Le maître des âmes

Min allmänbildning är inte vad den borde vara, inser jag nu när jag påbörjat läsningen av Le maître des âmes, ytterligare en roman av Irène Némirovsky. Le Levant, eller på svenska - Levanten var för mig ett mer eller mindre okänt begrepp, mina associationer som jag inte kollat upp på något vis går till Oscar Levertin.
Men, men här är den svenska wikisidan om Levanten.
Och här är den franska.

Levanten är alltså länderna vid Medelhavets östra kust, företrädesvis Libanon och Syrien, men också Israel, Palestina och Jordanien.
Invånarna, enligt svenska wiki:
Levantiner kallades i Levanten (i inskränkt mening) förr födda ättlingar till européer, i synnerhet om de hade österländska mödrar. De spelade en viktig roll i de levantiska handelsstäderna som köpmän och mäklare, men ansågs inte alltid pålitliga.
Medan franska wiki konstaterar att levantinerna var invånarna som inte var av turkiskt eller arabiskt ursprung i de här länderna.

Allt detta för att försöka ringa in varifrån, rent geografiskt, Dario Asfar, huvudpersonen i boken, kommer. Som om det gjorde saken enklare! Han är till utseendet "typiskt levantisk", av grekiskt och italienskt "blod" och han vet inte själv vilka hans far- och morföräldrar var. Han är uppvuxen på ön Krim som ligger i Svarta Havet (och som, om man kollar på kartor, ligger på samma breddgrad som södra Frankrike och det bandet österut sen, "den ryska Riviäran").

Hon har format en landstrykare och vagabond, Némirovsky, men en man som då vi möter honom redan är över trettio år gammal och som har en fransk läkarexamen, men inga patienter, eftersom ingen litar på "utlänningen".
Hans fru har just fått en liten son och de har flyttat till Nice, där livet, helt enkelt, efter femton år i Frankrike, måste lyckas för Dario.
Så får han då tillfälle att utföra en illegal abort, och så kommer han i kontakt med den tidens jetset på Riviäran.
Och längre än så har jag inte kommit vid det här laget.

Men en sak kan jag redan konstatera och det är att i den här boken så är det en främling i ordets alla bemärkelser som talar. De blickar han möter hos fransmännen är i bästa fall ointresserade, oftast föraktfulla.
Ord som avskum, hotellpojke, slinka, förbannad, ockrerska, pant, kvacksalvare och odåga är nya i vokabulären för min del.
Tonen är hårdare, fransmännen dummare, exilryssarna fler och lika korkade de.
Och Dario, ja, vad jag förstår håller han på att sälja sin själ till jävulen.
Dessutom erbjuder förordet en tolkning av namnet Asfar som en avledning av Ahasverus, den vandrande juden.
Romanen innehåller många spår och många öppningar mot annan litteratur.
Återkommer då jag läst längre.