Ytterligare en Modiano läst. Den senaste.
Och det är återigen ungefär samma story. Äldre skrivande författare ser tillbaka på en period i sitt liv, en ung man utan tydlig identitet som har ett förhållande med en lika ung kvinna som beter sig mystiskt. Hon visar sig så småningom använda sig av flera identiteter och hon försvinner rätt snart ur den unge mannens liv, vilket alltså är orsaken till undersökningen författaren gör långt senare.
På något vis måste man nog se hela Modianos författareskap i en klump, eller snarare, han rör sig i cirklar kring ett centrum ungefär som kemiläraren förklarade att elektronerna rör sig kring kärnan, ständigt nya cirklar och rörelser, men de byter inte kärna. Typ. Det var väl en rätt kass liknelse, antar jag, för vad händer om de blir joner?
Men i alla fall.
Centrum är staden Paris och dess förändring, Modianos egen identitet som förblir oklar och som är oupplösligt sammanvävd med denna stad, alltings förgänglighet och författarens försöka att stoppa förloppet genom att anteckna och skriva ned. Han får liksom svaga signaler sig tillsända som morse, han läser som vanligt gamla annonser och några dokument ur polisens arkiv...
Och som läsare får man inte klara och entydiga svar på just den här bokens frågor, men eftersom han surrar kring samma gång på gång så uppstår ändå någon typ av svar. Trots allt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Hej Karin,
Jag har läst lite dina senaste inlägg här på Franska romaner och blev lite förvånad över Makine och hans identitet. Jag har läst intervjun i Le Figaro och tittat på video (inte lätt på franska förstås, men...), jag vet inte vad jag ska tro. Jag har inte läst honom än men har börjat på Det franska testamentet här under helgen och är redan fast. Ser fram emot att bekanta mig med författarskapet men, som sagt, jag blev lite ställd. Ang Modiano, har inte läst något. Förresten har jag missat ditt Sverigebesök här i början av året?
Hej Eva,
Ja, jag blev också förvånad över Makines identitet, eller vad man nu ska kalla det.
Men vid närmare eftertanke kanske den inte är så förvånande. Åtminstone delar tycker jag mig begripa. Han flydde i mitten av 80-talet från Sovjet. Han hade ingen familj (barnhemsbarn med fransktalande mormor/farmor), föräldrarna dog i Sibirien.
Han hade läst franska på universitetet och han bestämde sig nog direkt för att satsa på franskan. Han hade liksom inget att förlora där borta.
Idag däremot blir förmodligen det han skriver liksom underligare i förhållande till hur det antagligen är i Ryssland. Men det STRUNTAR han uppenbarligen i, vilket jag på sätt och vis tycker är rätt skönt. Han verkar så fri på så sätt. På andra sätt mycket rotlös. Jag tror att han trivs bäst i egenskap av ryss i Frankrike, helt enkelt.
Sverigebesöket rätt kort i år så jag gjorde inte så mycket väsen av det. Man hinner inte träffa alla man skulle vilja.
Post a Comment