmålslitteratur igen

Har börjat läsa denna bok som kom i pocket för en tid sedan. Hélène Berrs dagbok.
Berr är väl en sorts fransk Anne Frank, hennes dagbok hittades för inte så lång tid sen (minns inte hur lång) och gjorde "succé" och har översatts till många språk.

Berr levde i Paris under ockupationen, hon börjar skriva då hon anar det onda som komma skall, som redan kan anas, 1942.

Det blir en märklig och mycket snart sorglig läsning. Berr är en fin stilist med känsla för nyanser och som förordsförattaren påpekar, en stor livsluft och glädje inombords. Men skuggorna finns med från början och mörknar med tiden som går.
Inledningsvis ser vi en 20-åring som (kanske) håller på att göra slut med en pojkvän (men inte som vi tänker oss) och en annan, pojken med de grå ögonen, som gör entré på scenen. Hon läser engelska och strosar i Quartier Latin, hon träffar vänner och gör utflykter och ser på våren som blommar i Luxembourgträdgården.
Så dör en judisk väninnas pappa i något av de franska lägren. Så kommer dekretet om att hon ska bära den gula stjärnan. Det är så långt jag kommit nu. Hon beskriver mycket ingående hur förnedrande det är. Hur barn och andra börjar peka på henne på gatan. Hur somliga ler sorgset och hur andra väser ord som "äckligt" då hon går förbi. Hon tvingar sig att göra det med högburet huvud och hon tvingar sig också att svälja tårarna som vill fram.

Och det är här det sorgliga ligger, sorgen ligger i lättsamheten och lättheten med vilken hon presenterar den, och i att vi har facit förstås, men också i kontrasten med det unga och liksom brusande livet. Fiolspelandet, den engelska litteraturen, de vackra glada unga människorna som omger henne, och som hon, till alldeles nyss, var en av.

Berr dog i Bergen-Belsen (om jag minns rätt) några dagar innan krigets slut.

Två romaner

Så har jag då tagit mig igenom dessa två små romaner som på sätt och vis liknar varandra, och på sätt och vis är väsensskilda. Fast den första, Pia Petersens Une fenêtre au hasard ska jag väl erkänna att jag aldrig läste ut. Det hände ingenting i ungefär halva boken. Slö som jag är så läste jag då sista sidan och den sista meningen avslöjade att det faktiskt inte hände något i resten av boken heller. Så.
En kvinna tittar in genom fönstret i lägenheten på andra sidan gatan. Inledningsvis är lägenheten tom, så flyttar en man in. Hon fantiserar om honom, blir så småningom förälskad i sina egna fantasier. Till saken hör att hon socialt i övrigt är helt hopplös: inga vänner, ingen familj, otroligt dåligt självförtroende...

Och så håller det alltså på på ett relativt platt språk. Iakttagelserna av gatans liv är fina, men språket är som sagt avlövat. Sista meningen lyder något i stil med: Ja, jag har uppelvt en kärlekshistoria alldeles ensam, vad ville ni jag skulle göra?

Pia Petersen är danska och skriver på franska. Mer än så vet jag inte om henne, jag tror att den här boken är hennes femte roman.


Men så läste jag då den här, Appelez-moi par mon prénom av Nina Bouraoui, också om en kärlekshistoria som börjar långsamt, långsamt. En kvinnlig författare får brev med en ung man som är en läsare. Han studerar på en konstskola i Schweiz och har inspirerats av någon av författarinnans böcker. Han ger henne adressen till sin site på internet.

Och inledningsvis så tittar författarinnan bara på honom, och hon tycker om vad hon ser. Så småningom skriver hon och tackar honom för något, och en brevväxling börjar.

Denna brevväxling leder i sin tur till ett möte. Som blir fler.

Men själva grejen är författarinnans iakttagelser av processen och alla hennes bilder, associationer och liknelser för det som sker. Här gnistrar stjärnor genom mörka segel och här spelar Paris liksom lac Leman en roll. Det är mycket vackert och även om det inte händer så mycket mer än i den första boken så är det fullkomligt annorlunda.

