Nästan så att jag glömt bort hur man gör det här, var så länge sen. Blir ingen bild på den bok jag nu tänker skriva om just därför. Kommer inte riktigt ihåg hur man gör...
Men, har läst ytterligare en roman av Christine Angot som heter Un amour impossible (Flammarion 2014) och som i första hand handlar om mor-dotter-relationen, och kärleken.
Angot skriver självbiografiskt, också här. Först beskrivs föräldrarnas obalanserade relation där mannen, som ska bli pappan, har ett totalt socialt överläge gentemot mamman som är fattig och judinna.
Sen kommer barnet, pappans förnekande av detsamma, en sorts kamp och man ska väl inte avslöja allt, men barndomen och tonåren för huvudpersonen som också heter Christine, blir svåra.
Dock slutar inte romanen där, med anklagelser och bruten kontakt. Nej, istället försöker både Angot och hennes (gamla) mamma hålla kontakten trots att sveken varit så många.
Och det slutar bra, de kommer över svårigheterna. Mamman är väl i 80-årsåldern, pappan, som Angot inte ser som en pappa, är död och författaren själv är i medelåldern.
Och det är just det här jag gillar med boken, att de inte ger upp. En dålig kontakt är bättre än ingen kontakt och relationer förändras genom tiden.
Man ska inte ge upp.
Wednesday, December 9, 2015
Friday, April 18, 2014
Del tre och Analfabeten
Tredje delen i sviten om tvillingarna heter Le troisième mensonge och den har jag nu läst.
I den kommer de tvilling som bott utomlands tillbaka och letar efter sin bror, sin familj.
I den får vi också veta historien bakom historien, det visar sig att det finns en sådan, den stora skrivboken var just en skrivbok, inte nödvändigtvis sanningen alla gånger...
Men kanske handlar det om att man överlever genom att hitta på, man överlever svårigheter, leda och hemlängtan.
Ungefär som Kristof själv förmodligen har gjort, vilket framgår av en liten tunn bok av henne med ett tiotal självbiografiska texter, L'Analphabète.
Här går hon i korthet igenom sitt liv. Barndom i ett hus i en by, mamma i köket och pappa byns enda lärare. Hon lär sig läsa vid fyra års ålder och läser sen allt.
Två bröder som hon leker mycket med, hittar på.
Vid fjorton (och det sammanfaller med hårdnande politiskt klimat, rumänska trupper går in i landet enligt wiki, som sedan blir hårdare styrt från Kreml, typ) skickas hon till internatskola som är en blandning mellan uppfostringsanstalt och barnhem. Pappan har då deporterats, barnen alla på olika anstalter och mamman har underliga små jobb.
Hon flyr med sin man och ett spädbarn i armarna -56 över gränsen till Österrike.
Sen kommer det nya livet i Neuchâtel, Schweiz, helt avskuret från det gamla.
Hon ångrar flykten.
Men hon lär sig så småningom franska och börjar skriva på det nya språket.
En, trots allt, ganska uppmuntrande läsning.
Wednesday, April 16, 2014
Beviset, La preuve
I La preuve, andra delen i sviten om tvillingarna får vi följa den tvilling som är kvar i ett östland. Han får nu ett namn, Lucas, han lever i väntan på den bror som flydde över gränsen i slutet av första delen, Claus.
Hans liv är konstigt, något mindre våldsamt än i ettan, men inte utan en hel del bisarra inslag. Han tar sig an ett barn och dess mor, men egentligen är det barnet han vill åt. Mamman försvinner så småningom till storstan och pojken, som är krympling blir kvar. Pojken längtar efter sin mamma trots Lucas alla omsorger och det hela slutar sorgligt. Barnet hänger sig bredvid de skelett efter Lucas mamma och lillasyster som hänger bakom ett draperi i ett av rummen. Ja. Ni hör, det hela är inte helt realistiskt här.
Lucas är i stort sett otröstlig. Sover på graven etc.
Det andra temat i boken är skrivandet i sig, mer tydligt här än i den första delen. En biperson, vän till Claus, säljer sitt hus och flyttar till sin syster för att äntligen kunna skriva den roman han alltid drömt om att skriva.
Väl där går systern honom på nerverna, i själva verket kan han inte skriva, han har det som förevändning för att supa och röka. Systern blir besviken, de hamnar i gräl och han stryper sin syster. Skriver sen ned hela förloppet och vi får läsa det eftersom Lucas skriver ned det i skrivhäftet, som han verkar fortsätta med på egen hand.
I slutet av boken kommer brodern tillbaka, då är å andra sidan Lucas borta. Men folk tror att Claus är Lucas så att säga.
Lucas å sin sida är borta därför att man hittat liket efter en kvinna nedgrävt vid floden där Lucas bodde i början.
Och man fattar att det är han som mördat kvinnan för att komma åt barnet.
Allra sist visar det sig att den person Lucas eller om det är Claus säger sig vara, nämligen barnbarn till den gamla kvinna som hade huset vid floden, inte finns.
Claus har inga som helst papper på att han vuxit upp i staden. Han har aldrig gått i skolan, finns inte registerad någonstans.
Enligt myndigheterna finns han inte.
Så slutar andra delen och man undrar ju då hur det ska gå liksom.
Nu håller jag på att läsa tredje.
Hans liv är konstigt, något mindre våldsamt än i ettan, men inte utan en hel del bisarra inslag. Han tar sig an ett barn och dess mor, men egentligen är det barnet han vill åt. Mamman försvinner så småningom till storstan och pojken, som är krympling blir kvar. Pojken längtar efter sin mamma trots Lucas alla omsorger och det hela slutar sorgligt. Barnet hänger sig bredvid de skelett efter Lucas mamma och lillasyster som hänger bakom ett draperi i ett av rummen. Ja. Ni hör, det hela är inte helt realistiskt här.
Lucas är i stort sett otröstlig. Sover på graven etc.
Det andra temat i boken är skrivandet i sig, mer tydligt här än i den första delen. En biperson, vän till Claus, säljer sitt hus och flyttar till sin syster för att äntligen kunna skriva den roman han alltid drömt om att skriva.
Väl där går systern honom på nerverna, i själva verket kan han inte skriva, han har det som förevändning för att supa och röka. Systern blir besviken, de hamnar i gräl och han stryper sin syster. Skriver sen ned hela förloppet och vi får läsa det eftersom Lucas skriver ned det i skrivhäftet, som han verkar fortsätta med på egen hand.
I slutet av boken kommer brodern tillbaka, då är å andra sidan Lucas borta. Men folk tror att Claus är Lucas så att säga.
Lucas å sin sida är borta därför att man hittat liket efter en kvinna nedgrävt vid floden där Lucas bodde i början.
Och man fattar att det är han som mördat kvinnan för att komma åt barnet.
Allra sist visar det sig att den person Lucas eller om det är Claus säger sig vara, nämligen barnbarn till den gamla kvinna som hade huset vid floden, inte finns.
