Saturday, February 2, 2008

En stad att växa upp i


Det här är ett kloster i Kiev. Kiev ligger vid Dnepr, som i sin tur rinner ut i Svarta Havet. Kiev är Ukainas huvudstad och har idag ett par miljoner invånare. Om jag minns rätt.

Jag har hamnat i ett antal mer eller mindre omöjliga googlingar. Okej, Dnepr rinner ut i Svarta Havet och var även vägen (ju) i österled för vikingarna till Miklagård/Konstantinopel. I såna fall måste väl Dnepr också rinna ut i Östersjön eller Finska viken eller något? tänkte jag först.
Jag vet, floder beter sig inte så. Floder startar (startar?) har sin upprinnelse? källa? nånstans inne i kontinenten och sen slöar de sig fram genom landskapet. Ju plattare landskap, desto snyggare meandrar i regel.
Floder är liksom europeiska städers kännetecken. Floder är också krångliga, för de byter namn mellan länderna och de kan ha flera stora städer byggda vid sina stränder och man fattar inte att det är frågan om samma flod.
I alla fall, Kiev ligger vid Dnepr, i Kiev finns också en massa byggnader med mycket guld byggda under tsartiden.

Och nu kommer jag till saken. Irène Némirovsky växte upp i Kiev. Tjechov växte upp i en ännu mindre och ännu sömnigare och ännu mer provinsiell stad vid Svarta Havet. Taganrog. Igår hamnade jag i den stans hemsida och satt och bläddrade i en gammal vykortssamling från förra sekelskiftet. Kyrkor - ortodoxa, katolska och protestantiska, synagoga och tsarstatyer och glömda parker.

Städerna ser välmående ut, vill se välmående ut, ska man "se" misären får man läsa böcker eller skaffa böcker med bilder av pionjärfotografer. Man ska knappast vända sig till hemsidor med gamla vykortsamlingar.

I alla fall. Némirovskys var judar, både mamman och pappan kom från judiska familjer. Mamman dock från en rik och sekulariserad, någon medlem av hennes familj (minns inte vilken) förbjöd helt enkelt sina barn att gifta sig med andra judar.
Men man ville inte kännas vid det judiska, man åt inte judiska rätter och talade inte jiddish inom familjen, utan franska.
Némirovskys pappa däremot liknar i mycket många av hennes gestalter. En man av enkelt och oklart ursprung som började med två tomma händer och som skapade sig en förmögenhet. Han drog också försorg om hela sin familj, gamla föräldrar och svärföräldrar, och bekostade även sina syskonbarns utbildningar - likt Tjechov.
Men, han talade inte franska och var inte chic och förfranskad som mamman. Föräldrarna talade sinsemellan jiddish eller ryska - om jag förstått det hela rätt.
Dessutom, detta är en tid då judar i dåtidens Ryssland inte fick bo inne i stan om de inte var väldigt rika, som Némirovskys, annars i förorter/ghettot. Och det var också en tid av pogromer.
Att vara jude var med andra ord, redan i Némirovskys barndom i Kiev, en svårighet, eller vad man nu ska kalla det.

Tja, dett är väl ungefär så långt jag kommit i min läsning av biografin om Némirovsky. Har den inte framför mig, så jag uppdaterar med namnet på författarna nästa gång.

Och avslutningsvis, på någon jäkla wikisida stod det att Dnepr hade förbindelse med en polsk flod som rinner ut i Östersjön. Så det var alltså den vägen vikingarna tog.
Ordning och reda i flodsystemen!




16 comments:

Bodil Z said...

Får jag komma med något så lågt som ett självcitat? Jag hör inget "nej" och till mitt försvar kan jag säga att det här i högsta grad anknyter till det du säger. Detta bland annat skrev jag en gång om en essä av Jurij Andruchovytj:

"Denna essä börjar med en upplysning om Lviv som gör att jordytan börjar veckla upp sig på ett utmanande sätt inför min blick. Just vid Lviv höjer sig marken lite grann, inte mycket, bara det som behövs för att den ska vara högre än det lägre - ni förstår, eller hur? Den speciella egenheten med staden är, säger Andruchovytj, att det genom dess mitt går en vattendelare, vilket har till följd att vattnet norr om linjen rinner mot Östersjön och det söder om den rinner mot Svarta havet. Tanken svindlar, det är som om Östersjön och Svarta havet lite subversivt eller underjordiskt snuddade vid varandra just här vid denna inte särskilt höga ja, nästan omärkliga upphöjning. När jag läser vidare ser jag att Andruchovytj snarast ser något åtskiljande i begreppet ”vattendelare” och det är ju helt logiskt, men jag kan inte låta bli att ändå - också? - se något förbindande i det. Och kanske gör Andruchovytj det också. Ja, det gör han nog, fast han vill dela upp skiljande och förbindande och tala om dem var för sig, för strax börjar han tala om att det ännu för trehundra år sedan for segelfartyg från Danzig till Lviv och att man kunde fånga atlantålar med bara händerna här."

Karin S said...

Bodil,
Du får citera vem du vill!
Och detta var ju högst aktuellt, som du säger. Här har vi alltså stället? En stad som ligger i Polen. MITT I.
Ja, den här sortens tankar svindlar lite, det håller jag med om. Vet inte varför, men jag har ett minne av att vi även diskuterat floder kontra älvar på din blogg, och det är något med floderna som är lite främmande för mig. De är så långa och krångliga.

När vi åker bil från Paris till södra Frankrike så åker man på ett ställe på motorvägen förbi en skylt som visar samma sak, här är stället där floder rinner ut antingen i Medelhavet eller Atlanten. I och för sig, det kan väl inte vara en punkt. Det måste väl vara en sorts ås/rygg?

undrar,
din trogna läsare,

Karin

Bodil Z said...

Ja, vi har talat om mycket både här (och "för-här") och där - även om älvar och floder. Jag vill nu komma med ett annat citat: Isaac Babel i "Berättelser från Odessa" (en bok jag skrivit om hos mig någon gång i urtiden) skriver på ett ställe så här - och det tror jag passar som ett slags förlängning till "dagens text":

"Odessadamerna spelade poker på verandan. Vid ena bordsändan puttrade en smal samovar med elfenbenshandtag. Kortspelerskorna och läckergommarna, slarviga modelejoninnor och hemliga utsväverskor med parfymerat linne och yppiga länder, fläktade sig med svarta solfjädrar och sköt fram guldmynt. Genom vildvinsrankornas stängsel trängde solen in till dem. Dess eldcirkel var jättelik. Kopparglans tyngde kvinnornas svarta hår. Solnedgångens gnistor flög över deras briljanter som hängts upp överallt - i fördjupningen mellan de utflytande brösten, i de målade örsnibbarna, på de matt blånande, uppsvällda fingrarna."

Karin S said...

Bodil,
Det är perfekt, eller rättare sagt, det är en annan blick som beskriver samma damer, samma tid, samma (sorts) stad. Det känns, bara i det här lilla stycket, mer "fylligt", mer måleriskt eller mer barockt.
Némirovsky är mer sparsmakad/avskalad i mina öron.
Tack.

Antagligen borde jag läsa även Isaac Babel. Fast det får bli projekt B, för det får ju i såna fall bli i översättning...

Anonymous said...

oj, det här med floder och deras avrinningssystem känns väldigt suggestivt. Den där punkten där det vänder! Har jag ju fått syssla med inom stadsplanerandet också, i verkligeheten s a s.
Bortsett från ryssar och framsmän, kommer jag att tänka på Peter Mosskin och hans bok Skänk åt den fege en hingst. Den rör sig i dessa geografier!
Föst blev jag bedårad av den boken, han skriver ju så bra, målar så fint. Sen blev jag förtvivlad, han får inte leka med oss (sina läsare och sina figurer) så. Plötsligt står det att historien kanske gick till så här i stället, och så ändras allt, som om allt som redan skrivits kanske inte gäller,de sympatier jag hade byggt upp rasar.
Inte på det intressanta sätt som Lawrece Durrells Alexandriakvartett var uppbyggd, det var ju olika perspektiv i böckerna med inte så här "på låtsas". Detta var min långa utvidgning i kanten av att såväl läsa som skriva romaner.

hejehej
Madeleine

Karin S said...

Hej Madeleine,

I Skåne, vad jag minns, så finns det ju en sorts minifloder - åar?
Rinner de liksom ut runt om då? i Kattegatt och Öresund och Östersjön? Det blir i och för sig mindre dramatiskt i såna fall. Som om Skåne vore en liten kulle, alldeles jämn och slät och fin där åarna rann ut som solstrålar på en barnteckning i haven.
Alltså, med tanke på ett arktitektjobb med såna här parametrar med i bilden?
Skåne kanske är MER innehållsrikt än man först tänker på i såna här avseenden?

