Le Grand Cahier

Har läst en så pass häpnadsväckande bok att jag måste skriva lite om den. Det tillhör ju liksom inte det vanliga.
Boken heter Le Grand Cahier, är skriven av Agota Kristof 1986. Den är den första i en triologi om ett tvillingpar.
Kristof först, född 1935 i Ungern, flyr -56 till fransktalande Schweiz där hon börjar med att skriva dramatik, så småningom övergår till att skriva på franska.
Le Grand Cahier är alltså skriven på franska och liksom Kertész Mannen utan öde handlar den om barn i krig.
Ett par pojkar, tvillingar, först av sin mamma till gamla mormor som bor i kanten av en mindre stad, för att överleva kriget. Mormorn har grönsaksland, getter och höns. Hon är snål och smutsig och elak, behandlar barnen illa, milt uttryckt. På bygden säger man att hon är en häxa som förgiftat sin man, vilket ska visa sig vara riktigt.
Pojkarna anpassar sig dock kan man kalla det, till dessa nya omständigheter. De börjar med att öva sig i olika dicipliner som de uppfinner själva. De fastar i två dagar, förolämpar varandra tills de onda orden inte tar längre, de slår varandra tills slagen inte känns. Allt det gör skriver de upp i en stor skrivbok, de har hunnit gå i skolan i ett par år och de fortsätter att jobba genom att läsa Bibeln och skriva upp vad som händer dem. Så småningom förstår man att det är den skrivboken man läser.
Deras stil är kantig och lakonisk, de säger själva att allt de skriver måste vara objektivt och sant. Vilket inte ger utrymme för några som helst känslor eller estetiska eller ens etiska omdömen.
De visar sig också bli mer och mer hårdhudade och de drar sig inte för att göra andra illa om de tycker att det behövs.
Den lilla kärlek de möter är i perverterad form, en officer som vill att de slår honom blodig med piska (det gör de) och en flicka som badar och tvättar dem och lagar deras kläder men som också använder dem sexuellt.
Boken igenom trappas våldet och förskräckligheterna upp. Om de börjar med att öva så hänger de så småningom sin katt för att i slutet skära halsen av folk utan att tveka. Och de säger sig fortfarande ha mjölktänder kvar.
Krigets upptrappning förefaller vara bakgrund och förklaring.
I början är landet de bor i ockuperat?, kriget pågår på andra sidan gränsen, inte så långt ifrån dem, men ännu inte där. Officeren som vill bli piskad bor hos mormorn och talar främmande språk. Mormorn, ska det visa sig, talar också ett (annat) främmande språk när hon dricker konjak och gråter på kvällarna. Så försvinner officern och kriget kommer närmare, är där. Ett läger som inte nämnts tidigare befrias och töms, pojkarna går dit och kräks när de ser vad de ser.
Resten är tumult, nya militärer, jeepar, massvåldtäkter, död.
Pojkarnas mamma som kommer tillbaka i militärjeep med ett spädbarn i famnen och vill ta dem med däifrån. De vägrar och mamman hamnar under detta samtal i vägen för en granat, dör och mormorn och pojkarna begraver henne i trädgården.

Nu har jag nästan berättat hela storyn vilket inte var meningen, men svårt att låta bli.

Läste ett citat av Stefan Zweig på facebook idag:

Nationalsocialismen med sin skrupelfria bedrägeriteknik aktade sig noga för att visa sina syftens hela radikalism innan världen blivit härdad. Så tillämpade den helt försiktigt sin metod: alltid bara en liten dos, och efter dosen en kort paus. Alltid bara ett enda piller och så ett ögonblicks avvaktan för att se om det varit för starkt, eller om världens samvete skulle tåla även denna dos. Och när det europeiska samvetet - till vår civilisations skam och skada - ivrigt betonade att dessa våldshandlingar inte angick det, eftersom de begicks "på andra sidan gränsen", blev doserna allt kraftigare, tills hela Europa till slut gick under. Hitler har inte åstadkommit någonting mer genialt än denna taktik.

Nånting liknande kan sägas om denna bok. Våldet trappas upp, pausar en liten stund för att läsaren ska hinna hämta andan, sen kommer det tillbaka, i en ny (värre) form. Det är rasande skickligt gjort. Hemskt och magnifikt som någon skrev.

Fast någonstans upphör skildringen att vara realistisk. Det faktum att pojkarna är två, enäggstvillingar antar man, att de skriver i vi-form hela tiden, agerar som en enda i varje situation ger en sorts fingervisning om det. Det är liksom ett grepp för att göra berättandet effektivare, storyn tydligare än den förmodligen helt kaotiska verkligheten i ett krig är. Liksom den elaka, rika snåla trollpackan i en stuga på landet. Det finna inslag av evig saga i detta, även om något annat dominerar. (Kommer att tänka på Perraults Askunge där styvmodern inte bara är elak utan äter upp barn och barnbarn, liksom)
Här är det där hur människan förvandlas, blir en Hess pö om pö. Och det då är två barn som blir...
Är det möjligt?
Kanske är det det. Det är i vilket fall som helst en intressant fråga och en fråga man ställer sig efter avslutad läsning.

Boken orsakade även rabalder då en franskalärare ville att hans/hennes klass 15-åringar skulle läsa den. Föräldrarna reagerade och gjorde en anmälan, det hela skapade stor polemik och dåvarande kulturministern ingrep till lärarens försvar. En blogg sammanfattar.
Föräldrarnas reaktion är på sätt och vis begriplig. Men de kunde ju ha nöjt sig med att diskutera med läraren, kan man tycka. Hur som, det de reagerar mot är den perversa sexualiteten. Inte våldet.

Boken har också filmatiserats.

Den verkar ha översatts till svenska i samband med att den kom ut av googlingar att döma. Liksom de två följande delarna. Men sen har den, som så mycket annat, fullständigt försvunnit ut det svenska kollektiva medvetandet.

Uppdatering: Fin intervju med Kristof som på de flesta frågor svarar: Det är mig fullständigt likgiltigt.