Slutsats: skriver man på påvert språk bör det vara rätt mycket action, som kompensation. Skriver man poetiskt kan handlingen stå i stort sett stilla.
Möjligen en tredje slutsats: man kan inte dra några som helst slutsatser av en (fransk) boks innehåll med ledning av dess omslag.

Noveller av Némirovsky

En novellsamling av Némirovsky har kommit ut. Den är inte i ordets rätta bemärkelse en samling, kanske, det är biografen Olivier Philpponnat som samlat ihop noveller publicerade på olika håll under trettiotalet och som skrivit ett långrandigt förord.

Men novellererna är fina. Den som kallas Films parlés är intressant då den är skriven som en filmsekvens, i presens och utan något annat än själva "bilderna". Beskrivs en känsla så är det med ett ansiktsuttryck.
Némirovsky skriver ju mycket så i sig själv, då jag läste David Golder hade jag ofta en känsla av att se på stumfilm.
Här är dock språket lite lugnare, man hånskrattar och sliter sitt hår mindre.

Miljöerna är de vi redan stött på, fransk landsbygd lika väl som Paris, en novell utspelar sig delvis i Rysslands ödemark där två män överlever en flygkrasch, men de ryska bönderna förblir bakgrund.
Äktenskapet belyses liksom moderskapet och ensamheten. Berättelserna är barn av sin tid men samtidigt inte alltför stereotypa. Jag gillar ju dessutom det där sättet att uttrycka sig, att saker "ligger i blodet", att det är "en kvinnas lott" och så vidare, det ödesbestämda tilltalar mig och sånt finns det en hel del av här.

Nu skulle jag tippa att det inte finns mycket mer att mjölka ur författarskapet. Allt är återutgivet, en biografi skriven, en av döttrarna har skrivit sin och nu denna novellsamling.
Nu väntar bara "eftervärlden".

En studie i fransk borgerlighet

Har hittat ett par Némirovsky som jag inte hade läst, bland annat denna, Les Biens de ce monde. Denna världens ägodelar(?)/rikedomar.

Och det är också vad det handlar om. Om jag minns rätt så är detta en av de sista böcker Némirovsky skrev, med andra ord skrev hon den under brinnande krig - som hon aldrig skulle få se utgången av.

Boken handlar om en familj i norra Frankrike. De bor i en liten stad där de bott i evigheter, de har släktingar överallt och kan alla sociala koder. De har en fabrik där man tillverkar papper och är alltså en sorts borgare och patriarker, eller tja, den som är äldst och ägare är det i alla fall. Alla andra på hela orten inrättar sig i fallande skala i ordningen.
Som alltid hos Némirovsky är det "blodet", eller sexualiteten om man så vill, som är drivkraften i händelseutvecklingen. I centrum för berättelsen står ett ungt par som lyckas gifta sig mot sina föräldrars vilja. Det står dem dyrt, pojken som gifter sig med flickan han älskar istället för den han bestämts för, blir av sin gamle farfar arvlös. Istället satsar farfadern på den försummade fästmön som i sin tur gifter sig och så småningom får dessa två (nya) familjer varsitt barn som förstås blir förälskade i varann. Komplikationer och sen försoning.

Under hela den här perioden hinns det första världskriget med, den lilla staden utplånas och byggs upp igen. Liksom fabriken. Vid det andra kriget brinner staden på nytt.

Men själva essensen är dessa helfranska människor som sen urminnes tider vant sig vid ett liv där man är säker på vad man har, men inte vad man får. Man underordnar sig en struktur för man vet att då har man sitt på det torra.
Det är milsvitt från till exempel skojaren och låtsaspsykoanalytikern Dario Asfar eller debutens David Golder. Vid det här laget känner Némirovsky sina nya landsmän. Hon vet vad de går för och vad de flesta av dem värdesätter.
Krigen är upplevda på plats, flykten av människor upprepas, men Hitler nämns inte vid namn, liksom just judarnas öde helt saknas i denna bok.
Den känns lite som en skiss till mästerverket Storm över Frankrike där själva exodusen drivs till sin spets och även prosan är som mest fulländad.
Här är den glesare och tidsspannet är lite för brett för att kunna belysas likvärdigt rakt över.
Det är en bra bok, men inte Némirovskys bästa.

