Wednesday, January 30, 2008

Svenskt mögel

Trogna läsaren Agneta fann en recension i Sydsvenskan av Ensamhetens vin.
Den är väl rätt typisk (svensk) läsning skulle jag tro. Recensenten verkar inte gilla boken, men törs inte riktigt säga det själv så han låter en amerikansk kvinnlig (det är han noga med att påpeka) journalist göra det i hans ställe och han påpekar att Némirovsky, minsann, medverkade i fransk högerextremistisk press.
Själva barndomsskildringen finner han osannolik, ett barn kan varken tänka eller känna så, det är den vuxna författaren som talar genom barnet.
Vidare refererar han till den biografi som kom i höstas, men man blir inte klok över om han läst den eller inte.
Biografin, som jag inte heller läst än, tycks ägna mycket tid och möda åt just det judiska i Némirovskys öde. Hon målar inga vackra porträtt av judar, och då kan man förstås spekulera i varför. Och hon är verksam under den mellankrigstid vars slut vi nu vet hur det blev.
Némirovsky fick väl egentligen inte veta det, åtminstone inte omfattningen av det hela.

Och detta är en underton som man hör i nästan allt som skrivs om Némirovsky nu. Man läser i ljuset av vad som sedan komma skulle, man försöker se en sierska eller ett orakel, man läser ut undertoner och texter - som kanske inte fanns, eller finns där.
Ponera att det var så enkelt (och det kan inte ha varit alldeles enkelt) att Némirovsky faktiskt hade sett de här miljöerna, de här människorna, hon beskrev. Varken mer eller mindre.
Klart att hon hittade på litegrann, men grunden är solid, det hela är, för henne och för dem som i någon mån delar hennes historia, trovärdigt.

Mig stör det inte att hon skriver i en högertidning, fransk antisemitism fanns där, kanske trodde hon sig vara förskonad från den, och det var hon förmodligen också i hög grad. Men hon kan ju inte rimligen ta ställning till något som inte hänt än? Man vill gärna ge författare en sorts orakelförmåga som de inte har. Ja, tänk, vill man kunna säga, så förutseende den här människan var. Hon såg, minsann... Och reagerade i tid. Minsann.
Men Némirovsky såg också. Hon skrev om giriga judar med judiska drag, men hon skrev också om andra. Få människor är vackra och goda i Némirovskys böcker. Visst finns de där, de lysande undantagen, men de är som sagt få. Hon såg och hon skrev om det hon såg, och det hon skrev passar inte in i dagens kontext.
Eller som DNs recensent konstaterar: "Könsrollerna är traditionella..."
Jamen vad hade du väntat dig? Under mellankrigstiden, i det här samhällsskiktet??? Och om du tror att könsrollerna inte var tradiotionella i Sverige under samma period så behöver du bestämt friska upp ditt minne! Annars är DNs recension mer positiv och även mer inkännande, en läsning som kommit något närmre. Själva boken.
(Jag kan ju bara säga att jag inte uppfattar "könsrollerna" som "traditionella", utan fullkomligt arkaiska, gestalterna faller tillbaka på urgamla mönster, Fedra och Oidipus dyker upp, liksom då Ahasverus. Ja, kvinnorna är horor och madonnor som så småningom blir matronor. Men de visar också mänskliga och ibland inkännande drag, de spelar på en helt annan scen än den svenska paranassens...)

För att i någon mån komma i närheten av något svenskt (och det verkar ju vara vad dessa stackars recensenter behöver) som skildrar en svensk verklighet under samma period, så rekommenderar jag varmt Hjalmar Bergmans romaner. Kanske kan förståelsen för den avvikande, som ju även Némirovsky var i sitt sammanhang, bli något större då.

På Svensk Bokhandels hemsida finns länkar till alla recensioner på nätet av Ensamhetens vin. Det är rätt intressant att ta del av olika människors läsningar av samma bok.
Fast det är ofta nedslående läsning (Klippan Thomas ett undantag). Ju mer "främmande" en bok är i det svenska kulturklimatet, desto underligare recensioner begåvas den med.
Vilket bara visar att dagens svenska tidningsmänniskor är minst lika fördomsfulla som mellankrigstidens franska.
För att uttrycka det försiktigt.

Och för att slutligen förklara rubriken, även den milde och blide och aldrig fördömande Tjechov, kallade en gång recensenter för "inte människor", men - just det! - "mögel".

Uppdatering, något senare:
Ja, detta är väl ungefär vad jag förebrår majoriteten av den svenska kritikerkåren. Den läser inte litteratur i ljuset av annan litteratur. Den kan inte sina klassiker. Den känner inte igen Elektra då hon träder fram. Den förhåller sig inte till ett europeiskt arv. Den drar inga paralleller till svensk samtida litteratur, den gör fanimig ingenting, utom tycker. Och läser genom dagens svenska samhälle och hur det ser ut!
Jag skulle kunna namnge cirka fem undantag. Men jag kommer banne mig inte på fler...

Uppdatering, 22 februari med alla recensioner:
Kristianstadbladet
Norrköpings Tidningar
Expressen
Svenska Dagbladet
Smålandsposten
Helsingborgs Dagblad
Corren
UNT
Nerikes Allehanda

4 comments:

Inre exil said...