Claus har inga som helst papper på att han vuxit upp i staden. Han har aldrig gått i skolan, finns inte registerad någonstans.
Enligt myndigheterna finns han inte.
Så slutar andra delen och man undrar ju då hur det ska gå liksom.
Nu håller jag på att läsa tredje.
Monday, April 14, 2014
Le Grand Cahier
Har läst en så pass häpnadsväckande bok att jag måste skriva lite om den. Det tillhör ju liksom inte det vanliga.
Boken heter Le Grand Cahier, är skriven av Agota Kristof 1986. Den är den första i en triologi om ett tvillingpar.
Kristof först, född 1935 i Ungern, flyr -56 till fransktalande Schweiz där hon börjar med att skriva dramatik, så småningom övergår till att skriva på franska.
Le Grand Cahier är alltså skriven på franska och liksom Kertész Mannen utan öde handlar den om barn i krig.
Ett par pojkar, tvillingar, först av sin mamma till gamla mormor som bor i kanten av en mindre stad, för att överleva kriget. Mormorn har grönsaksland, getter och höns. Hon är snål och smutsig och elak, behandlar barnen illa, milt uttryckt. På bygden säger man att hon är en häxa som förgiftat sin man, vilket ska visa sig vara riktigt.
Pojkarna anpassar sig dock kan man kalla det, till dessa nya omständigheter. De börjar med att öva sig i olika dicipliner som de uppfinner själva. De fastar i två dagar, förolämpar varandra tills de onda orden inte tar längre, de slår varandra tills slagen inte känns. Allt det gör skriver de upp i en stor skrivbok, de har hunnit gå i skolan i ett par år och de fortsätter att jobba genom att läsa Bibeln och skriva upp vad som händer dem. Så småningom förstår man att det är den skrivboken man läser.
Deras stil är kantig och lakonisk, de säger själva att allt de skriver måste vara objektivt och sant. Vilket inte ger utrymme för några som helst känslor eller estetiska eller ens etiska omdömen.
De visar sig också bli mer och mer hårdhudade och de drar sig inte för att göra andra illa om de tycker att det behövs.
Den lilla kärlek de möter är i perverterad form, en officer som vill att de slår honom blodig med piska (det gör de) och en flicka som badar och tvättar dem och lagar deras kläder men som också använder dem sexuellt.
Boken igenom trappas våldet och förskräckligheterna upp. Om de börjar med att öva så hänger de så småningom sin katt för att i slutet skära halsen av folk utan att tveka. Och de säger sig fortfarande ha mjölktänder kvar.
Krigets upptrappning förefaller vara bakgrund och förklaring.
I början är landet de bor i ockuperat?, kriget pågår på andra sidan gränsen, inte så långt ifrån dem, men ännu inte där. Officeren som vill bli piskad bor hos mormorn och talar främmande språk. Mormorn, ska det visa sig, talar också ett (annat) främmande språk när hon dricker konjak och gråter på kvällarna. Så försvinner officern och kriget kommer närmare, är där. Ett läger som inte nämnts tidigare befrias och töms, pojkarna går dit och kräks när de ser vad de ser.
Resten är tumult, nya militärer, jeepar, massvåldtäkter, död.
Pojkarnas mamma som kommer tillbaka i militärjeep med ett spädbarn i famnen och vill ta dem med däifrån. De vägrar och mamman hamnar under detta samtal i vägen för en granat, dör och mormorn och pojkarna begraver henne i trädgården.
Nu har jag nästan berättat hela storyn vilket inte var meningen, men svårt att låta bli.
Läste ett citat av Stefan Zweig på facebook idag:
Nånting liknande kan sägas om denna bok. Våldet trappas upp, pausar en liten stund för att läsaren ska hinna hämta andan, sen kommer det tillbaka, i en ny (värre) form. Det är rasande skickligt gjort. Hemskt och magnifikt som någon skrev.
Fast någonstans upphör skildringen att vara realistisk. Det faktum att pojkarna är två, enäggstvillingar antar man, att de skriver i vi-form hela tiden, agerar som en enda i varje situation ger en sorts fingervisning om det. Det är liksom ett grepp för att göra berättandet effektivare, storyn tydligare än den förmodligen helt kaotiska verkligheten i ett krig är. Liksom den elaka, rika snåla trollpackan i en stuga på landet. Det finna inslag av evig saga i detta, även om något annat dominerar. (Kommer att tänka på Perraults Askunge där styvmodern inte bara är elak utan äter upp barn och barnbarn, liksom)
Här är det där hur människan förvandlas, blir en Hess pö om pö. Och det då är två barn som blir...
Är det möjligt?
Kanske är det det. Det är i vilket fall som helst en intressant fråga och en fråga man ställer sig efter avslutad läsning.
Boken orsakade även rabalder då en franskalärare ville att hans/hennes klass 15-åringar skulle läsa den. Föräldrarna reagerade och gjorde en anmälan, det hela skapade stor polemik och dåvarande kulturministern ingrep till lärarens försvar. En blogg sammanfattar.
Föräldrarnas reaktion är på sätt och vis begriplig. Men de kunde ju ha nöjt sig med att diskutera med läraren, kan man tycka. Hur som, det de reagerar mot är den perversa sexualiteten. Inte våldet.
Boken har också filmatiserats.
Den verkar ha översatts till svenska i samband med att den kom ut av googlingar att döma. Liksom de två följande delarna. Men sen har den, som så mycket annat, fullständigt försvunnit ut det svenska kollektiva medvetandet.
Uppdatering: Fin intervju med Kristof som på de flesta frågor svarar: Det är mig fullständigt likgiltigt.
Boken heter Le Grand Cahier, är skriven av Agota Kristof 1986. Den är den första i en triologi om ett tvillingpar.
Kristof först, född 1935 i Ungern, flyr -56 till fransktalande Schweiz där hon börjar med att skriva dramatik, så småningom övergår till att skriva på franska.
Le Grand Cahier är alltså skriven på franska och liksom Kertész Mannen utan öde handlar den om barn i krig.
Ett par pojkar, tvillingar, först av sin mamma till gamla mormor som bor i kanten av en mindre stad, för att överleva kriget. Mormorn har grönsaksland, getter och höns. Hon är snål och smutsig och elak, behandlar barnen illa, milt uttryckt. På bygden säger man att hon är en häxa som förgiftat sin man, vilket ska visa sig vara riktigt.
Pojkarna anpassar sig dock kan man kalla det, till dessa nya omständigheter. De börjar med att öva sig i olika dicipliner som de uppfinner själva. De fastar i två dagar, förolämpar varandra tills de onda orden inte tar längre, de slår varandra tills slagen inte känns. Allt det gör skriver de upp i en stor skrivbok, de har hunnit gå i skolan i ett par år och de fortsätter att jobba genom att läsa Bibeln och skriva upp vad som händer dem. Så småningom förstår man att det är den skrivboken man läser.