Alltför väluppfostrad

kan man översätta titeln med. En självbiografisk roman om pojke (Jean-Denis Bredin) född 1929 i den franska parisiska borgerligheten. Boken sträcker sig fram till oktober 1942 då gossen fyllt tretton och en mängd skolkamrater med gul stjärna på bröstet försvunnit ur klassrummen.

Men innan dess har hans pappa som var av judisk börd dött och han har flyttat tillbaka till sin mamma, föräldrarna var skilda.
Han har två systrar och får en ny liten bror då mamman gifter om sig.

Pojken har en ganska udda barndom. Han läser på korrespondens så länge han bor hos sin pappa. Pappan dör alltså. Sen kommer kriget emellan men vid vapenstilleståndet flyttar familjen tillbaka till Paris. Mamman som nu har hand om honom skriver in honom på ett av de finare läroverken. Han får bära sin styvfars namn, för hans döda pappa var jude.

Själv funderar han en hel del över det, förstås. Eftersom familjen var helt sekulariserad och assimilerad och eftersom han själv uppfostrats till katolik då hans mamma var det, så tänker han att pappan slapp få reda på att han var jude.

Kraven på gossen är närmast förkrossande höga. Han finns där för att göra tillvaron lättare för de vuxna, för att det ska vara nöjda med honom och stolta över honom. Då han till exempel börjar skolan skriver mamman in honom för att han ska äta lunch i skolan. Detta står han inte ut med. Maten är grisföda och de andra killarna äter med fingrarna och torkar sig om munnen på ärmen.
Han går hem. Doktorn tillkallas och han slipper skolmatsalen.

En med dagens ögon sett helt omöjlig barndom, den skulle liksom inte gå att genomföra med dagens barn, tänker jag.
Men då gick det. Alla lydde, ingen ifrågasatte.
Han berättar t ex om en av sin pappas fastrar som också då var judinna, gift med en hög politiker. Politikern skiljer sig från henne då tyskarna ockuperar och hon dör ganska snart, dock inte deporterad.
Men många andra.

Och det är alltså där boken slutar, då kamraterna försvinner från skolan.

Stilen är lakonisk och ibland briljant. Författaren är till yrket advokat och det känns i omsorgen om precision i formuleringarna.

Främst en intressant bok då den berättar om en tid som känns oändligt avlägsen och ändå har upplevts av nu levande människor.

Pension alimentaire

är en liten roman skriven av en författare vid namn Eric Neuhoff. Jag köpte den för titelns skull, den översätts väl närmast med det lakoniska "underhåll".
Med andra ord den summa pengar en frånskild pappa döms att betala för sina barns uppehälle då de lever hos mamman.
Som jag förstått den franska lagen så är varje skilsmässa då det finns barn i äktenskapet föremål för en dom (eller överenskommelse men likafullt bestämd i domstol), och den ser olika ut från fall till fall.

Berättaren är en man i 50-årsåldern (likt författaren själv för övrigt) vars fru överger honom för en gemensam god vän.
Den gode vännen är väl inte en vän i bemärkelsen någon författaren fattat tycke för och hållit fast vid, utan de råkar under en period vara grannar. Sen går de ut tillsammans. "Vännen" och berättaren har inte mycket gemensamt då vännen i princip bara är intresserad av två saker, alkohol och kvinnor, främst prostituerade.
För denne man lämnar alltså hustrun berättaren.
Och moralisk konflikt uppstår alltså i honom. I princip är han ju liberal och tycker att folk ska få leva hur de vill, men när det kommer till mannen som finns där i hans söners närhet så är han inte helt bekväm med situationen längre.