Karin
det du läst är ett extremt bra exempel på den ideologiska läsningen. Jan Aghed är en vänsterskribent, nu i sjuttioårsåldern, som hela sin långa gärning hellre läst författarens liv - fingranskat det - än böckerna för vad de berättar. Det som finns kvar av Nemirovsky är ju hennes böcker. Själv är hon förintad. Det var ju dessutom så att mängder av sekulariserade judar föraktade det judiska, kanske var det - som hos Simone Weil, min käpphäst - en beståndsdel av förändringen av sitt eget tänkande och vara, för att kasta av sig ett religiöst ok och bli ett med det samhälle man levde i. Franska judar i lika hög grad som tyska betraktade sig som "fransmän" och "tyskar" och ville inte identifieras som "judar". Jag tror det är så enkelt - och så svårt - och kan på inget sätt kasta en skugga över författarskapet. Och så ser du igen denna anklagelseakt: Aha, hon skrev i extremhögerpress!!! Har du någon gång sett en svensk intellektuell förkasta Sartre för att han skrev i extremmaoistisk press??? Nej, just det.Din bloggtext är dessutom otroligt bra. Även om man blir så ilsk att man nästan tappar orden kan man lyfta fram exempel på de svenska kultursidornas misär. Mögel? Tja, varför inte. Det är något som växer och gror och som luktar lite obehagligt, och som vi helst hade sluppit. Sydsvenskan är för oss skåningar en rikslikare på samma sätt som DN är det för hela landet: välkammad, välartad, politiskt korrekt, lite vänsterpartistiskt radikal, alltid med fingret i luften. Sedan den nye kulturredaktören, Daniel Sandström, började där har det bara blivit värre. Jag läser inte tidningen längre, men eftersom min fru prenumererar på den kikar jag på kultursidan. Där finns också en ung kvinna som redan försöker likna ett spöke: Rakel Chukri. Hade du läst hennes dagliga drapor har du nog storknat. De är snäppet värre. Fulla av feministiska och vänsteristiska floskler och standardåsiktet, hela paketet på samma gång. Nu läser vi vår Némi och försöker glömma samtiden.
Varma hälsningar från ett duggregnande och mörkt Skåne, Thomas

Anonymous said...

Det känns litet märkligt att läsa ett antal recensioner av en bok man inte läst. Men nog får man väl säga att just Sydsvenskans var litet speciell? Det här med Némirovkys judiskhet, misstankarna om "antisemitism" och medverkan i olika höger- (och vänster-)tidskrifter är väl rätt så bra utrett i artikeln in Nouvel Obs som du länkade till. "elle avait besoin de gagner de l'argent pour vivre, c'est tout." - iofs inget argument som jag köper lätt men som väl får ha en viss giltighet just i det här fallet.

Jag tror att Jan Aghed helt enkelt känt ett (troligen omedvetet) behov av att skriva sig själv fri från misstankar om obehagliga åsikter som han kanske tror skulle uppkomma om han mera helhjärtat skulle accepterat N:s författarskap ("vad skall folk tänka om jag säger att jag gillar den här människan som kanske är antisemit?")

Du skriver om kritikerkåren att "Den läser inte litteratur i ljuset av annan litteratur. Den kan inte sina klassiker. Den känner inte igen Elektra då hon träder fram. Den förhåller sig inte till ett europeiskt arv."
Jag tänker mig att det är ett symptom på ett annat och mycket värre problem i det svenska samhället. Jag tror att du får svårt att hitta speciellt många som har möjlighet att förstå den komplicerade bakgrund som uppenbarligen präglat Némiroskys författarskap. Kanske borde man hålla sig till Astrid Lindgren och Maja Lundgren?

PS: Jag hade inte läst Nydahls initierade kommentar när jag skrev detta. Men det får i alla fall stå kvar.)

Karin S said...

Thomas,
Det du skriver om sekulariserade judar under epoken i Europa tror jag stämmer mycket väl in på Némirovsky. Det var inte hon själv som höll på och ältade sin judiskhet, det var omgivningen som tvingade den på henne. Motivet är ännu mer tydligt i "Le maître des âmes" som jag läser nu.
Och vad gäller den här recensenten så har jag inte läst något av honom tidigare vad jag vet. Men han var i särklass blind, det håller jag med dig om.


Bengt O,
Vilka motiv som ligger bakom Agheds recension vet jag förstås inte. Det jag retar mig på är dels att han helt enkelt inte vågar stå för sina (eventuella) åsikter och dels att han inte verkar veta ett skvatt om litteratur från tiden.

Så här står det om (Sofokles) Elektra i Litteraturens världshistoria, Forntiden:
"Hennes stolta uthållighet i det förnedringstillstånd, vari hon hålles av sin moder och dennes älskare, hennes obändiga vilja till handling... hennes obevekliga hat till modern..."
KAN DET BLI TYDLIGARE???

Jag begär inte personlig förståelse för alla författaröden som tänkas kan, jag begär bara en viss (litterturhistorisk) allmänbildning.
Citatet ovan beskriver precis lika bra huvudpersonen i Némirovskys bok som i Sofokles pjäs, även om det alltså inte är samma.
Och det är säkert ingen slump, eftersom Némirovsky, däremot, visste vad hon gjorde.

Inre exil said...

Karin, ditt citat är verkligen mitt i prick: Så här står det om (Sofokles) Elektra i Litteraturens världshistoria, Forntiden:
"Hennes stolta uthållighet i det förnedringstillstånd, vari hon hålles av sin moder och dennes älskare, hennes obändiga vilja till handling... hennes obevekliga hat till modern..."
Ja, det hade kunnat vara en beskrivning av N. Absolut. Ibland blir det nästan komiskt, när man, som du nu gjort, går tillbaka till de riktigt gamla berättelserna.
Jag har just skrivit ett inlägg i en annan blogg där någon hetsade mot "ökentattare" som saknade bildning. Människan som skrev det måste sakna all grundläggande kunskap om ökenkulturerna. Hon har kanske inte ens hört talas om tuaregerna? Om en sådan människa fick skriva om öknen och dess historia på landets kultursidor, skulle det bli en tydlig illustration av problemet.
Tack för denna tur med Némi! Nu läser vi vidare.