Deras stil är kantig och lakonisk, de säger själva att allt de skriver måste vara objektivt och sant. Vilket inte ger utrymme för några som helst känslor eller estetiska eller ens etiska omdömen.
De visar sig också bli mer och mer hårdhudade och de drar sig inte för att göra andra illa om de tycker att det behövs.
Den lilla kärlek de möter är i perverterad form, en officer som vill att de slår honom blodig med piska (det gör de) och en flicka som badar och tvättar dem och lagar deras kläder men som också använder dem sexuellt.
Boken igenom trappas våldet och förskräckligheterna upp. Om de börjar med att öva så hänger de så småningom sin katt för att i slutet skära halsen av folk utan att tveka. Och de säger sig fortfarande ha mjölktänder kvar.
Krigets upptrappning förefaller vara bakgrund och förklaring.
I början är landet de bor i ockuperat?, kriget pågår på andra sidan gränsen, inte så långt ifrån dem, men ännu inte där. Officeren som vill bli piskad bor hos mormorn och talar främmande språk. Mormorn, ska det visa sig, talar också ett (annat) främmande språk när hon dricker konjak och gråter på kvällarna. Så försvinner officern och kriget kommer närmare, är där. Ett läger som inte nämnts tidigare befrias och töms, pojkarna går dit och kräks när de ser vad de ser.
Resten är tumult, nya militärer, jeepar, massvåldtäkter, död.
Pojkarnas mamma som kommer tillbaka i militärjeep med ett spädbarn i famnen och vill ta dem med däifrån. De vägrar och mamman hamnar under detta samtal i vägen för en granat, dör och mormorn och pojkarna begraver henne i trädgården.
Nu har jag nästan berättat hela storyn vilket inte var meningen, men svårt att låta bli.
Läste ett citat av Stefan Zweig på facebook idag:
Nationalsocialismen med sin skrupelfria bedrägeriteknik aktade sig noga för att visa sina syftens hela radikalism innan världen blivit härdad. Så tillämpade den helt försiktigt sin metod: alltid bara en liten dos, och efter dosen en kort paus. Alltid bara ett enda piller och så ett ögonblicks avvaktan för att se om det varit för starkt, eller om världens samvete skulle tåla även denna dos. Och när det europeiska samvetet - till vår civilisations skam och skada - ivrigt betonade att dessa våldshandlingar inte angick det, eftersom de begicks "på andra sidan gränsen", blev doserna allt kraftigare, tills hela Europa till slut gick under. Hitler har inte åstadkommit någonting mer genialt än denna taktik.
Nånting liknande kan sägas om denna bok. Våldet trappas upp, pausar en liten stund för att läsaren ska hinna hämta andan, sen kommer det tillbaka, i en ny (värre) form. Det är rasande skickligt gjort. Hemskt och magnifikt som någon skrev.
Fast någonstans upphör skildringen att vara realistisk. Det faktum att pojkarna är två, enäggstvillingar antar man, att de skriver i vi-form hela tiden, agerar som en enda i varje situation ger en sorts fingervisning om det. Det är liksom ett grepp för att göra berättandet effektivare, storyn tydligare än den förmodligen helt kaotiska verkligheten i ett krig är. Liksom den elaka, rika snåla trollpackan i en stuga på landet. Det finna inslag av evig saga i detta, även om något annat dominerar. (Kommer att tänka på Perraults Askunge där styvmodern inte bara är elak utan äter upp barn och barnbarn, liksom)
Här är det där hur människan förvandlas, blir en Hess pö om pö. Och det då är två barn som blir...
Är det möjligt?
Kanske är det det. Det är i vilket fall som helst en intressant fråga och en fråga man ställer sig efter avslutad läsning.
Boken orsakade även rabalder då en franskalärare ville att hans/hennes klass 15-åringar skulle läsa den. Föräldrarna reagerade och gjorde en anmälan, det hela skapade stor polemik och dåvarande kulturministern ingrep till lärarens försvar. En blogg sammanfattar.
Föräldrarnas reaktion är på sätt och vis begriplig. Men de kunde ju ha nöjt sig med att diskutera med läraren, kan man tycka. Hur som, det de reagerar mot är den perversa sexualiteten. Inte våldet.
Boken har också filmatiserats.
Den verkar ha översatts till svenska i samband med att den kom ut av googlingar att döma. Liksom de två följande delarna. Men sen har den, som så mycket annat, fullständigt försvunnit ut det svenska kollektiva medvetandet.
Uppdatering: Fin intervju med Kristof som på de flesta frågor svarar: Det är mig fullständigt likgiltigt.
Wednesday, July 3, 2013
Les Pays
En klassisk initiationroman. Flickan uppvuxen på landet i Centralmassivet, som gått i skolan hos nunnor, precis som Ernaux för övrigt, och som får stipendium och flyttar till Paris och läser klassiska språk vid Sorbonne.
Boken är skriven av Marie-Hélène Lafon och heter alltså Les Pays, Länderna, och titeln får väl sin förklaring, det finns liksom två länder, man skulle kunna säga två tillstånd i den här kvinnans liv. Ursprunget och den hon blir i staden, med bildning och kultur i bemärkelsen förfining. Inte jordbruk.
Det är bitvis jättefint, boken börjar med hur familjen åker upp till Paris för att gå på den stora lantbruksmässan, all mat de tar med sig till vännerna de ska bo hos, allt som är främmande, nytt och glänsande.
Sen kommer nästa etapp då flickan som knappt nämnts i det första stycket tar plats och börjar på universitet. Och så träffar hon på såna där människor som kommer från den stora världen, kultiverade ut i fingerspetsarna.
Och slutligen håller hon på och pendlar, är i fyrtioårsåldern och försöker finna någon sorts jämvikt. Hela hennes liv tycks ha gått åt till det, inte mycket annat blir gjort vad det verkar, inga kärlekar, ingen familj, inga äventyr. Arbete, flit och resor fram och tillbaka. Och man förstår att de tar på krafterna.
Och bitvis är det alltså hur långtråkigt som helst med denna hyperlitterära prosa där varje skälvning liksom registreras. Och ingenting egentligen händer.
Har ett par till av samma författare, får se om de är bättre. Hej.
Boken är skriven av Marie-Hélène Lafon och heter alltså Les Pays, Länderna, och titeln får väl sin förklaring, det finns liksom två länder, man skulle kunna säga två tillstånd i den här kvinnans liv. Ursprunget och den hon blir i staden, med bildning och kultur i bemärkelsen förfining. Inte jordbruk.
Det är bitvis jättefint, boken börjar med hur familjen åker upp till Paris för att gå på den stora lantbruksmässan, all mat de tar med sig till vännerna de ska bo hos, allt som är främmande, nytt och glänsande.
Sen kommer nästa etapp då flickan som knappt nämnts i det första stycket tar plats och börjar på universitet. Och så träffar hon på såna där människor som kommer från den stora världen, kultiverade ut i fingerspetsarna.