Det här är en enkel historia, skriven på ett samtida språk och den är framför allt en tämligen grund berättelse i tidshänseende. Människor rör sig mellan barer och krogar i Paris, de är i reklambranschen, författare och förläggare. Det tjänar mer eller mindre bra med pengar, men aldrig dåligt. De har inga rötter som är viktiga och knappt några familjer förutom den i nuet. Barnen och frun. Folk är "buksvågrar", tror jag att jag läste med viss avsmak i en liknande svensk story för någon tid sen. Men även om språket är något elegantare här så är det de är. Det är samma Paris som Anna Gavaldas människor rör sig i, och samma Paris som man kan se i nyproducerad fransk film ibland.
Det är alltså rätt långt från t ex Makines eller för den delen NDiayes stories där gestalterna mer blir upphunna av komplexa (förnekade) bakgrunder i komplicerade förhållanden. Ett Sovjet eller ett kolonialt förflutet som inte längre finns.

Och det är väl också vad jag förebrår den här romanen, dess brist på djup i det avseendet. Men om man ska läsa något trovärdigt om samtiden så håller den. Ändå.

Mon cœur à l'étroit

heter en bok av årets Goncourt-pristagare, Marie NDiaye (fast det är alltså inte den prisbelönta boken, utan den innan).
Jag köpte den i pocket eftersom jag var nyfiken på författaren.
Och nu har jag alltså läst den.
Det är en rätt konstig bok. Redan titeln erbjuder översättningsmotstånd. När något är à l'étroit så betyder det litet, för litet. Vi lever à l'étroit, ja, då lever vi trångt, på en liten yta, vi är trångbodda helt enkelt.
Och här är det alltså utrymmet för hennes/någons/"mitt" hjärta som är trångbott.
Vilket man nog får säga stämmer, för det här är en i många stycken gastkramande story. Nadia, som är lärare och gift med Ange, en annan lärare, märker en förändring i omgivningens sätt mot henne. Folk föraktar henne, pratar inte med henne, viker undan med blicken.
Det hela sker i Bordeaux och dimman ligger tät.
Hennes man blir utsatt för en allvarlig incident, våld helt enkelt.
Hon försöker hjälpa honom, men ingen vill hjälpa henne. Någon tycker synd om henne, de flesta viker undan, en man spottar henne i ansiktet på gatan.
Varför? undrar man förstås.
Och det får man inget svar på.
Inledningsvis tänker jag på de beskrivningar jag läst av judarnas situation i Tyskland innan Förintelsen. Hur makten förbereder etnisk rensning psykologiskt. Folk ska vara rädda, känna skam.
Det gör Nadia och jag förväntade mig någon sorts krigssituation sen.
Men den kom aldrig.
Hennes situation kan istället, förstår man, vara självförvållad. Alla andra vet något, men inte hon och ingen vill förklara då hon frågar.

Så småningom förändras läget, jag ska väl inte säga hur. Men det är spännande ända till slutet, även om det är lite långrandigt på samma gång.
Berättelsen går sakta.
NDiaye anses vara något av ett litterärt underbarn, och jag har läst och hört att hennes stil är fantastisk. Jag vet inte om jag riktigt håller med, eller rättare sagt, detta är mycket välskrivet, men jag föredrar en annan sorts stil.
Samtidigt måste jag erkänna att jag inte skulle klara att skriva en sån här roman så pass trovärdigt. Det tror jag i alla fall.
Att vara i denna Nadias kläder, att svettas av rädsla, att fetma, att rusa runt i dimman och bli spottad på... Nej, mina figurer skulle nog reagera annorlunda än Nadia gör.
De skulle göra motstånd.

Personne

heter en liten bok av författarinnan Gwenaëlle Aubry som fick det litterära priset Prix Femina i år.