Och den där Peter Mosskin verkar inte vara riktigt pålitlig, helt enkelt.

Anonymous said...

Skåne har tre rullstensåsar som skär diagonalt genom landskapet. Här nere på Söderslätt där jag verkar, minns jag speciellt ett villaområde på en till synes platt åker där vattendelningen gick rakt genom området, 25 hus kunde vi avvattna mot Östersjön, resterande 40 fick tas om hand i en bäck som mynnade i Öresund.
Under oss rinner den mäktiga Alnarpsströmmen med gott hårt vatten i kalkbergets sprickor.
I nästa liv ska jag nog bli geolog!

hälsar Madeleine

Karin S said...

Madeleine,

Ja, geologi är spännande, och underjordiska strömmar något av det bästa som finns.
Hade glömt åsarna.
Skåne är som ett mindre Frankrike helt enkelt. Ett kompakt litet landskap omgivet av olika hav.
Tack!

Anonymous said...

Ofta (haha kanske 2-3 gånger)har jag stått på en bro och tittat på Moldau och tänkt på Smetana ("sur grädde") och 'Ack Värmeland.' Jag blev otroligt förvånad när jag för något år sedan upptäckte att Moldau i stort sett var en förlängning av Elbe och alltså rinner ut i Hamburg.

""Les fleuves sont des chemins qui marchent" som what's his name sade...;-)

Karin S said...

Bengt,
Denna förvirring vad gäller floderna verkar vara gemensam för oss allihop! utom möjligen vad gäller de skånska floderna för Madeleine.
Kan det bero på vår dåliga utbildning på just floder i Sverige?

Hur får du ihop Ack Värmland med Moldau? Är det för att det är så vackert? I såna fall är det som när jag nynnar på Morgon mellan fjällen nere i Provence. Det vill säga helt uppåt väggarna!

Karin S said...

Eller menar du att det är Smetana som komponerat musiken till Värmlänningarna eller vad den nu heter.

Anonymous said...

I "Moldau" finns samma tema som "Ack Värmeland" inarbetat. Musikaliska vänner har berättat att han kom i kontakt med denna sång under sin Göteborgsvistelse, fem år i mitten av 1800-talet. Eftersom jag alltid tror mina vänner om gott har jag accepterat denna förklaring. När jag nu googlar omkring ser jag emellertid att melodin möjligen härrör från Spanien och 1500-talet och förekommer i olika sånger runt om i Europa. Så det kanske bara är en nationalistisk skröna.

Sant är att man ofta kan höra "Ack Värmeland" i Belgien och jag har därför trott att den kommit till Sverige med vallonerna. Men eftersom detta endast indirekt handlar om floder och inte alls om franska romaner går jag inte närmare in på detta.

Karin S said...

Bengt,
Aha. Mycket man inte vet om värmlänningar och Smetana.
Annars tror jag att det börjar bli dags för ett flod- och musikinlägg på det dunkelt sagda.
Få gärna med lite valloner också, det skadar inte.
Men särskilt flod-.

Anonymous said...

Tack för tipset men det skulle nog bli mera limnologi än poesi i så fall så jag väntar nog med det.

Din karta över vattendelarna var mycket intressant. Men även Hallands berömda floder fattas, jag saknar dem trots att jag fick på nöten av Bodil och co. eftersom jag tog dem i fel ordning ;-)

Bodil Z said...

Lustigt nog annonserade jag ett flodtema hos mig någon gång före jul, något med Oder och Neiße som utgångspunkt. Ännu har det inte förverkligats, men kanske kunde man skapa några vatten linjer mellan oss... (Det går nog att hålla kvar kontakten med den franska romanvärlden ändå.)

Bengt,
jag hoppas jag inte på något otillbörligt sätt gjort anspråk på att ha nyckeln till den "rätta halländska flodordningen".

Karin S said...

Bengt,
"Hallands berömda floder" - verkar ju inte räknas. Finland har ingenting i flodväg! Kanske är det därför de är så fästa vid sina sjöar?!

Bodil,
Flodtema väntar vi på med spänning.