Och slutligen håller hon på och pendlar, är i fyrtioårsåldern och försöker finna någon sorts jämvikt. Hela hennes liv tycks ha gått åt till det, inte mycket annat blir gjort vad det verkar, inga kärlekar, ingen familj, inga äventyr. Arbete, flit och resor fram och tillbaka. Och man förstår att de tar på krafterna.
Och bitvis är det alltså hur långtråkigt som helst med denna hyperlitterära prosa där varje skälvning liksom registreras. Och ingenting egentligen händer.
Har ett par till av samma författare, får se om de är bättre. Hej.
Friday, June 28, 2013
Stalins kossor
Läste Oksanens Stalins kossor, fast på franska, Les vaches de Staline. En nästan lika bra bok som Utrensning, möjligen lite långrandigare för hur det än är, ätstörningar blir aldrig helt intressanta som litteratur. Och ätstörningar var vad huvudpersonen hade, och inte gick de över heller.
Men fler teman fanns, Sovjets ockupation av Estland, estniskt motstånd, relationen Estland-Finland då huvudpersonens föräldrar var från dessa två länder. Den ryska närvaron i Estland innan murens fall. Och kvinnans roll och möjlighet, hora eller inte hora, typ. Samt att vara barn till invandrare från lågstatusland.
Färjor, estnisk landsbygd, finsk liten stad och folk som super.
Dysfunktionell familj.
Ja, det var nog det mesta. Inser också att jag måste skaffa hennes senaste som visst kommit ut ganska nyligen på franska. Hej.
Men fler teman fanns, Sovjets ockupation av Estland, estniskt motstånd, relationen Estland-Finland då huvudpersonens föräldrar var från dessa två länder. Den ryska närvaron i Estland innan murens fall. Och kvinnans roll och möjlighet, hora eller inte hora, typ. Samt att vara barn till invandrare från lågstatusland.
Färjor, estnisk landsbygd, finsk liten stad och folk som super.
Dysfunktionell familj.
Ja, det var nog det mesta. Inser också att jag måste skaffa hennes senaste som visst kommit ut ganska nyligen på franska. Hej.
Tuesday, June 11, 2013
Generationsroman
Börjat läsa L'Ecume des jours av Boris Vian. Har kanske läst fyra sidor och är kluven. Fint språk, tätt, fullt av upplysningar. Men, det liksom är för mycket av vilja till generationsroman. Redan.
Ung man med litterära ambitioner lever dandyliv och är mycket originell.
När han tömt badkaret vars innehåll rinner ned hos grannen strör han grovt salt på badmattan för att det ska dra ur fukten, sen matar han mössen med solstrålar på vägen till köket där han träffar sin kock som gör en superunderlig middag.
Han har ett piano som blandar drinkar då man spelar på det, och det som spelas torde vara hypermoderna jazzbitar.
Ja, det är så långt jag kommit. Ung god vän kommer på middag.
Ska jag roa mig med att gissa?
Lite allt möjligt, mycket poesi, några snygga tjejer, lite mystiska sådär.
Paris, mer mondäna tillställningar som ska föreställa originella...
Vi får väl se. Ville bara ha det sagt. Och nej, jag har inte googlat ett dugg på boken, hela innehållet finns säkert som resumé på någon prepa-bac-sida.
Men jag prepar ingen bac.
Hej.
Ung man med litterära ambitioner lever dandyliv och är mycket originell.
När han tömt badkaret vars innehåll rinner ned hos grannen strör han grovt salt på badmattan för att det ska dra ur fukten, sen matar han mössen med solstrålar på vägen till köket där han träffar sin kock som gör en superunderlig middag.
Han har ett piano som blandar drinkar då man spelar på det, och det som spelas torde vara hypermoderna jazzbitar.
Ja, det är så långt jag kommit. Ung god vän kommer på middag.
Ska jag roa mig med att gissa?
Lite allt möjligt, mycket poesi, några snygga tjejer, lite mystiska sådär.
Paris, mer mondäna tillställningar som ska föreställa originella...
Vi får väl se. Ville bara ha det sagt. Och nej, jag har inte googlat ett dugg på boken, hela innehållet finns säkert som resumé på någon prepa-bac-sida.
Men jag prepar ingen bac.
Hej.
Thursday, April 11, 2013
Livret de famille
Modiano som har skrivit en bok med ovan nämnda namn, börjar bli lite av en följeslagare. Denna kom ut redan 1977 och han är redan där sig lik, kan man säga. Lite yngre. Men samma händelser och samma undflyende karaktärer omger honom, pappan, mamman, en farbror och folk som i största allmänhet bara försvunnit.
Inledningen är typisk, han har just varit med då hans dotter föds, han sitter på ett fik och hämtar sig, då en bekant dyker upp. Det är en av hans pappas gamla vänner och de två ger sig av i en uråldrig bil för att anmäla födseln på maireriet. Det blir en sorts maraton mot klockan, till slut kommer de fram fem minuter innan stängning och - hinner precis.
Efteråt är de helt slut och Modiano förundras : dottern kommer alltså få något han aldrig fick - ett papper på vilka hennes föräldrar var och var och när hon föddes.
Tja, sen håller det på med olika episoder mer eller mindre fantastiska. Roliga många gånger.
En av de bättre Modiano jag läst.
Inledningen är typisk, han har just varit med då hans dotter föds, han sitter på ett fik och hämtar sig, då en bekant dyker upp. Det är en av hans pappas gamla vänner och de två ger sig av i en uråldrig bil för att anmäla födseln på maireriet. Det blir en sorts maraton mot klockan, till slut kommer de fram fem minuter innan stängning och - hinner precis.
Efteråt är de helt slut och Modiano förundras : dottern kommer alltså få något han aldrig fick - ett papper på vilka hennes föräldrar var och var och när hon föddes.
Tja, sen håller det på med olika episoder mer eller mindre fantastiska. Roliga många gånger.
En av de bättre Modiano jag läst.
Tuesday, April 9, 2013
Litteratur i realtid
Slutligen har jag, av misstag, läst Christine Angots Les petits.
Det här är en fransk dokusåpa. Man kan läsa om den t ex här.
Angot har skrivit om en människa som i hennes bok känner sig utpekad och stämmer henne. Kvinnan ifråga har fyra barn ihop med en karl som nu Angot har ihop det med.
Les petits beskriver dels det här fruntimrets och hennes eget ex relation, dels den vårdnadstvist får man väl kalla det som blir följden av deras separation.
Där hör till saken att kvinnan ifråga är vit och karln brun/svart.
Som framställningen ser ut så provocerar kvinnan fram våld hos mannen, ringer sen polisen och så tar deras story slut.
Men mannen vill träffa sina barn och det låter hon honom inte göra, trots att han faktiskt får det enligt domen.
Ja, en sorglig historia och uppenbarligen så pass sann så att en totalt okänd människa känner sig utpekad, vilket förmodligen var meningen.