Boken handlar om författarens pappa och skildrar honom under den del av hans levnad som dottern finns med i. Tyvärr är den biten inte särskilt stor, vilket i allra högsta grad inverkar menligt på romanen, som är tunn, både till omfång och innehåll.

Författarjagets pappa och mamma skiljer sig då hon är fem år gammal och sen börjar ett liv som förefaller till största delen levas hos mamma, men om den delen står knappt en mening.

Istället får vi oss till livs utdrag ur ett manus som pappan skrev på innan han dog, ett rätt virrigt manus skrivet av en alkoholiserad, mano-depressiv pappa.
Här förekommer präster och jesuiter, James Bond och svarta får.
Mellan utdragen ur pappans manus broderar författaren på i stort sett ingenting. Hon tycker att hennes pappa liknar Dustin Hoffman - ja, då skriver hon glatt ett kapitel om det. Hon googlar på hans namn och hittar en namne som dog 100 tidigare i Vilda Västern, ja, då skriver hon om det.

Det lilla vi får veta om pappan är att han gifter sig ung med en barndomskärlek, paret får två döttrar, sen kommer ganska snart skilsmässan och sen - tja, så är han just alkad ibland, ibland utskriven från någon klinik. Sjuk ibland och frisk ibland. Han flyttar runt, upprätthåller under en tid vi inte får veta ett yrkesliv som jurist.
Han kommer från en borgerlig familj.
Och ja, han liknar alltså Dustin Hoffman.

Han dör i någon sorts misär, har då varit uteliggare (eller inte) men i alla fall säkert vistats på olika mentalsjukhus och kliniker. Döttrarna har avlagt visiter, men författaren medger själv att hon vet väldigt lite.
Och då fattar jag ärligt talat inte varför man skriver en sån här bok.
Frågorna blir mycket fler än svaren.
Framför allt framstår berättaren själv som mycket oklar och otydlig. Vem är hon att rota i papper och hitta på?
Vem är hon att fördöma familjer och släktingar, då hon uppenbarligen känner dem rätt dåligt?

Några passager finns dock där det framgår brottstycken av en barndom kluven i två, det hade kunnat utvecklas.
Så för mig är det här max en halv roman, kanske bara en tredjedel av en roman.
Även om jag vet att många romaner ser ut ungefär så här idag.

La femme de l'Allemand

heter en liten roman av en författare vid namn Marie Sizun.

Den handlar om en flicka som föds i slutet av andra världskriget till följd av en relation mellan hennes franska mamma och en tysk officer.
Tysken försvinner och flickan växer upp med sin mamma som är mano-depressiv, ska det visa sig.

Historien är förskräcklig, och har många vändningar som gör den väldigt spännande. Man får en sanning presenterad som visar sig vara felaktig och så håller det på.

Mest kan berättelsen sägas vara en barndomsskildring och utvecklingsroman. Flickan är inledningsvis i ett närmast symbiotiskt förhållande med sin mamma i en liten lägenhet i centrala Paris. Så blir mamman akut sjuk och flickan omhändertas av sin gammelmoster, morföräldrarna finns där också på avstånd.
Men morföräldrarna är de som bröt kontakten med den unga mamman då hon blev gravid på det sätt hon blev. Flickan färdas mellan morföräldraras värld där mamman aldrig nämns vid namn och mammans, där morföräldrarna är djupt föraktade.
Medresenär på färden är den ensamstående gammelmostern som tar hand om flickan - och hennes mamma - när så behövs.

Pappans frånvaro och tyska identitet spelar stor roll för flickan i hennes utveckling, trots hans fysiska frånvaro. I viss mån spelar mammans små berättelser om honom en positiv roll här, och det trots det allmänna synsättet på tyskarna strax efter kriget.

Men det fantastiska i storyn är hur den här tjejen lyckas knyta djupa vänskapsband och, trots allt, bryta sig loss på ett relativt friktionsfritt sätt.

Språket är fint och välavvägt, och boken i sin helhet mycket läsvärd.

