Friday, January 25, 2013

Dora Bruder

Så har jag läst ytterligare en bok av Modiano, Dora Bruder, som kom ut i slutet av 90-talet. Enligt en fransk wikisida om boken är boken ett viktigt vittnesmål om förintelsen då den tillkommit i dialog med Serge Klarsfeld, fransk författare, jurist och advokat som varit drivande i jakten på och rättegångarna mot franska nazister och kollaboratörer.

Upplägget är helt enkelt att Modiano försöker rekonstruera ett av alla dessa liv som släcktes i förintelsen. Han utgår återigen från en annons publicerad under kriget i Parispressen, en ung flicka har försvunnit och eftersöks av sina föräldrar.
Modiano letar i arkiv och hittar - inte mycket - men han lyckas ändå fylla ut konturerna av ett liv, hur det kan ha sett ut och varit under den kalla krigsvintern -41 och de allt fler räderna mot Paris judiska befolkning under våren och sommaren -42, de som kulminerar med Vélodrome d'Hiverräden 16 och 17 juli -42.
Utöver notiser i arkiv - många är för övrigt förstörda, hela arkivet från "judepolisen" är t ex lika förintat som de människor det berörde - använder sig Modiano av sina egna kunskaper om de här människorna, och sitt eget liv. Också han var ett barn och en tonåring som rymde hemifrån och från internatskolor, så gjorde även Dora. Han använder också de få minnen han har av sin pappa, en (sekulariserad) jude med rötter i Östeuropa som lever som vi idag skulle kalla papperslös under ockupationen i Paris, försörjer sig på svarta börs-affärer.
Och han använder sig av staden Paris och litteraturen om andra eländiga existenser i denna stad, Hugos Les Miserables och Manon Lescaut skymtar förbi.
Paris gator, platser, barer och torg är dessutom något av en del av författarens identitet. Han har rört sig i samma kvarter som Dora Bruder, men tjugo år senare. Han följer hennes spår, och mot slutet av boken konstaterar han att många av de kvarter där alla dessa judar med rötter i Östeuropa bodde nu är utplånade. Till och med gatunäten är omgjorda så att de namn och de platser som figurerar i de få arkiv som fortfarande finns, inte längre stämmer med verkligheten.
Lågmält, och just på grund av lågmäldheten, får han fram det horribla i hela saken, dels förstås i förintelsen, men också i hur man förvaltar minnet, hur man sörjer för sina döda.
Här går myndigheter och planerare i bräschen för historierevisionismen.
Visst, jag kan höra argumenten, det var säkert fattiga kvarter, dåliga hus och så vidare, som man rev.
Och det var säkert mer rationellt att bygga större enheter och att alltså även göra om gatunät och fastighetsbeteckningar.
Staden måste ha ägnat en hel del tid och möda åt exproprieringar och åt att vänta ut de få som fanns kvar i husen. Men sånt är man bra på i Paris. Lika bra som i andra städer där förintelsen skördade sina många tusen offer.

När man diskuterar hur och vad och vem som får skriva om förintelsen - det är ju en ofta förekommande diskussion - en åsikt är att bara de som verkligen var med liksom får skriva, måste jag säga att Modiano kan och får. Han går aldrig in på det han inte vet. Han lämnar öppet och åt läsaren att fylla i allt det som saknas.
Och på något vis får han just tomheten att tala, bristen, utplånandet av liv och de spår de ändå satt i den stad de levde i.

Uppdaterar med en text om en annan bok av Modiano som Thomas skrivit. Den boken finns ju åtminstone på svenska. Vad som finns i övrigt vet jag inte. Men det som är uppenbart med Modiano är att alla böcker hänger ihop, staden, minnena, människorna, händelserna kommer delvis tillbaka. Han vänder och vrider på dem, genom hela sitt skrivande liv. Och som läsare ser man dem också på nytt, pappan, mamman, de lösa existenserna. Det är svårt att sluta...

Ytterligare en uppdatering: Här skriver Kristoffer Leandoer en präktig understreckare om Modianos författarskap och senaste bok.

3 comments:

Inre exil said...

Tack Karin. Jag vet inte om det finns fler av hans böcker översatta. Men jag ska fråga Elisabeth Grate!

Charlie Truck said...

Jag hämtade nu Villa Triste av Modiano ur bokhyllan. På försättsbladet står det i något som måste varit min handstil då:
Karin Olsson, Franska A1, H.T -85 Uppsala. Köpt av Andreas i Bern!

Jag läste den alltså på A-kursen i franska på Uppsala universitet (och en dåvarande pojkvän köpte och skickade den tydligen till mig). När jag läser de första sidorna inser jag hur lite franska jag kunde, vart och vartannat ord är understruket.
Första understrukna meningen lyder:

"Il paraît que Mme Servoz, brune comme Mme Pigault est blonde, circule toujours au volant d'une B.M.W. entre Genève et sa villa de Chavoires, et aime beaucoup les jeunes gens.

Undrar om jag förstod något av boken, jag minns ingenting av den. Kanske en omläsning vore på sin plats.

Karin S said...

Thomas,
Tack, ifall du orkar och har lust. För min del kan jag ju läsa honom på originalspråket. :)

Charlie,
Läs om, eller skaffa någon senare bok, han är lättläst tycker jag. Inte mycket att slå upp alls, utom såna där konstiga och precisa grejer som frisedel och utegångsförbud, typ.
Och han är väl värd att läsa.