Så vitt jag förstår har domen inte fällts än.
Till saken hör också att Angot redan tidigare skrivit om samma kvinna och att denna då hotat med process. Den gången förlikades de och det kostade Angot 10.000€.
Den här gången är det uppenbarligen mer som står på spel.
Att det här är en mycket mer utvecklad gren av den franska litteraturen (än den svenska) står fullt klart. I samma genre finns fler processer som ännu inte avslutats (tror jag). För dem som orkar läsa om DSK/Iacub finns också en massa att ta till sig.
Mer pengar, fler olika grenar och mycket mer mediautrymme är vad det handlar om.
Och boken då.
Nej, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Den var en enkelspårig partsinlaga. Den kvinna som nu åtalar Angot framstod som fullkomligt vansinnig.
Mannen som en ängel.
Rättsväsendet som helt maktlöst.
Men framför allt är det ju en sorts bok som griper in i enskilda människors liv, utan pardon, utan vilja att hitta lösningar, utan litterära ambitioner (om nu de skulle vara t ex att inte ge alla svaren).
Störst likheter har den kanske med Feldt/Wahlgrens respektive liv och böcker som ju tagit stor plats i svenska media.
Där saknas dock, på gott eller ont, lagens långa arm.
Det här är en fransk dokusåpa. Man kan läsa om den t ex här.
Angot har skrivit om en människa som i hennes bok känner sig utpekad och stämmer henne. Kvinnan ifråga har fyra barn ihop med en karl som nu Angot har ihop det med.
Les petits beskriver dels det här fruntimrets och hennes eget ex relation, dels den vårdnadstvist får man väl kalla det som blir följden av deras separation.
Där hör till saken att kvinnan ifråga är vit och karln brun/svart.
Som framställningen ser ut så provocerar kvinnan fram våld hos mannen, ringer sen polisen och så tar deras story slut.
Men mannen vill träffa sina barn och det låter hon honom inte göra, trots att han faktiskt får det enligt domen.
Ja, en sorglig historia och uppenbarligen så pass sann så att en totalt okänd människa känner sig utpekad, vilket förmodligen var meningen.
Så vitt jag förstår har domen inte fällts än.
Till saken hör också att Angot redan tidigare skrivit om samma kvinna och att denna då hotat med process. Den gången förlikades de och det kostade Angot 10.000€.
Den här gången är det uppenbarligen mer som står på spel.
Att det här är en mycket mer utvecklad gren av den franska litteraturen (än den svenska) står fullt klart. I samma genre finns fler processer som ännu inte avslutats (tror jag). För dem som orkar läsa om DSK/Iacub finns också en massa att ta till sig.
Mer pengar, fler olika grenar och mycket mer mediautrymme är vad det handlar om.
Och boken då.
Nej, jag tyckte inte att den var särskilt bra. Den var en enkelspårig partsinlaga. Den kvinna som nu åtalar Angot framstod som fullkomligt vansinnig.
Mannen som en ängel.
Rättsväsendet som helt maktlöst.
Men framför allt är det ju en sorts bok som griper in i enskilda människors liv, utan pardon, utan vilja att hitta lösningar, utan litterära ambitioner (om nu de skulle vara t ex att inte ge alla svaren).
Störst likheter har den kanske med Feldt/Wahlgrens respektive liv och böcker som ju tagit stor plats i svenska media.
Där saknas dock, på gott eller ont, lagens långa arm.
Schack
Har även läst en långnovell av Stefan Zweig, Schack på svenska. Man kan ju varken kalla den fransk eller roman, men tant pis. Enligt ett mycket ambitiöst förord (det handlar om en nyöversättning) så hänger denna text ihop med ytterligare två Zweig skrev i exil i Brasilien, åren innan han tog sitt liv, och för att komma till saken: en av dessa två har undertiteln: En europés minnen. Och det kanske ändå på något vis hänger ihop med franska romaner.
Bra titel på en blogg, tänker jag nu. Eller varför inte, mina egna memoarer. Hehe.
Hur som helst. Schack är en liten historia vars handling tilldrar sig på ett kryssningsfartyg mellan New York och Brasilien. Ombord vinns den dåvarande världsmästaren i Schack, Czetovic, en sorts underbarn i spelet utan några som helst andra kvaliteter. Tvärtom är han en arrogant, korkad och dryg typ.
Några andra av passagerarna vill spela mot honom och då visar han sig vilja ha en massa betalt. En av dem går med på att betala, och spelet är igång. Det är alla mot mästaren, och under det andra partiet dyker en annan, visar det sig, schackspelare upp och råder gänget som håller på att förlora. Detta gör han så väl att de lyckas åstadkomma remi.
Alla blir jättenyfikna och bokens berättare får höra den mystiske och totalt okände mästarens historia.
Han visar sig vara österrikare och advokat, obrottsligt trogen det gamla Österrike och sin familj som hör intimt ihop med landets historia. Han tillfångatas av nazisterna och får en särskild sorts tortyr för att avslöja sina höga klienter.
Hans räddning i isoleringscellen blir en bok han lyckas knycka ur en officers rockficka, som innehåller ett hundratal schackpartier.
Han lär sig dem och fortsätter sen att spela - mot sig själv, på så sätt har hans schacksinne utvecklats. Men han pallar inte trycket och bryter ihop, hamnar på sjukhus och släpps sedan.
Dagen därpå möts de två igen. Dr B, som den okände heter, bryter vid det andra partiet återigen ihop och Czetovic går obesegrad ur striden.
Sens moral? Den brutale barbaren spelar för sin höga vinnings skull. Den djupt kultiverade och svårt sårade för sin överlevnad.
Här borde man klämma till med en sån där grej som La Fontaines fabler avslutas med, men jag orkar inte. Hur som helst en fin liten historia som gjort att jag alltså även införskaffat Le monde d'hier, den där boken som är en europés minnen.
Bra titel på en blogg, tänker jag nu. Eller varför inte, mina egna memoarer. Hehe.
Hur som helst. Schack är en liten historia vars handling tilldrar sig på ett kryssningsfartyg mellan New York och Brasilien. Ombord vinns den dåvarande världsmästaren i Schack, Czetovic, en sorts underbarn i spelet utan några som helst andra kvaliteter. Tvärtom är han en arrogant, korkad och dryg typ.
Några andra av passagerarna vill spela mot honom och då visar han sig vilja ha en massa betalt. En av dem går med på att betala, och spelet är igång. Det är alla mot mästaren, och under det andra partiet dyker en annan, visar det sig, schackspelare upp och råder gänget som håller på att förlora. Detta gör han så väl att de lyckas åstadkomma remi.
Alla blir jättenyfikna och bokens berättare får höra den mystiske och totalt okände mästarens historia.
Han visar sig vara österrikare och advokat, obrottsligt trogen det gamla Österrike och sin familj som hör intimt ihop med landets historia. Han tillfångatas av nazisterna och får en särskild sorts tortyr för att avslöja sina höga klienter.