On n'empêche pas un petit cœur d'aimer

heter en novellsamling som kom ut för ett par år sen, skriven av Claire Castillon. Har läst den mest för att jag påmints om hennes existens i svenska media. Här en intervju i DN.

Och jag läser alltså. Och kommer omedelbart, efter den första novellen som även är titelnovellen och som jag tycker är rätt kass, att tänka på den tid i mitt liv då jag skrev noveller.
Titelnovellen är förutsägbar och sentimental. Såna noveller vill jag minnas att jag också skrev.
Men sen kommer fler och då tycker jag att Castillon blir bättre, ibland fortfarande alltför förutsägbar, men ändå bättre. Här passerar de samtida unga människorna. Bitar, fragment av liv vi inte vet så mycket om, känslor som liksom inte får plats, de flesta är mer eller mindre missanpassade (så som jag kände mig under den period jag skrev noveller!) och eftersom de är litterära gestalter så går de från ord till handling - that's the point, hein? Dottern förför pappan och blåser sin mamma, modern dödar sonen, äkta mannen håller fast vid galna hustrun och sticker ut sina ögon...
Ja, det är blodigt och både antikt och samtida på något vänster.

Men framför allt är det den där perioden i livet då man träffar mycket människor, människor som kommer förbi med sin historia, och man försöker få ihop det, som författare, men det går liksom inte riktigt.
Man reser, man går på fester och middagar, man har kille eller sambo men inga barn och det värsta som kan hända är att man blir övergiven eller överger och det händer hela tiden.
Den unga människans rotlöshet, brist på band är vad som gestaltas i den här boken.

Skulle jag säga.

Un roman français

av Frédéric Beigbeder. Nyutkommen bok som ligger på pall i de stora boklådorna.

Beigbeder är kändis, han har teveprogram om böcker och är sådär fulsnygg, liksom. Nu har han alltså skrivit om sin barndom. Ramen är att han åker fast för att pilla i sig kokain (är det väl) på offentlig plats. Han blir häktad och får tillbringa ett par dygn i olika häkten. Förflyttningarna sker med kavajen uppdragen över ansiktet, ni vet.
I alla fall. I häktet blir han rätt krossad, han har aldrig varit med om något liknande och här, i brist på bättre sysselsättningar börjar han fundera på sin barndom. Det är i alla fall romanens upplägg.

Inledningsvis påstår han att han glömt allt från sin barndom, men så småningom dyker saker upp, blandat med hur det är att vara häktad kändis.
Vid slutet av läsningen har jag faktiskt läst just en fransk roman, kanske ska det tilläggas att den är modern också.
Beigbeder har lika många höglitterära som populärkulturella referenser. Han beskriver sin barndom med skilda föräldrar ur borgerlig respektive aristokratisk miljö. Han inleder boken med den obligatoriska farfarsfadern som dog 1915 i Champagne då han gick mot en "tysk kulvägg".

Det är en bra bok. Rent självbiografisk, vad det verkar. Resonerande och melankolisk. Beigbeder framstår som en sorts borgerlighetens motsvarighet till Houllebecq. Han saknar Hs förtvivlan och trasighet, är liksom mer en bortskämd slyngel som blev tvungen att tänka efter.

Vilket möjligen bevisar att det går att skriva bra självbiografiska böcker om barndomen, och det utan att hänga ut folk. Inte utan kritik men med värdighet beskriver han sin bror och sina föräldrar.

Förtjänar pallplats.

Afrikanen

Har läst en liten tunn bok som på svenska heter Afrikanen, i översättning av Ulla Bruncrona. Författare Le Clézio.
Och det är en liten sorglustig historia, eller kanske mest sorglig, om en pappa, Le Clézios, som är läkare i Afrika och som av kriget blir skild från sin familj, Le Clézio, hans bror och mamma och som återfår eller återser sin familj först efter kriget.
Pappan ses ur flera synvinklar, dels ur det åttaåriga barnets. Pojken har aldrig träffat människan förut och man förstår att det är "för sent", eller - jo, faktiskt.
Sen gör pojken som man liknande resor, tittar på bilderna i faderns album, ser Afrika och minns själva kontinenten, och då växer en sorts vuxen förståelse fram för den gamle läkaren.

