La vie de Tchekhov II

Har nu kommit igenom knappt halva boken, och den skiljer sig från det jag läst av Némirovsky hittills.
De figurer jag stött på fram till nu, sprugna ur Némirovskys fantasi, har ofta varit brinnande och neurotiska. De har haft mycket gemensamt med den grekiska dramatikens klassiska figurer. David Golders sista stora lyckade affär som han slutför på dödsbädden och vars frukt dottern, som han i sista ögonblicket får veta inte är hans dotter, skördar.
Eller Hélènes hämnd på mamman som utgörs av att hon vet att hon har mammans älskare i en liten ask. Han är hopplöst förälskad i henne och då hon inte vill ha honom reser han bort. Fini mamman...
Eller den gamla ryska gumman i Höstflugorna som går i Seine och tror att hon äntligen kommit hem igen.
Alla tycks de förda framåt av illasinnade eller i bästa fall bara nyckfulla högre makter, och de är så gott som allihop även stolta, högfärdiga och revanschlystna.

I boken om Tjechov framträder en annan sorts figur. Huvudpersonen Anton har en på många sätt fasansfull uppväxt hos den f d livegna bonden som är hans pappa. Mamman och de fem syskonen lever i ett fattigt hem där slagen viner och ekonomin är usel.
Till slut sticker pappan eftersom han riskerar fängelse för obetalda skulder.
Anton blir fri ett tag men återförenas så småningom med sina yngre syskon och föräldrarna i Moskva där han börjar plugga medicin.
Och Némirovsky konstaterar att han är aldrig bitter, aldrig högfärdig, tvärtom melakoliskt humoristisk såsom vi känner igenom honom i hans egna texter.
Till skillnad från T ex Dickens, som också hade en eländig bardom, så förebrår han inte sina föräldrar och hans drivkraft i livet är att bli "rik", men inte i pekuniär mening utan bara så atthan kan leva anständigt, ha det snyggt hemma och korrekta gångkläder och så att han kan hjälpa de sina.
Mild och utan någon som helst hämndbegär, så framstår Anton.
Och där skiljer han sig ju helt från de andra gestalter Némirovsky valt att skriva om.
Så vad förenar dem?
Det "ryska" kanske, det som Némirovsky ger många exempel på och som är just förklaringen till Antons blidhet, enligt Némirovsky. Folk bara konstaterar, jaha, så är det, både om misär och orättvisor.
Men också, och kanske mer, känslan för stämningar och landskap.
Stäppen, som får närmast en ökens egenskaper i Tjechovs novell, det oändliga landskapet som fungerar som duk för de egna projektionerna, och som genom sin monotoni tvingar tanken inåt, till introspektionen, är närvarande även i Némirovskys porträtt av Tjechov.
Går man ut på stäppen, lämnar man civilisationen, så kan vad som helst hända...