Hans räddning i isoleringscellen blir en bok han lyckas knycka ur en officers rockficka, som innehåller ett hundratal schackpartier.
Han lär sig dem och fortsätter sen att spela - mot sig själv, på så sätt har hans schacksinne utvecklats. Men han pallar inte trycket och bryter ihop, hamnar på sjukhus och släpps sedan.
Dagen därpå möts de två igen. Dr B, som den okände heter, bryter vid det andra partiet återigen ihop och Czetovic går obesegrad ur striden.
Sens moral? Den brutale barbaren spelar för sin höga vinnings skull. Den djupt kultiverade och svårt sårade för sin överlevnad.
Här borde man klämma till med en sån där grej som La Fontaines fabler avslutas med, men jag orkar inte. Hur som helst en fin liten historia som gjort att jag alltså även införskaffat Le monde d'hier, den där boken som är en europés minnen.
Två böcker av Sizun
Ytterligare två romaner av Marie Sizun lästa.
Un léger déplacement, hennes senaste bok samt Plage, som kom för ett par år sen.
Båda har en likartad tematik, en kvinna rycks ur sitt normala sammanhang, lämnas ensam med sig själv och sina minnen och omprövar/tingas ompröva sin historia. Den tyngst vägande av de två är den förstnämnda, här är det en fransyska i sextioårsåldern som efter att ha bott de senaste trettio åren i New York åker tillbaka till sin barndoms och ungdoms Paris då hon ärver sin pappas lägenhet.
Till konstigheterna hör att hon under de trettio åren endast rest tillbaka en gång och då för två dagar i samband med pappans begravning. Att hon inte ärvde direkt berodde på att pappan var omgift.
Liksom i La femme de l'Allemand som jag läste för några år sen tvingas här huvudpersonen att ompröva sin historia, och det grundligt. I stort sett ingenting av det hon hade levt med som sanning de senaste trettio åren visade sig vara sanning. Jobbigt.
I Plage är historien likartad men lättsammare. En ensam kvinna åker till en badort i Bretagne och väntar där på sin älskare (gift på annat håll) och skriver under tiden till honom. Också denna kvinna tar om sitt liv och förändras.
Genomgående teman är de här lite osäkra kvinnorna det är frågan om, en elak eller vansinnig mamma/styvmor och en frånvarande och/eller beundrad pappa. Språket är liksom på gränsen till veckotidning, men ändå lite vassare. Fast något sött.
Kompositionerna i det närmaste perfekta.
Återstår en bok av den här författaren just nu som jag inte läst. Får väl ta tag i det en dag.
Tuesday, April 2, 2013
Skriva livet
Och eftersom den innehåller drygt tusen sidor så kan jag väl inte säga att jag är klar. Jag har läst här och där. Les armoires vides (De tomma skåpen) har jag nästan läst klart, liksom La honte, Skammen. Plus en som mest handlade om hennes pappa, kommer inte ihåg vilken det var.
I alla fall, alla verkar handla om ungefär samma sak. På svenska skulle det kallas klassresan.
Och allt verkar även vara självbiografiskt.
Och nej, jag kan inte säga att det här är min tekopp.
Föräldrarna hade kafé-speceriaffär i något som nu är en förort till Paris, då var en egen liten stad.
Och i den där speceriaffären växte hon upp.
That's it, liksom. Blev besvärligt i puberteten då hon begrep att hon inte var som alla andra, vilket man ju alltid begriper i puberteten.
Ja, sen fortsatte hon att plugga, blev lärare och skrev. Och gifte sig med en medelklassnubbe och ungefär så var det.
Hur kul på en skala, kan man onekligen fråga sig. Inte alls, skulle jag svara.
Ernaux grej är inte humorn eller distansen, om man säger så. Snarare tvärtom.
Visst, man får en bra bild av den enorma förändring Frankrike genomgick under den här perioden, hon är född 1940. Hela moderniteten, hela den sociala förändringen, hela samhället, som liksom det svenska förändras i grunden.
Men jag gillar större grepp, det bara är så.
Läser nog inte mer Ernaux just nu. Även om det återstår en hel del i boken.
Saturday, March 9, 2013
L'Herbe des Nuits, Patrick Modiano
Ytterligare en Modiano läst. Den senaste.
Och det är återigen ungefär samma story. Äldre skrivande författare ser tillbaka på en period i sitt liv, en ung man utan tydlig identitet som har ett förhållande med en lika ung kvinna som beter sig mystiskt. Hon visar sig så småningom använda sig av flera identiteter och hon försvinner rätt snart ur den unge mannens liv, vilket alltså är orsaken till undersökningen författaren gör långt senare.
På något vis måste man nog se hela Modianos författareskap i en klump, eller snarare, han rör sig i cirklar kring ett centrum ungefär som kemiläraren förklarade att elektronerna rör sig kring kärnan, ständigt nya cirklar och rörelser, men de byter inte kärna. Typ. Det var väl en rätt kass liknelse, antar jag, för vad händer om de blir joner?
Men i alla fall.
Centrum är staden Paris och dess förändring, Modianos egen identitet som förblir oklar och som är oupplösligt sammanvävd med denna stad, alltings förgänglighet och författarens försöka att stoppa förloppet genom att anteckna och skriva ned. Han får liksom svaga signaler sig tillsända som morse, han läser som vanligt gamla annonser och några dokument ur polisens arkiv...
Och som läsare får man inte klara och entydiga svar på just den här bokens frågor, men eftersom han surrar kring samma gång på gång så uppstår ändå någon typ av svar. Trots allt.
Och det är återigen ungefär samma story. Äldre skrivande författare ser tillbaka på en period i sitt liv, en ung man utan tydlig identitet som har ett förhållande med en lika ung kvinna som beter sig mystiskt. Hon visar sig så småningom använda sig av flera identiteter och hon försvinner rätt snart ur den unge mannens liv, vilket alltså är orsaken till undersökningen författaren gör långt senare.
På något vis måste man nog se hela Modianos författareskap i en klump, eller snarare, han rör sig i cirklar kring ett centrum ungefär som kemiläraren förklarade att elektronerna rör sig kring kärnan, ständigt nya cirklar och rörelser, men de byter inte kärna. Typ. Det var väl en rätt kass liknelse, antar jag, för vad händer om de blir joner?
Men i alla fall.
Centrum är staden Paris och dess förändring, Modianos egen identitet som förblir oklar och som är oupplösligt sammanvävd med denna stad, alltings förgänglighet och författarens försöka att stoppa förloppet genom att anteckna och skriva ned. Han får liksom svaga signaler sig tillsända som morse, han läser som vanligt gamla annonser och några dokument ur polisens arkiv...
Och som läsare får man inte klara och entydiga svar på just den här bokens frågor, men eftersom han surrar kring samma gång på gång så uppstår ändå någon typ av svar. Trots allt.