En fin liten bok, också i bisatser intressant till exempel där Le Clézio förklarar hur han inte alls känner sig hemma i den koloniala litteraturen, eller de stämningarna. Min erfarenhet i ämnet är väl egentligen bara Doris Lessings berättelser som utspelar sig i Afrika. Här finns beröringspunkter men också skillnader. Där Lessing blir brittisk men också politisk och polemisk förblir Le Clézio egentligen bara mänsklig, inte på samma sätt "fransk".

En till omfånget tunn bok, men väl läsvärd.

Écrire

I mitt allmänna katalogiserande har jag förstås hittat en hel del böcker som jag aldrig har läst i hyllorna.
Jag satte igång med en av dem, Ecrire, av Margueritte Duras. Vad jag minns har jag i någon avlägsen tid läst Älskaren som inte lämnat några andra spår i minnet än ett rum med nedfällda träjalusier där de båda unga älskande möttes. Och så någon sorts rökighet, vad det nu kan ha varit.

Men efter att ha läst bara några meningar i Écrire fick jag för mig att jag borde se om filmen Hiroshima mon amour, som jag såg för sådär femton år sen. Hela filmen låg i tiominuterspaket på Youtube. Och den var inte heller som jag mindes den men fortfarande mycket bra.
Och den lät som den här boken, Écrire, låter.
Det ekar i rummen och det ekar ödsligt.
Men för att säga något om boken. Det är ett antal texter skrivna på olika håll som här samlats innanför gemensamma pärmar. Man kan inte säga att det är noveller och inte heller essäer, det är nog vad som kallas prosastycken eller möjligen texter kort och gott.
Den första, som också givit boken sitt namn, heter alltså Écrire. Att skriva.
Den handlar om ett skrivande jag, en människa som förefaller ha likheter med Duras själv, som i alla fall funderar på böcker hon skrivit, och som framför allt funderar över vad det är, detta att skriva. Och det är där dialogen i Hiroshima kommer in i bilden, det är liksom exakt samma språk. Samma motsägelsefullhet, samma korta stötiga satser, samma röst.
Jaget köper ett stort hus på landet och tror att det var för att bjuda in vänner, men i själva verket var det till henne själv, ett hus vi vilket hon sen skrev. Och skrev.
Hon betraktar huset och finner de nedgrävda resterna i trädgården efter de tyska ockupanterna som bodde där en tid, de åt gåslever och kaviar och slog sönder Sèvresporslin. Hon ser barnen som leker kring dammen som numera ligger i hennes trädgård. Hon dricker mycket whiskey och hon är mycket ensam och ändå inte ensam.
Ungefär så.

Écrire c'est tenter de savoir ce qu'on écrirait si on écrivait - on ne le sait qu'après - avant, c'est la question la plus dangereuse que l'on puisse se poser. Mais c'est la plus courante aussi.

Att skriva är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev - man vet det inte förrän efteråt - innan är det det den farligaste frågan man kan ställa sig. Men det är också den vanligaste.

Ett av de sista styckena i texten.
Och man tänker, när man läser det här (fast alltihop) både ja! så är det! och Men vad menar du med det här, det är ju fullkomligt obegripligt!
Något hon själv inte alls förnekar. Nöjt talar hon om att hon skrivit flera totalt obegripliga böcker och att de blir lästa i alla fall.
Hon tar sig både på mycket stort allvar och är samtidigt lite patetisk. Kanske som alla bra författare.

Återstående stycken har jag ännu inte läst, men kanske återkommer jag om dem. Känner att detta blev något utan slutledning, men det är inte mycket att göra något åt. Om man återgår till filmen så är det ju svårt att säga något entydigt om den med. Och frågan är väl om man ens ska försöka.