Friday, February 22, 2013
Den som googlar ska finna
Läser återigen Makine, nu hans senaste roman, Une femme aimée.
Som det ser ut hittills, efter två tredjedelar av romanen lästa ungefär, så tilldrar den sig helt och hållet i Ryssland. Den börjar i början av 80-talet, nu har jag kommit till åren efter murens fall - och ser då ett sönderfallande samhälle, genom Makines ögon.
Och det var här ungefär jag började undra hur fasen han bär sig åt. Mig veterligt har karln bott i Frankrike i minst trettio år.
Hur kan han skriva om Ryssland och om dagens Ryssland dessutom.
Och hur tas hans böcker emot i Ryssland?
Utgångspunkten för min googling alltså, och då fann jag det här intressanta dokumentet, som jag fattar det en uppsats på något universitet i Israel.
Den ger svaret.
Han tas inte emot. Han existerar i stort sett inte i Ryssland, en roman, Det franska testamentet, i dålig översättning och utöver det några mycket negativa artiklar i litteraturtidskrifter.
Orsaken tycks enkelt vara att han betraktas som en förrädare. Han skriver om sovjettiden, det gillar man inte heller, han skriver för utlänningar och han skriver sentimentalt och utan humor.
Ungefär så.
Där ser man.
Inte särskilt förvånande, men onekligen lite ledsamt. För han är en jädra bra författare.
Som det ser ut hittills, efter två tredjedelar av romanen lästa ungefär, så tilldrar den sig helt och hållet i Ryssland. Den börjar i början av 80-talet, nu har jag kommit till åren efter murens fall - och ser då ett sönderfallande samhälle, genom Makines ögon.
Och det var här ungefär jag började undra hur fasen han bär sig åt. Mig veterligt har karln bott i Frankrike i minst trettio år.
Hur kan han skriva om Ryssland och om dagens Ryssland dessutom.
Och hur tas hans böcker emot i Ryssland?
Utgångspunkten för min googling alltså, och då fann jag det här intressanta dokumentet, som jag fattar det en uppsats på något universitet i Israel.
Den ger svaret.
Han tas inte emot. Han existerar i stort sett inte i Ryssland, en roman, Det franska testamentet, i dålig översättning och utöver det några mycket negativa artiklar i litteraturtidskrifter.
Orsaken tycks enkelt vara att han betraktas som en förrädare. Han skriver om sovjettiden, det gillar man inte heller, han skriver för utlänningar och han skriver sentimentalt och utan humor.
Ungefär så.
Där ser man.
Inte särskilt förvånande, men onekligen lite ledsamt. För han är en jädra bra författare.
Tuesday, February 19, 2013
Françoise Giroud
Borde nog inte skriva detta för den här gången har jag läst slarvigt, men i alla fall. Boken heter Garde tes larmes pour plus tard och är skriven av en journalist vid namn Alix de Saint-André.
Den handlar om författaren och för en tid ministern Françoise Giroud, framför allt emblematisk journalist som bland annat var med och startade veckotidningen l'Express.
Om henne har tidigare två biografier kommit ut - hon dog 2003. I den här går vännen Alix de Saint-André hårt åt de två andra biograferna, särskilt en av dem, Catherine Ockrent också hon mediakändis inom journalistiken.
Istället för den av skvaller färgade bilden tar AdSA reda på hur det verkligen förhöll sig, både med de anonyma antisemitiska breven som FG ska ha skrivit och hur det var med hennes judiska rötter. Det första förnekade hon inte, däremot det andra.
Nå, FG visar sig vara döpt under andra världskriget, eller åtminstone har hon då fått ett dopbevis, liksom hennes mamma. Möjligen döptes hon även då, men det primära var att rädda henne, liksom många andra judar i hennes situation, undan nazisterna. (Hon är född 1916.) Själv påstod hon alltid att hennes mamma konverterade i 30-årsåldern och att hon själv döptes som baby.
Så småningom kommer det fram att FG helt enkelt gjorde så här eftersom hon visste att den judiska identiteten förr eller senare alltid gjorde att man blev mördad. Om man ska sammanfatta.
Hennes egen dotter fick då hon var 18 reda på de judiska rötterna, och hennes son i sin tur tog fasta på de, bytte namn till morfaderns och övergick till aktiv judendom, blev så småningom rabbin och bildade familj och fick nio barn.
Och även om jag slarvat, för boken är pratig och skriven på Elle-franska av en journalist som samtidigt som hon inte vill vara en representant för les aristos är väldigt noga med att påpeka att hon minsann vet hur man uppför sig, så är behållningen den här storyn.
Ytterligare ett exempel på hur barnen lever i tystnad och tabu - man bara inte ställer vissa frågor - medan barnbarnsgenerationen aktivt tar ställning - för en klart uttalad judisk identitet som de alltså får söka upp själva. Lite som Alexandre Jardins bok om hans morfar (eller om det var farfar) som jag också skrivit om.
Den handlar om författaren och för en tid ministern Françoise Giroud, framför allt emblematisk journalist som bland annat var med och startade veckotidningen l'Express.
Om henne har tidigare två biografier kommit ut - hon dog 2003. I den här går vännen Alix de Saint-André hårt åt de två andra biograferna, särskilt en av dem, Catherine Ockrent också hon mediakändis inom journalistiken.
Istället för den av skvaller färgade bilden tar AdSA reda på hur det verkligen förhöll sig, både med de anonyma antisemitiska breven som FG ska ha skrivit och hur det var med hennes judiska rötter. Det första förnekade hon inte, däremot det andra.
Nå, FG visar sig vara döpt under andra världskriget, eller åtminstone har hon då fått ett dopbevis, liksom hennes mamma. Möjligen döptes hon även då, men det primära var att rädda henne, liksom många andra judar i hennes situation, undan nazisterna. (Hon är född 1916.) Själv påstod hon alltid att hennes mamma konverterade i 30-årsåldern och att hon själv döptes som baby.
Så småningom kommer det fram att FG helt enkelt gjorde så här eftersom hon visste att den judiska identiteten förr eller senare alltid gjorde att man blev mördad. Om man ska sammanfatta.
Hennes egen dotter fick då hon var 18 reda på de judiska rötterna, och hennes son i sin tur tog fasta på de, bytte namn till morfaderns och övergick till aktiv judendom, blev så småningom rabbin och bildade familj och fick nio barn.
Och även om jag slarvat, för boken är pratig och skriven på Elle-franska av en journalist som samtidigt som hon inte vill vara en representant för les aristos är väldigt noga med att påpeka att hon minsann vet hur man uppför sig, så är behållningen den här storyn.
Ytterligare ett exempel på hur barnen lever i tystnad och tabu - man bara inte ställer vissa frågor - medan barnbarnsgenerationen aktivt tar ställning - för en klart uttalad judisk identitet som de alltså får söka upp själva. Lite som Alexandre Jardins bok om hans morfar (eller om det var farfar) som jag också skrivit om.
Tuesday, February 12, 2013
Uppbrott
Har läst en liten liten tunn bok kallad Petit éloge de la rupture av en författare vid namn Brina Svit. Boken finns i en serie där priset är 2€ per bok.
Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.
Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.
Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.
Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.
Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.
Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.
Svit är slovenska men bor sedan länge i Paris, hon övergick efter tjugo år i staden till att skriva på franska. Något som naturligtvis intresserade mig.
Och boken handlar alltså om uppbrott, uppbrott från kärlekar, språk och vänner.
Men jag måste väl säga att jag inte tycker att den var särskilt bra. Alltså, det är något sympatiskt med den, den är opretentiös. Och samtidigt ganska innehållslös.
Den är rätt typisk för en samtida litteratur som inte riktigt är feel good, men heller inte djuplodar.
Mest roligt tyckte jag vara att författaren har (eller åtminstone i boken då) Richard Millet som förläggare. Det är alltså den franske författare som senare skrev en "eloge till Breivik" och som sedan dess antagligen är petad från sitt jobb som förläggare på prestigeförlaget Gallimard. Det var i alla fall vad ett antal av hans kollegor krävde i en sorts upprop i pressen. Hur det gick ska jag väl erkänna att jag inte vet.
Hur som helst tar författaren till den här boken avstamp i honom, han är i allt hennes motsats, säger hon. Fransk, rasist och reaktionär. Ändå har hon själv valt honom som förläggare, och det just därför att de inte delar i stort sett något alls.
Men om jag nu ska försöka sammanfatta den här lilla volymen. Uppbrott. En kärlek som avslutas, ett skrivjobb som försvinner, en vän som diskuterar uppbrott och lite hit och dit liksom. En skissbok med tema uppbrott. Inget fullföljt eller fördjupat.
Och det i mina ögen intressantaste uppbrottet, det från ett språk till ett annat får ingen riktig förklaring. Varför hon börjar skriva på franska istället framgår inte. Hon verkar mest ha dåligt samvete för det, gentemot sitt lilla slovenska modersmål.
Är rädd att jag mer liknar Millet än författaren. Jag är ju om inte reaktionär så åtminstone konservativ, rasist är jag nog inte, men jag är lika petig med mitt språk (även om det inte verkar så kanske) som hon påstår att han är.
Och den grejen - så långt har hon rätt - förlorar man då man byter språk. Å andra sidan, säger hon, vem bryr sig idag?
Well, jag. Men jag hoppas att likheterna mellan mig och Millet stannar där.
Hur som helst, stoppar läsningen av Svit och går tillbaka till Stendhal.
Tuesday, February 5, 2013
Främlingen
Har läst Camus Främlingen och ville mest ha det sagt. Orkar inte gå in på några detaljer men fick känslan av att Camus ville skapa en evig gåta med den här storyn och den här karaktären. Vi kommer liksom aldrig fatta.
Ibland uppstår de i verkligheten, vi fattar lika lite då.
Men gudarna ska veta att vi försöker.
Inte helt min favorit, men jag tyckte att det ändå är en sak man bör ha läst. Nu har jag gjort det.
Ibland uppstår de i verkligheten, vi fattar lika lite då.
Men gudarna ska veta att vi försöker.
Inte helt min favorit, men jag tyckte att det ändå är en sak man bör ha läst. Nu har jag gjort det.
Friday, February 1, 2013
Omläsning
Läser om Makines La vie d'un homme inconnu och googlade igår en del på författaren. Till min (och säkert många andras) stora förvåning har Makine under 2000-talet gett ut ytterligare fyra böcker under pseudonymen Gabriel Osmonde.
Men valde tydligen på Le Figaros fråga att framträda med namn och bild 2011.
Han säger vidare att han inte heter Andreï Makine heller.
Ifall nu någon hade trott det.
Och i artikeln verkar han faktiskt småprillig på det där ryska viset, bara dårar och konstnärer kommer i närheten av Gud, typ.
Men i den här intervjun t ex så säger han samma sak och verkar då väldigt förnuftig.
Själv tänker jag mig att jag väl får pallra mig iväg och köpa åtminstone den sista boken han skrev under namnet Osmonde, något annat vore liksom otänkbart.
Och så tänker jag på detta med identitet, och leken man kan tillåta sig som författare, med just identiteten. Makine är en ovanligt hemlighetsfull författare vad gäller bakgrund och privatliv. Inte mig emot. Jag läser honom för det undersköna språket, de stora greppen och för humorn.
Tuesday, January 29, 2013
På den förlorade ungdomens kafé
Jag fortsätter att läsa Modiano och har nu läst en lite senare roman, Dans le café de la jeunesse perdue från 2007.
Jag ville liksom se om han fortfarande skriver samma sak - och det gör han.
Samma igen alltså, en tjej som är på rymmen, en sån där vacker tjej som alla faller för men som för läsaren framstår som anonym och tråkig, man fattar inte varför hon drar till sig folk, det lyckas han inte få fram, men i alla fall. Där är hon i mitten av en skara karlar som på olika sätt följer henne. Och det med olika berättarperspektiv.
Miljöerna är de vanliga, kaféer och gator i Paris, men i den här varianten finns också ett tidslager till, någon minns, stamkaféet har blivit chic väskaffär liksom hela kvarteret bytt uppsyn.
Men ändå. Man måste nog säga det, det här var inte den bästa Modiano jag läst. Man får väl hoppas att han skrivit några till lika bra som Dora Bruder, å andra sidan vete sjutton om man orkar läsa allt för att ta reda på det.
Jag ville liksom se om han fortfarande skriver samma sak - och det gör han.
Samma igen alltså, en tjej som är på rymmen, en sån där vacker tjej som alla faller för men som för läsaren framstår som anonym och tråkig, man fattar inte varför hon drar till sig folk, det lyckas han inte få fram, men i alla fall. Där är hon i mitten av en skara karlar som på olika sätt följer henne. Och det med olika berättarperspektiv.
Miljöerna är de vanliga, kaféer och gator i Paris, men i den här varianten finns också ett tidslager till, någon minns, stamkaféet har blivit chic väskaffär liksom hela kvarteret bytt uppsyn.
Men ändå. Man måste nog säga det, det här var inte den bästa Modiano jag läst. Man får väl hoppas att han skrivit några till lika bra som Dora Bruder, å andra sidan vete sjutton om man orkar läsa allt för att ta reda på det.
Friday, January 25, 2013
Dora Bruder
Så har jag läst ytterligare en bok av Modiano, Dora Bruder, som kom ut i slutet av 90-talet. Enligt en fransk wikisida om boken är boken ett viktigt vittnesmål om förintelsen då den tillkommit i dialog med Serge Klarsfeld, fransk författare, jurist och advokat som varit drivande i jakten på och rättegångarna mot franska nazister och kollaboratörer.
Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.
När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.
Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...
Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.
Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.
När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.
Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...
Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.
Subscribe to:
Posts (Atom)
